Annons

Annons

Smakprov ur Ernsts nya bok!

Ernst Kirchsteiger bjuder på ett smakprov ur sin och Carina Nunstedts bok Lyckan i det lilla, som kommer ut i dagarna. Han ger goda råd på vägen till ett lyckligt liv och berättar kärleksfullt om sin mamma och om hustrun Ulla som han varit gift med i 30 år!

Dela
(11)

Läs ett utdrag ur Ernsts bok Lyckan i det lilla

Vad är lycka?

Det finns en typ av lycka som är som ett rus. Det pirrar i kroppen och bubblar som av kolsyra i blodet. Det känns som om man inte riktigt kan få luft. Man drar dubbla andetag och fylls av värme och kärlek. Den sortens lycka är så överväldigande och självklar. Inget annat spelar någon roll, man känner sig stark som en grizzlybjörn och tänker: Det här, livet och jag, vi ska framåt!

Annons

Ibland är lyckan mer stillsam, liksom svepande, innan den drar vidare. Den kan uppstå i sammanhang när man känner sig älskad, när man får hjälp att förstå sig själv. När man känner att man passar in i ett stort underbart mönster.

Vi har alla olika definitioner av lycka. Det finns nog inget som är så personligt. Men oftast infinner sig känslan när man minst anar det, i de mest vardagliga stunder.

 

Alla har vi varit barn. Du, jag, alla människor på gator och torg. Men alla har inte varit gamla, hur ålderdomen kommer att gestalta sig är för de flesta av oss fortfarande höljt i dunkel. Du kan bara spekulera i hur det kommer att bli för dig. Jag tror det är bättre att ägna kraften åt det vi vet och dra nytta av erfarenheten av att vara barn. Ta hand om barnet inom oss. Vi vet ju så väl vad vi behövde när vi var små: sova, äta, skratta, fråga, vara nyfiken, kramas, leka, drömma … Kanske behöver du allt det där fortfarande. Ta kontakt med barnsligheten inom dig, låt den bli ett viktigt redskap i ditt liv.

Som liten var jag en drömmare, ständigt i färd med nya projekt. Ungefär som nu. Mamma tittade på mina teckningar. Förundrad över hur det skulle gå för den här gossen som inte ville jobba på järnverket i Degerfors utan ville bli designer, konstnär, scenograf eller barnboksillustratör. ”Låt en hållas”, sa hon.

Ibland trodde nog människor runtomkring att jag var bortom all räddning. En gång ringde en granne och frågade mamma: ”Hördu, er yngste grabb, är han riktigt som han ska i huvudet?” Genom sin gardin hade hon sett den där udda pojken som satt och grävde för sig själv eller gick ensam i skogen.

Mamma försäkrade grannen att allt var i sin ordning. Hon lärde mig att jobba hårt och att ta vara på den frihet jag fick.

Mamma och pappa jobbade skift båda två. De var ofta trötta och när de var hemma sov de mycket. De hade nog inte riktigt tid att oroa sig för mig, och jag kände tydligt att jag inte kunde begära att de skulle engagera sig i mina drömmar. I stället hittade jag en annan vuxen som såg mig, lyfte mig och hjälpte mig att komma på rätt väg. Hon var min första kärlek. Min underbara småskollärarinna som jag hade i ettan, tvåan och trean. Hon var det ljuvligaste som har suttit vid en tramporgel någonsin. Hon såg ut som Malin i Saltkråkan och kallade mig för sin lilla drömmare. Hon hade överseende med mina dåliga betyg och såg att det fanns en annan talang bakom. Även efter att jag hade slutat i hennes klass gick jag gärna hem till henne med mina senaste alster: teckningar, målningar, keramik och tankar. ”Nämen, kom in!” sa hon. Sedan satte hon på te som vi drack i handdrejade koppar.

Hon såg mig, tog in mig i sin värld och behandlade mig med respekt, som om jag vore en vuxen. Och då växte min övertygelse om att jag skulle jobba med något kreativt och uttrycka mig i bild, form och känsla. Utan henne vet jag inte om det hade blivit så.

 

Läs mer: Ernst om lyckan

 

Att jag har levt med samma kvinna i fyrtio år – vi har varit gifta i trettio – är inte på grund av lathet eller att jag inte är kreativ eller begär lite av livet. Tvärtom. Allt går att koka ner till att jag förstår mitt eget bästa och begär väldigt mycket av mitt liv. Om din partner inte motiverar dig att vara dig själv ska du nog överväga om du ska stanna kvar i det förhållandet.

Ulla och jag är inte längre samma människor som när vi träffades bara sjutton år gamla. Rent biologiskt så finns ju inte en enda cell kvar av de ungdomar vi var när vi fann varandra.

Jag hade lagt märke till henne på bussen in till Karlskoga där jag gick i gymnasiet. Hon hade handväska och var otroligt elegant, utstrålade sådan integritet. Men jag var inte en kille som raggade brudar. Jag var med i kyrkans ungdom, spelade schack och bordtennis och var aldrig ute och festade.

En eftermiddag knackade det på dörren till huset på Kråkåsen i Degerfors där vi bodde. Mamma öppnade och utanför stod Ulla och hennes väninna Lena.

