Annons

Annons

”Tror Wolff fick flera rasister och nazister att tänka efter”

Det råkar vara så att jag aldrig någonsin träffat Rikard Wolff. Men jag sörjer honom djupt.

Dela
(139)

Det finns en del människor som man intensivt skulle vilja lära känna. Inte bara av beundran för deras yrkesskicklighet eller några andra färdigheter.

Annons

Utan för att man känner en så stark sympati för dem. Ja, samhörighet på något outgrundligt sätt.

Att få sitta ner och samtala. Nyfiket, intresserat och avslöjande.

Rikard Wolff var en sådan person.

Gilla Hemmets på Facebook

Egentligen uppmärksammade jag honom redan i en roll på Stockholms stadsteater i mitten av 80-talet. Hans utstrålning och intensitet lyste upp salongen och tog plats i hela föreställningen fast det, vad jag minns, inte alls handlade om någon framträdande gestalt i pjäsen som jag tror regisserades av Susanne Osten.

Sedan dess har han genom hela livet radat upp suveräna tolkningar och framträdanden på såväl musik-, som film- och teaterscener. Hans konstnärliga bredd är imponerande och framgångarna har nått över alla gränser. Den artistiska mångsidigheten och det djupa yrkeskunnandet kommer mer branschinsatta och kulturorienterade röster än min att vittna om i alla eftermälen och hyllningsartiklar som följer hans bortgång.

Från min utgångspunkt som konsument av film, teater, musik och tv vill jag lyfta fram de starka intryck han gjorde som en konsekvent ärlig, omtänksam och medkännande person.

En rakt igenom riktig människa.

Det är den bild han gav på scenen, men också i alla de engagemang han ägnade sig åt som privatperson. Välgörenhet till olika ändamål, men mest utmärkande i sin kamp mot rasism och nazism. Där stod han vid åtskilliga manifestationer och debatter bokstavligen på barrikaderna.

Han klev tidigt och modigt ut ur garderoben som homosexuell. Hans resonerande och övertygande sätt att driva HBTQ-frågorna framåt har väckt respekt. Och på flera plan haft effekt i arbetet mot diskriminering. Alla lyssnade på Rikard Wolffs karakteristiska röst och välformulerade budskap. Han behövde sällan höja rösten.

Jag tror faktiskt han fick en hel del nazister och rasister att tänka efter. De lyssnade och drogs till honom som en motpol det inte går att stå emot. Det fanns även en stor portion auktoritet bland Rikard Wolffs rika andliga gåvor.

***

Ja, det var synd att vi aldrig hann träffas.

Inte så jättestor åldersskillnad och inte uppväxta så långt från varandra i närförorterna söder om Stockholm. Kanske är det därifrån den starka känslan av samhörighet stammar. Barndomens oskuld, spontanitet, integritet och lekfullhet. Egenskaper som Rikard Wolff bar med sig hela livet, ändå in i den sista, allt svårare sjukdomstiden.

Och som också framträder så tydligt i hans sista stora roll – årets adventskalender som börjar i SVT 1 december.

”En berättelse om vänskap och att ensam faktiskt inte är stark”, säger regissören Tord Danielsson. Och vidare: ”Ett äventyr med mycket humor och hjärta”. Signifikativt för Wolff. Det känns bra. Det känns värdigt. Jag kommer att sitta klistrad och följa med på resan.

Tack för allt, kompis.

AV: Lars Klint, mångårig journalist och tidigare chefredaktör på Kvällsposten.

 

Läs mer:

Vännerna minns Rikard Wolff


Läs mer om:

Dela
(139)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…