Annons

Annons

En läsare berättar: Var det mitt fel att alla dog?

Jenny tycker att döden förföljer henne. Hur många vänner ska hon förlora? Livet känns tungt.

Dela
(22)

Jenny undrade varför så många runt omkring henne tog livet av sig eller dog i olyckor.

En vanlig dag, på väg hem från skolan i andra ring, ringde telefonen och jag fick ett samtal som förändrade hela mitt liv. Det var i augusti 2000 och jag var 18 år.

Samtalet var från en av mina bästa kompisars lillebror. Han frågade vad jag gjorde och om jag kunde sätta mig ner. Jag svarade att jag var på väg hem.

Annons

– Vad är det som har hänt? fick jag ur mig.

– Mattias är död! Han hoppade från sin lägenhet i morse!

Gilla Hemmets på Facebook

Min bästa vän hade tagit sitt liv. Han blev 19 år. Mitt liv stannade. Jag reagerade först inte alls. Jag la på luren. Jag gick hem. Chockad. Reaktionen kom inte förrän senare. Jag blev arg. Så fruktansvärt arg.

Jag blev ombedd av polisen att identifiera min vän. Då fallet varit från sjunde våningen var identiteten inte helt hundra. Jag blev hämtad av två poliser.

Väl framme på bårhuset fick jag identifiera Matte via en tatuering på hans högra överarm, en tatuering som jag hade ritat till honom. Det var Matte som låg där. Min Matte.

Dagarna fram till begravningen finns inte. Jag minns begravningen som väldigt fin. Väldigt mycket Matte. Jag läste en dikt.

Tusen ord får dig ej tillbaka
Jag vet för jag har ropat, skrikit och skällt
Inte heller tusen tårar
Jag vet, för fler än tusen tårar har jag fällt
Man säger att minnen är värda guld och kanske är det så
Men är det så, ska jag känna skuld?
Jag vill hellre ha dig här, det måste du förstå?!

När begravningen var över trodde jag att livet sakta skulle bli precis som vanligt igen. 
Men det blev det inte. Det liv jag hade kom aldrig mer tillbaka… Aldrig!

Ville inte leva

Mitt sista år i gymnasiet tickade på. Jag hade svårt att både 
acceptera och förstå att Matte var borta. Jag festade, umgicks med vänner, skaffade pojkvän men mådde väldigt dåligt.

Jag hade hamnat i en depression utan att veta det. Jag fick ångestattacker och började skada mig själv.

I maj 2001 dog Mattes lillebror, samma lillebror som ringt mig om Mattes död, efter en olycka. Han blev påkörd när han cyklade och blev bara 17 år.

Min student kom och gick. Jag har många fina minnen från balen och studenten men det skuggas av hur jag mådde. Jag hankade mig liksom fram. Var aldrig riktigt glad, men lärde mig spela.

År 2002 blev mörkt. Det tog slut med dåvarande pojkvännen och vi skildes inte som vänner.

En kväll fick jag ett sms. Mitt ex och hans kompis uppmanade mig att ta mitt liv. ”Det finns ju ändå ingen som vill ha dig!”

Orden brände sig fast i mig. Var det detta folk ville? Att jag skulle avsluta mitt liv?

En eftermiddag någon vecka senare hade jag bestämt mig för att göra det. Jag var ensam hemma, mina föräldrar var på jobbet och båda mina yngre systrar 
i skolan.

Avskedsbrevet hade jag lagt på sängen. Jag försökte förklara och bad dem förlåta mig. Sedan skar jag upp vänstra armen.

Jag förlorade mycket blod och hade inte min yngsta syster hittat mig hade jag inte suttit här i dag.

Pappa rusade från jobbet och körde mig till akuten. Han sa inte ett ord till mig.

Jag syddes med sju stygn, fick en påse blod och fick prata med en psykolog. Sedan skickades jag hem.

Vännerna drog sig undan

Jag började leta efter en 
psykolog jag kunde prata med. Otaliga möten senare, med flertalet psykologer, fick jag hjälp på psykakuten. En psykolog somnade när jag pratade med honom. Jag kände mig värdelös och osynlig.

Mina vänner drog sig undan, de flesta försvann när mitt självmordsförsök uppdagades.

Jag började plugga, tog körkort och flyttade hemifrån under hösten. Återupptog kontakt med vänner som än i dag finns vid min sida. Jag trodde saker och ting skulle ordna sig.

Jag hade till och med hittat en psykolog som förstod mig, Anders. Varje onsdag klockan 15 sågs vi.

Mina ångestattacker var många och mina sår otaliga på armar och ben. När ångesten kom skar jag mig. När blodet började tränga fram avtog ångesten. Det var som om alla onda tankar rann bort med blodet.

Jag dolde mina sår med långärmade tröjor och byxor. När mamma upptäckte dem såg det ut som jag förlorat ett slag mot en rosenbuske.

Min vän och mentor

År 2004 dog ytterligare tre personer i min närhet. Alla tog sitt liv. Två av dem var Mattias mamma och pappa som efter att ha förlorat två söner inte klarade av att fortsätta.

Jag försökte återigen ta mitt liv. Men denna gång fegade jag ur. Jag hade två katter som var mitt allt och jag kunde inte överge dem.

Jag ville inte göra mot dem som mina vänner gjort mot mig. Jag ville inte lämna dem efter mig. Jag skadade mig ofta, men viljan att dö fanns inte där.