Mamma kom ångandes in i mitt rum där jag satt och tecknade för mig själv vid skrivbordet. ”Ernst!” sa hon upphetsat. ”Det är två flickor som vill plocka blåbär med dig!”

”Jaha, men det vill inte jag”, sa jag bestämt.

Då sträckte min lilla polska mamma på sig och sa på sitt mest uppfordrande sätt: ”Nu går du ut! Nu följer du med flickorna ut i skogen!”

Att låta mig fösas iväg på den där blåbärsutflykten är det bästa jag gjort. Ulla och jag fann varandra och det dröjde inte länge innan vi blev ett par.

Att bli förälskad, kasta sig in i den älskades famn och känna: dig vill jag leva med resten av livet – det är så omvälvande. Det modigaste och mest ologiska vi tar oss för. Man upptäcker ju snart att den här personen betyder mer än vad ens egen mor och far gör. Tänk vad fantastiskt det är att våga det språnget och tro på livslång kärlek!

 

Jag är mig själv och det står jag för. Det skulle aldrig fungera att förställa sig och spela en roll. Jag har tre ledord som jag medvetet följer, både i jobbet och privat: Enkelt. Ärligt. Lustfyllt.

Fundera över vilka ledord du vill leva efter för att vara dig själv fullt ut.

Är det så att människor inte gillar dig när du är dig själv, då får de väl gå någon annanstans, tänker jag. Det är inte det värsta som kan hända. Alla kan inte älska dig. Inte mig heller. Den inställningen tror jag kan hjälpa oss att bli mer lyckliga. Konsten att marknadsföra sig så som man är. Ibland får man väl ta i hand och bocka lite för att passa in.

Men i grunden måste du förstå att du duger som du är.

Om du inte är dig själv kan du vissa dagar behöva spela fem olika roller, men vem orkar det i längden? Vem är man då?

Gör inte om dig, du är bra som du är!

Självklart ska man vara nyfiken på andra människor. Men om man möter någon och upptäcker att kemin inte stämmer, det går inte att nå varandra hur mycket man än försöker – hur mycket frön ni än sår så kommer det inte att växa något här – då är det bara att konstatera att ni inte fungerar ihop. Sedan kan du gå vidare. Du behöver inte lägga så mycket energi på den personen. Gör du det kommer du troligen bara att må dåligt, för då gör du våld på dig själv. Bjud till, men gör dig inte till.

 

Vi ägnar alldeles för mycket tid åt de yttre drömmarna. När jag förverkligar drömmar i mina tv-program måste jag först få till den inre drömmen för att överhuvudtaget komma någonstans. Jag behöva sätta mig i ett rum och känna av, fantisera om slutresultatet.

Min inre dröm kanske är så mycket större än vad slutresultatet blir, det tittarna ser. Ändå har jag haft nytta av den inre drömmen. Mina assistenter är ofta nervösa. ”Hur ska vi kunna leva upp till Ernsts förväntningar?” oroar de sig.

Då brukar jag lugna dem: ”Om jag säger att jag behöver sju vita lipizzanerhingstar till på onsdag och ni får tag i en vit kanin, då är det helt okej.” Tittarna vet ju inte att jag har drömt om sju lipizzanerhingstar. De tycker troligen att den vita kaninen är förtjusande.

Det handlar ofta om att ta det lite lugnt. Och att vara snäll mot sig själv. Försök att tänka när du vaknar: Jag är bra, jag duger.

Förlåt dig själv. Se dig som ett oskrivet blad, som om du läste en bok för första gången.

Pumpa in positiva saker i tankarna istället för att fokusera på den där bussen som blev sen, personen som inte ringde eller att du fick sitta i bilkö i två timmar. Det går. Med små medel kan du göra stor skillnad.

 

Om du har haft en jobbig barndom, försök att försonas med dina föräldrar och gå vidare. Om du försöker fly för att komma bort ifrån dem kommer du till slut att snubbla och tvingas vända om. Sätt dig ner, förlåt dem och tänk så här: Okej, det blev inte så bra, ni kanske inte var världens bästa föräldrar men jag har fått ett liv.

Jag förstår om du inte kan förlåta allt men försök att tänka att de gjorde så gott de kunde efter sin förmåga, utifrån vad de visste och hur tidens strömningar var. Du kanske kan lära dig av deras felsteg och tänka: Okej, jag reagerade så här. Nu har jag lärt mig något om mig själv.

Vi är ganska bra på att prata om våra föräldrar. Inte lika bra på att förlåta dem. Det kan ju vara skönt med en åskledare, en person där dina blixtar får slå ner och en förälder har inte sällan den rollen. Men om åskledaren försvinner, var kommer då blixten att slå ner nästa gång?

Försök att inte älta. Jag är inte så mycket för att älta. Det blir så lätt långbänkar som aldrig tar slut, en barlast som hindrar dig att bli lycklig. Ibland måste du helt enkelt sträcka på dig, inse att du har väldigt mycket att vara glad för.

