Annons

Annons

Tre månader efter Las Vegas-massakern: Vi överlevde tack vare att vi höll ihop

Klockan var strax efter tio på kvällen den första oktober. Väninnorna Lilly Porter, Angelica Mellström och Lisa Nilsson befann sig mitt 
i publikhavet på country-
festivalen Route 91 Harvest i Las 
Vegas. Plötsligt förvandlades 
platsen till ett inferno när Stephen Paddock började skjuta in bland besökarna och urskillningslöst meja ner gamla och unga i en av de 
värsta masskjutningarna i USA 
i modern tid.

Dela
(19)

58 personer dog och över 500 personer skadades under masskjutningen. Fr v Angelica, Lilly och Lisa klarade sig oskadda.

Angelica Mellström, 48, Lilly Porter, 64, och Lisa Nilsson, 60, är vänner sedan länge och riktiga ”musiclovers”.

– Jag hade verkligen sett fram emot countryfestivalen i Las Vegas, men jag kommer aldrig någonsin att glömma det fruktansvärda. Först trodde vi att det var fyrverkerier, men himlen lystes inte upp. Då fattade vi att det var 
skottlossning. Vetskapen om att jag troligtvis inte levt i dag om jag stått närmare scenen får mig att rysa, säger Lilly.

Annons

De mentala såren från den ödesdigra kvällen då 58 personer fick sätta livet till och 527 skadades har långtifrån hunnit läka.

Dagen började på bästa tänkbara vis med en helikoptertur över storslagna Grand Canyon.

– Det var jättehäftigt, säger Lilly.

När de återvände till Las Vegas senare på dagen bänkade de sig framme vid scenen för att njuta av musiken som pågick hela helgen.

– Men det blev för varmt så vi gick upp till vårt hotell, Luxor, som låg granne med Mandalay Bay, säger Lilly.

När skymningen sänkt sig begav sig Lilly, Angelica och Lisa åter till 
festivalområdet där närmare 20 000 countryälskande personer samlats. Det 
stora flertalet trängdes framför scenen där ljudvolymen var lika hög som stämningen.

Lisa, som ville få några riktigt bra bilder, banade sig fram till scenkanten. Sista bilden innan hon återvände till sina kamrater knäppte hon klockan 22.02. Tre minuter senare hördes första skottsalvan.

– Jag var tre minuter från döden. Efteråt har jag förstått att jag stod precis i skottlinjen framme vid scenen, säger Lisa.

– Det dröjde bara en minut efter det att jag återvänt till Lilly och Angelica innan de första skotten avfyrades. Det lät som om de kom högt uppe från himlen, säger Lisa som först hade svårt att ta in att det verkligen var skott hon hört.

Nära att träffas

Men de såg alla människor komma springande i panik gråtandes och skrikandes: ”De skjuter! Det är döda människor överallt! Håll er nere!” Att vara mitt i detta var surrealistiskt för väninnorna.

– Man befann sig i ett slags chocktillstånd. Sådant här händer bara inte på en countryfestival, minns jag att jag tänkte, säger 
Angelica som vid ett tillfälle upplevde att ett skott var nära att träffa henne i huvudet.

– Det fladdrade till i håret och jag sa till de andra ”jag vet inte, men jag tror att det var en kula”.

De tre bestämde sig för att, oavsett vad som hände, hålla ihop. Och inte vid ett enda tillfälle när de sprang för sina liv släppte de varandras händer.
De tog först skydd genom att krypa in under en foodtruck, en av de vagnar som serverade mat på festivalen, men fortsatte strax att springa. De hade ingen aning om vart de skulle ta vägen, de visste bara att de måste sätta sig i säkerhet.

– Det kändes som att man var med i en film. Han hann knappt skjuta en salva innan nästa kom, säger Lilly.

– Han sköt flest skott framme vid scenen vilket visar att han visste precis hur han skulle bete sig för att träffa så många som möjligt, fortsätter hon.
Högt upp i hotellet Mandalay Bay stod Stephen Paddock i en lyxsvit och sköt med sina 23 skjutvapen. Han hade byggt om dem till höghastighetsvapen och de hade en kapacitet att skjuta nio skott i sekunden.

– Det kändes som att skotten aldrig upphörde. Han höll på i säkert tio, elva minuter och bara sköt och sköt medan vi sprang för våra liv, säger Lisa.
Till slut närmade de sig hotell Tropicana där de tog skydd.

– Det var uppemot tusen panikslagna människor som rusade in där, men mitt i allt kaoset fanns tvivlet: Tänk om vi blir lurade rakt i en fälla, säger Lilly och erkänner att hon kände ren och skär dödsångest.

– Jag har fyra döttrar och två barnbarn, jag ville inte dö.

De tre väninnorna letade sig fram till ett litet rum där de gömde sig. När de vågade titta ut från sitt gömställe hörde de panikslagna tonåringar skrika att det fanns skyttar som hade tagit gisslan på hotellet.

