Annons

Annons

Två vänner – två familjehemligheter: Vi kämpar mot tystnaden kring nazismen

Marias morfar var tysk nazist. Elisabets farmor och farfar var judar i Nazityskland. Tillsammans bestämde väninnorna Maria och Elisabet sig för att finna svar på frågor som ingen ville prata om när de växte upp. Projektet blev en utställning som visats runt om i landet och utomlands.

Dela
(20)

Maria-Elisabet

I mer än tjugo år har Maria Sundström, t v, och Elisabet Blomberg, t h, 
undersökt sorg, skam, sanning och lögn. De har besökt släktingar, letat 
i arkiv och besökt platser i Europa 
där enorma grymheter ägt rum.

Maria Sundström var elva år när hon reste till Berlin med mormor för att besöka en nära vän som började prata om ett möte med Hitler. Det var första gången hon insåg att släkten dolde något.

–  Det blev plötsligt stelt och tyst i rummet. Jag såg på mormor att hon låtsades att hon inte hörde. Mormors väninna sa sådant som inte fick sägas, det skulle vara en hemlighet för all framtid.

Annons

Under många år tänkte Maria på mötet och när hon började studera på Konsthögskolan 
i Umeå bestämde hon sig för att göra ett personligt vinklat konstprojekt om nazismen. 
När Maria visade utställningen Barndom på Hallstaviks konsthall1994, där ett av verken var en kartläggning av släkten, var hennes goda vän Elisabet Blomberg en av besökarna.

– Då insåg jag att vi har två sidor av liknande historier att berätta. Jag har också släkt på många skilda håll i världen. Skillnaden är att det var så få som överlevde kriget. Jag har 
alltid vetat om min pappas judiska bakgrund, att han kom till Sverige som ensamt flyktingbarn, men precis som för Maria är det inte något vi kunde prata om hemma, säger Elisabet.

– Vi hade då varit vänner i 14 år, utan att veta särskilt mycket om att vi båda delade en tysk historia, säger Maria.

Röda korsets barntåg

Några år efter utställningen i Hallstavik fick Elisabet ta del av en doktorsavhandling där hennes pappa intervjuats. Den handlade om 500 judiska flyktingbarn som under några år kring andra världskrigets utbrott kom från Tyskland och Österrike med Röda korsets barntåg till Sverige.

Boken låg framme hemma hos pappan på ett bord. Elisabets dotter såg bilden på morfar, pekade och sa ”Titta, morfar, det där är ju du!”. När hon inte fick svar så frågade hon envist om hon hade rätt – men hennes bror tystade henne. Instinktivt kände han att man inte fick prata om det där.

– Jag blev så upprörd att jag gick ut på toaletten och djupandades. Så här borde 
det inte vara. Varför kunde vi inte prata om det förflutna? Jag kände att jag måste ta reda på mer om vad som hade hänt för att få möjlighet att förstå bättre hur det påverkar mig och mina livsval, säger Elisabet.

Vännerna började prata och insåg att båda vuxit upp med lösryckta berättelser, anekdoter och några gamla foton. Det fanns obesvarade frågor i luften. Tillsammans skulle de nu ta reda på sanningen, och det ännu pågående konstprojektet Wiedergutmachung –  som betyder ungefär Gottgörelsen –  föddes.

Tidigt med i nazistpartiet

De reste runt i Tyskland, Israel och Polen, besökte platser där andra världskrigets grymheter utspelade sig –  de letade i arkiv, pratade med släktingar och vänner till släktingar, allt för att få fram information.

Marias morfar gick med i nazistpartiet, NSDAP, 1931.

– Hitler kom till makten först 1933. Morfar var helt säker på sin sak när han blev medlem i partiet, det var hans egna värderingar som styrde, säger Maria.

Efter kriget, 1949, flydde hennes morföräldrar från Tyskland till Sverige i en liten 
fiskebåt. De hade sålt allt de ägde för att ha råd till biljetter. Maria har pratat mycket med sin mormor för att få fram information.

– Hon berättade gärna om kriget, men undvek att prata om sin och morfars koppling till nazismen.

För att få veta mer reste Maria och Elisabet tillsammans till Tyskland och hälsade 
på Marias släkt. Hon hoppades finna foton och berättelser. Någon måste vilja prata om det som varit!

– Jag blev förvånad, de bilder vi fick se var inte från nazitiden. Jag kände på mig att de inte ville visa hur det verkligen hade varit.

Hon tog kontakt med en syssling. Och äntligen fick hon hjälp; på en vind, i kartonger, fanns foton från kriget och även en nazi
flagga. Hon fick också veta att fler släktingar tillhört nazistpartiet.