Vi måste bli vuxna någon gång. Att stanna kvar i mörka tankar är väldigt destruktivt, det tynger ner oss. Drar ner oss. Det kan ta tid att förlåta. Men låt det inte ta för lång tid.

Alla måste förlåta, det är inte att förlora sitt ansikte, det är att växa.

Du har ditt eget liv att styra nu, och ett sätt att styra är att lägga saker bakom sig. Tiden är det enda du har, och du kan göra så mycket med den.

Du har en möjlighet att leva ditt liv. Ta den!

 

Min mamma var en skön människa. När jag skulle flytta hemifrån gjorde hon klart för mig att jag hädanefter fick stå på egna ben. Hon stötte ut mig som en älgko gör med sin kalv. Hon hade ju haft barn sedan hon var sexton år, så hon var väl rätt trött på mammarollen. Hennes tydliga agerande har gjort att jag aldrig har känt dåligt samvete gentemot mina föräldrar, att jag borde åka hem lite oftare eller så. Och jag är henne evigt tacksam för det. Man ska inte ge sina barn en massa dåligt samvete. Till slut, i värsta fall, förväntas de leva livet åt sina föräldrar.

Man kan inte kräva att barnen ska lysa upp föräldrarnas tillvaro. Det är ganska obarmhärtigt och har ingenting med kärlek att göra. Det blir till slut bara plikt. De två orden, kärlek och plikt, ska man aldrig blanda ihop. Kärlek är någonting helt annat.

När mamma bad mig att flytta sa hon ju också underförstått: Du vet var jag finns någonstans, men jag vill inte ha din långa kropp boendes här längre, nej, nej, nu räcker det. Nu ska jag leva livet lite, sörru.

Sedan började hon resa, lacka naglarna och rulla håret.

Tog mer tid för sig själv.

En del säger att man måste älska sina föräldrar och sina barn, men jag tror inte att orden måste och kärlek hör ihop. Om ordet måste kommer i samma mening som kärlek så dör kärleken. Kärleken behöver få vara fri.

Det kan vara lätt att fastna i måsten, ofta inbillade sådana. Jag hörde en historia om en man som varje sommar åkte hem till sin gamla mamma för att hjälpa henne att plocka vinbär. Ett år hann han av någon anledning inte åka dit. Han gruvade sig inför vad han skulle säga. Tog till slut sats och ringde:

”Du mamma, jag kommer inte att kunna hjälpa dig med bären.”

Hon blev helt tyst i andra änden av luren och började sedan skratta:

”Herregud vad skönt, då slipper jag ta hand om dem. Då slipper jag slänga fjolårets bär för att få plats med nya i frysen.”

Våga säga som det är. Våga ställa frågor. Du kan få en regnbåge av svar.

 

Läs mer: Ernst avslöjar vad som gör honom lycklig

 

När en katt ligger i ett rum och sover finns det inget mer för en inredare att göra där.

Det är ett av mina favoritcitat. Om du inte är intresserad av inredning – skaffa en katt. Den förhöjer garanterat känslan i rummet.

Husdjur kan vara ett riktigt lyckoverktyg. En hund eller en katt kan hjälpa oss att bromsa in, stanna upp. De kan även få oss att känna oss mindre ensamma, fylla ett tomrum. Vi tvingas skapa rutiner. Plötsligt står man i en skog eller går i en park och pratar med människor.

En gång i tiden ville jag bli veterinär, jag har alltid känt mycket för djur. Kanske för att de har en sådan omedelbarhet, fejkar inte känslor utan är både direkta och läsbara. Jag är uppvuxen med en hund, en obestämbar pudelliknande blandrashund vid namn Daisy. Hon bet alla mina kompisar i smalbenen, så illa att de inte ville komma hem och hälsa på igen.

Sedan dess har jag haft djur omkring mig. En katts eller hunds villkorslösa kärlek är underbar att få. Om du känner dig liten och ensam och får lägga dig och krama en hund, då lyfter plötsligt de svarta fjärilarna.

 

Jag tänker också att man ska försöka att inte överdramatisera livet utan se det mer som en rolig grej. Försöka tänka att man ska vara rätt nöjd med att man fick en möjlighet att skutta runt på den här jordskorpan ett tag. Vi måste förvalta det liv vi är satta att leva, och då och då vara lite tacksamma för att vi får göra det vi gör. Rycka på axlarna och smila lite mer. Det lilla betyder ofta det stora.

Jag tror att man blir en bättre människa med åren. Jag gör mitt livs resa nu och den kommer inte att pågå för alltid. Men nu tänker jag fortsätta att dansa, skratta och älska.

Ta hand om dig!

Var rädda om varandra!

Ta någon i handen och visa försiktigt vägen till den ljusa sidan.

 

AV ERNST KIRCHSTEIGER OCH CARINA NUNSTEDT

ILLUSTRATIONER: ERNST KIRCHSTEIGER

FOTO/COPYRIGHT: HENRIC LINDSTEN, MATTIAS ERMANBRIX

 

Copyright © Ernst Kirchsteiger och Carina Nunstedt 2015

Teckningar © Ernst Kirchsteiger

Utdraget är publicerat med tillstånd av författarna och bokförlaget Forum.


Läs mer om:

Dela
(11)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…