– Folk var hysteriska och det kan man ju förstå. Det var många unga människor på festivalen, säger Lisa som liksom sina bägge väninnor är förvånade över hur de lyckades behålla lugnet när allt runtomkring var kaos.

– Antagligen för att vi var så pass mycket äldre än de flesta som var i 20- eller 30-årsåldern, säger Lilly.

När de kommit in på hotellet började de tre så småningom komma ur bubblan där allt handlat om att överleva till varje pris. Nu började tankarna på nära och kära komma upp.

– Jag skickade sms till en av mina döttrar och till min sambo, som var kvar på hotel
let, för att tala om att jag levde. Samtidigt var det någon som ropade att de sköt på 
Luxor och jag skrev till sambon att han måste stanna på hotellrummet, säger Lisa.

De fick också uppleva att den stressiga situationen att befinna sig i en imaginär bunker och inte veta om man ska klara sig därifrån med livet i behåll kan trigga urinblåsan …

– Mitt i allt detta kaos hände det dråpliga. Vi var tvungna att kissa, men var fanns toaletten? Som de väluppfostrade svenskar vi är gick Lisa ut och frågade en person som såg ut att jobba på hotellet var ”the ladies room” låg. Svaret löd ”ni kan kissa på golvet eller var som helst”. Det var typ undantagstillstånd, så vi tog och gjorde våra behov i papperskorgen, säger Lilly och skrattar.

Att skratta åt det fruktansvärda blev en ventil som hjälpte till att ta udden av rädslan.

Det som till slut tvingade dem ut ur rummet var törst. De var tvungna att försöka få tag på vatten.

– Vi gick in i köket och den syn som mötte oss där var hemsk, säger Lilly, folk skrek och grät. Flera blödde. Det var fasansfullt och går nästan inte att beskriva.
Så småningom blev alla som tagit tillflykt på hotellet tillsagda att samlas i ett konferensrum.

– Jag minns att det var jättekallt där, men vi lyckades få tag på några handdukar och lakan att lägga över oss, säger Lilly.

Ingen av väninnorna hade vid det laget förstått vidden av massakern.

– Nej, vi var helt avskärmade och hade ingen aning om hur många som var döda eller skadade, säger Angelica.

I säkerhet

Det var först efter att Lisas dotter sms:ade från Sverige att dödssiffran var uppe i 20 som katastrofens omfattning började gå upp för dem.

Lilly skickade ett sms till sin dotter om att hon var i säkerhet och bad henne meddela sina syskon. Angelica fick ett sms från sin syster hemma i Sverige som skrev:

”Du måste hålla dig undan, de skjuter på ett kasino i Las Vegas.”

– Jag svarade att vi är mitt i det, men att vi verkar vara i säkerhet.

Strax efter fyra på morgonen blåstes faran över. Lyckliga men trötta kunde de ta sig tillbaka till Luxor, där en överlycklig sambo väntade på Lisa.

Mest av allt ville de tre väninnorna bara sova, men de hade knappt krupit ner i sina sängar förrän de fick order om att ses nere i lobbyn.

– De hade öppnat upp flygplatsen så vi kunde flyga vidare till Austin, säger Angelica.

Ingen av dem sörjde över att behöva lämna Las Vegas. Staden kommer för alltid att vara förknippad med en makaber slakt på oskyldiga människor.

– Det var skönt att resan inte tog slut här utan att vi fick möjlighet att vara tillsammans i ytterligare en vecka, säger Lisa, och Angelica och Lilly nickar instämmande.

– Vi behövde och behöver fortfarande prata med varandra för att ventilera allt vi varit med om. Ingen annan kan förstå vad vi gått igenom, säger Lilly.

När planet landade på Arlanda den elfte oktober möttes hon av sina 24-åriga tvillingdöttrar som med blommor i hand kastade sig om halsen på sin mamma.

– Som mamma blev man ju alldeles varm i hjärtat och jag är så oerhört tacksam över att jag överlevde, säger Lilly.

De menar alla tre att de hade änglavakt under skjutningen och Angelica inflikar:

– Det var rena lotteriet vem som klarade sig och vem som dog. Vi hade ren och skär tur, säger hon.

Även om det gått en tid sedan attentatet tänker de ofta tillbaka på vad som hände och om de kunde hjälpt någon.

– Tanken slår mig ibland, om jag som arbetar inom vården kunde gjort mer, säger Lilly.

Men de enas om att de efter omständigheterna agerade på bästa sätt.

– Beslutet att inte släppa taget om varandra kan ha varit det som räddade livet på oss, säger de.

Text: Katarina Arnstad Elmblad Foto: IBL, TT, Privat

Läs mer:

Erik Lundin om mötet i Jills veranda


Läs mer om:

Dela
(19)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…