Anders hjälpte mig mycket. Han hade blivit en vän, en mentor. Oavsett tid på dygnet kunde jag ringa. Det räddade mig många gånger.

Jag skulle bli moster och min syster frågade om jag ville vara hennes brudtärna. Jag och min syster hade under flera år ingen kontakt, men det är en annan historia.

Jag träffade min blivande make, fick jobb och tyckte mig ana ljuset i tunneln. Men det skulle inte vara.

År 2006 blev jag moster. Detta lilla liv som jag nu kunde börja leva lite 
extra för. Jag gick nerför altargången framför min syster och fick höra henne säga ja till mannen i sitt liv.

I maj omkom en vän i en olycka då han frontalkrockade med en lastbil som av okänd anledning kommit över på fel sida av vägen. Jag orkade inte reagera längre. Jag hade blivit känslokall och kände mig så otroligt hemsk.

Under hösten utbildade jag mig till taxiförare. Då fick jag nyheten att en vän blivit ihjälslagen, av en annan vän skulle det visa sig. Och bara två månader senare tog en annan vän sitt liv.

Som om inte det vore nog fick familjen nyheten att en 
nära släktings då tvååriga son 
diagnostiserats med cancer.

Livet är så fruktansvärt orättvist. Trots operation och cell
gifter gick den lille pojkens liv inte att rädda. Han blev inte ens tre år gammal.

Jag började undra om det var jag som orsakade all död omkring mig. Jag vågade knappt lära känna nya människor.

Jag är otroligt social och när dessa tankar tog över ville jag inte umgås med någon. Var det jag som bar döden med mig?

Anders försäkrade mig om att så inte var fallet. Jag var omtyckt och älskad av så många… men varför dog det så många? Jag var förstörd och min tillvaro var mörk.

När skulle jag få må bra?

I april 2007 kom nästa chock. En vän dog i en bilolycka. Jag hade, trots allt negativt omkring mig, lyckats hålla mig från att skada mig. Men då började ångesten öka och jag ville dö igen.

Det skrämde mig och jag höll det så hemligt det gick, men ganska snart insåg de i min närhet att jag inte mådde bra.

Anders la in mig på sjukhus vid ett par tillfällen, men den enda behandlingen jag fick var tabletter, och ännu fler tabletter. Det var det sista jag ville ha så efter vilda protester fick jag mer samtal och stresshantering.

Just stresshanteringen kom att hjälpa enormt. Jag tyckte inte att jag var stressad, men det finns tydligen olika typer av stress. Jag led av psykisk stress.

Jag och fästmannen blev sambor och det tyckte inte mitt huvud om. Inte just det där med att bli sambo, det var mer den stora förändringen som fick mig att rasa.

Jag kunde inte ens gå utanför dörren. Mer samtal, mer piller, mer av allt.

När skulle det ta slut? När skulle jag få må bra?

2008 blev jag moster igen och blev tillfrågad att vara fadder. Stolt moster stod jag med min systerdotter i famnen på dopdagen.

Samtidigt ringde min mobil, eller snarare vibrerade då den var ljudlös. Först ett par timmar senare såg jag samtalet och röstmeddelandet.

Min psykolog och nära vän, mitt största stöd, Anders hade omkommit i en olycka.

Jag föll handlöst ner i ett mörkt hål. Jag trodde aldrig jag skulle klara detta …

Jag stod nu själv. I alla fall inbillade min hjärna sig det.

Jag försökte ta mitt liv igen. Min sambo hittade mig i en blodpöl och ringde ambulans.

De plåstrade om mig och ville ta med mig till sjukhuset, men jag vägrade. Varför skulle de slösa resurser på mig? Jag var arg i veckor på min sambo för att han hade ringt ambulans.

Jag ville ju inte längre. Jag ville bara dö. Varför skulle jag vara här när alla runtomkring mig lämnade mig?

Kärlek och stöd

Men min historia har trots allt en positiv utgång. Jag hänger med än. Jag är numera gift, har blivit moster till ytterligare fyra syskonbarn och fadder till en 
väninnas bebis.

Mina bästa vänner har gift sig och fått barn. Jag har varit toastmadame, brudtärna och festarrangör.

Mitt liv har blivit ganska bra trots allt. När jag till slut förstod att alla dessa dödsfall i min närhet inte berodde på mig mådde jag bättre. Jag kunde inte påverka dem, det var ju faktiskt inte så att jag hade dödat någon.

Livet har utvecklats med nya fina vänner, återupptagna bekantskaper och kontakten med alla de vänner som aldrig lämnat min sida har blivit starkare.

Jag gömmer inte längre vem jag är. Jag skäms inte för mina ärr, mina tårar eller min ångest. De är en del av mig och kommer alltid att vara det.

Ångesten har jag kvar, men jag har lärt mig hantera den. Självmordstankarna lurar där ibland men det är bara tankar och tankar kan inte göra mig fysiskt illa.

Jag har dessvärre förlorat fler vänner under åren fram till i dag. Jag vet att jag kommer att förlora ännu fler, men så länge jag har min familj och mina vänner är jag inte ensam.

Jag var aldrig 
ensam, nu kan jag se all kärlek och allt stöd som finns runtomkring mig.

Låt mig få skryta: ett liv är inget liv utan familj och vänner! I alla fall inte mitt liv!

Jenny

Läs mer:

Min mor var psykiskt sjuk


Läs mer om:

Dela
(22)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…