Blev bortadopterad

Elisabets pappa var två år och åtta månader när han kom från Tyskland till Sverige sent på hösten 1939. Då hade kriget redan brutit ut. Han var ett av de judiska barn som kom hit med ett av de allra sista tågen, totalt kom 500 barn. Han blev placerad på barnhem och blev senare fosterbarn hos en svensk kvinna som några år efter att kriget upphört också adopterade honom.

– Pappa fick ett svenskt namn så snart han blev fosterbarn. Några barndomsminnen från sina tre första år har han inte. Någon gång har han sagt att han minns en hård bänk i ett tåg. Det är allt.

Kvar på en gård utanför Berlin fanns hans biologiska föräldrar, som medan de levde hade kontakt med sonens fostermamma. De brevväxlade, och Elisabet –  som fått läsa breven –  har förstått att de ångrade sig.

”Skicka tillbaka vår son” ber de i ett brev för att i nästa tacka för att han blivit kvar 
i Sverige trots allt. Deras mål var hela tiden att få honom tillbaka.

– Men det skedde aldrig. Hur de dog, det vet vi inte. De var med all sannolikhet i eller på väg till Auschwitz.

Moster i Israel

När Elisabet var barn kom regelbundet brev och paket från pappas moster i Israel, bland annat servetter som Elisabets biologiska farmor hade virkat under sin skoltid.

– Pappas moster ville att jag skulle ha dem. Det gjorde mig både glad och rörd, 
säger Elisabet, som många gånger tänkt på vilken desperation som ligger bakom beslutet att skicka sin son, knappt tre år gammal, ensam till ett nytt land.

För att förstå bättre åkte hon och Maria till Israel, till hennes pappas moster och farbror. Inte minst mosterns berättelse om Elisabets biologiska farmor och farfar var till stor hjälp i det fortsatta sökandet efter sanningen.

– Tanken var att mina farföräldrar skulle hämtat min pappa, säger Elisabet, som under resan i Israel fick veta mer om de villkor som gjorde det möjligt att bosätta sig i dåvarande Palestina under det brittiska mandatet.

–  Vi fick veta att min farmor och farfar gjorde det möjligt för min pappas moster och mormor att lämna Tyskland och att de själva vid den tidpunkten hade gott hopp om att kunna komma efter, och att också få med sig sin 
son. Förhoppningar som aldrig kunde infrias.

Både Maria och Elisabet säger att de aldrig hade klarat av att göra denna resa utan varandra. De har varit varandras stöd. Men ibland blev skillnaderna tydliga:

– Min släkt var jättetrevliga mot Elisabet, de skämdes över hur man en gång i tiden hade behandlat judar, säger Maria.

– När vi träffade mina släktingar fick 
Maria prata eftersom hon talar tyska flytande. Men vi kunde inte säga att Marias morfar var nazist, det var för känsligt, berättar Elisabet.

Projektet lever vidare

Konstprojektet har de dels finansierat via 
stipendium som Maria sökt, dels med pengar som Elisabets pappa gav henne med orden: ”Jag är glad att du gör något som jag aldrig vågat göra.”

Många frågar hur de kan jobba ihop med tanke på vad deras familjer gått igenom. Vissa släktingar har ogillat deras rotande i det förflutna.

– De flesta tänker på konflikten mellan judar och nazister. Maria och jag tänker inte så. Vi är två kompisar med var sin stark släkthistoria. Vi ville att de obesvarade frågorna skulle besvaras. Det blev drivkraften att ta reda på mer och reflektera över vad det vi hittade betyder i dag, säger Elisabet.

Var projektet ska landa till slut, det vet de ännu inte. De har hunnit med ett antal utställningar i Sverige och utomlands, med Marias konst och Elisabets texter. Tillsammans har de föreläst om sin gemensamma resa, senast på Örnsköldsviks konsthall då utställningen Skuggan av det tyska visades.

– Jag är en konstnär och för mig är projektet levande. Jag kommer alltid att söka, säger Maria.

– Min dotter, som arbetar med grafisk formgivning, tycker att vi ska skriva en bok. Men det är inte så enkelt att summera allt det arbete vi lagt ner så otroligt många timmar på. Det gäller att veta vad det är vi vill berätta, menar Elisabet.

– För oss har det varit en resa som har gett många svar och ett lugn inombords, även om det stundvis har smärtat. Det är viktigt att vi vågar prata om det som en gång har varit, säger Maria och vänder sig mot Elisabet som nickar instämmande.

Ett är i alla fall säkert – de kommer fortsätta att gräva. Det behövs eftersom deras arbete känns extra viktigt nu när främlingsfientliga vindar blåser över världen och tonläget i samhället har hårdnat.

Text: Anna Olofsson Foto: Jennifer Glans

Läs mer:

Sonjas far var tysk soldat: Mina föräldrars kärlek vann över hatet

Sonja-Lausch-Liseth


Läs mer om:

Dela
(20)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…