Annons

Annons

Tanja fick 16 000 volt genom kroppen

Tanja såg en ljusbåge och när den träffade henne flög hon genom luften och landade i vattnet nedanför tågbron. Hennes kropp låste sig i kramp och hon sjönk under ytan. – Jag tänkte att nu dör jag och gick igenom hela mitt liv, säger Tanja...

Dela
(11)

2
Visa bildspel

/
Tanja fick 16 000 volt genom kroppen
Tanja fick 16 000 volt genom kroppen
...
Visa mer

 

Det var skolavslutning. Fredagen den trettonde 2014, sista dagen på sista terminen innan gymnasiet och därmed också sista dagen med en klass där Tanja Ingebretsen kände alla.

—Jag var tillsammans med min bästa kompis Frida. Det var natt och vi hade varit på fest, men nu var det dags att gå hemåt. Jag var helt nykter, säger Tanja.

Annons

Sommarlovet var på väg mot sin första dag och det hade börjat ljusna över Vänersborg. Tanja och Frida skulle passera en tågbro som gick över vattnet.

—Till och med min farfar gick över där som ung, även om den inte är tänkt som en överfart, berättar Tanja.

Det fanns inget stängsel, ingen avspärrning och ingen skylt som varnade. Så när de kom fram till ståltrappan som leder upp mot bron tvekade hon inte. De satte sig på järnvägsbalken och pratade om livet medan solen gick upp.

—Det var jättefint och vi satt där kanske en halvtimma. Sedan skulle vi gå och Frida ville glida ner på balken. Jag vågade inte, men hon gjorde det först, säger Tanja.

Frida vände sig glatt om och Tanja skulle precis ta ett steg när något slog till henne. Precis som en slägga.

—Det var en ljusbåge från ledningarna och när den träffade mig flög jag genom luften. Jag kommer ihåg att jag var helt rak i kroppen och att jag flög fram som en superhjälte genom luften.

Tanjas kropp hade fastnat i en statisk kramp och hon landade platt och helt förstelnad i vattnet sex meter nedanför.

—Jag kunde inte blinka, inte andas och jag sjönk allt längre ner. Jag såg det ljusgröna vattnet och hur det blev allt mörkare ju längre ner jag sjönk. Mitt hår hamnade i munnen hela tiden, jag minns hur jag svalde även det ihop med allt vatten. Jag tänkte att nu dör jag. Och det är inte klokt hur mycket man hinner tänka. Jag gick igenom hela mitt liv på den korta stunden, säger Tanja.

Frida kastar sig modigt ner i vattnet och får tag på en del av Tanjas hår. Hon försöker dra upp henne, men väninnan är för blöt och tung. En grupp ungdomar på hemväg passerar och Frida ropar på hjälp.

—Först trodde de att det var ett skämt, men en av killarna fattade till slut trots att han var jättefull. Han drog upp mig och en av de andra ringde ambulans.

Hela tiden skrek Tanja på sin kompis.

—Jag kände min kropp men kunde inte kontrollera den och fick en sådan panik.

Killen la sina kläder om Tanja som frös. Hennes hud hängde i slamsor, smärtan var outhärdlig. Till slut kom ambulansen, som helt missat hur bråttom det var.

—Först vägrade de gå över spåret, men så såg de mig och fick plötsligt bråttom. De sprang fram och tillbaka till ambulansen.

Tanja var fortfarande helt förstelnad och ambulanskillarna kunde inte ens få loss hennes mobiltelefon som hon höll i sin ena hand.

—Jag sa till dem att inte ringa mamma och pappa för jag var livrädd att de skulle bli arga på mig.

Sedan minns Tanja bara att hon vaknade på sjukhuset. De var tvungna att söva henne på grund av skadorna.

—Alla var där och vakade över mig. Min syster Jessica var där varje dag och behövde jag henne kom hon direkt. Hon är fantastisk.

Räddad av en stålbricka

Tanja Ingebretsen hade varit så nära att dö som man kan komma. Hon fick 16 000 volt genom kroppen, men tack vare en stålbricka på västen och hennes navelpiercing leddes strömmen bort från hjärtat och tog en annan väg som visserligen gav svåra skador, men som med all säkerhet räddade hennes liv.

Hela sommaren låg Tanja på sjukhus. Under tre månader opererades hon, hud transplanterades och speciellt hennes högra arm och hand behövde många ingrepp. Hennes bröst, mage, högra lår och vänster skinka var också skadade.

—När jag skulle duscha fick de söva mig, för det gick inte att genomlida annars.

Tanja lärde sig snart rutinerna med nya bandage och sakta kunde hon träna allt mer för att få igång rörligheten.

—Mitt mål var att få vara med på Grebbestadskarnevalen som jag sett fram emot hela året, men det gick ju inte, säger Tanja.

I stället lyckades hon ta sig till Fallens dagar som firas i Trollhättan mot slutet av juli.

—Då insåg jag hur många som brydde sig om mig. Jag har förändrats mycket sedan olyckan. Jag vill ta till vara på allting, inte tacka nej. Men jag är också mer osjälvisk och bryr mig om mina vänner och familj.

Strömmen kan hoppa

Hon har också fått lära sig att ström inte bara finns i ledningar kring tågspår, utan att strömmen kan hoppa från ledningen.

—Jag tror det är många som liksom jag själv inte vet om att du inte behöver nudda en elledning eller vara speciellt nära för att drabbas. Det är så dåligt att det inte var skyltat på den här bron åtminstone och att de inte lär ut hur farligt det är till alla.

I dag är Tanja glad över att ha överlevt, men inser att hon varit så nära döden det går. Hon menar att när man är ung lever många som om de vore odödliga och kanske har det blivit så att vi alltför sällan möter döden eller farorna i tid för att inse allt vi har att leva för.

—Det märkliga är att jag har bättre sinnen nu, hör bättre, ser bättre, känner lukter och smaker på ett annat sätt. Samtidigt kan jag missa att greppa mobilen på bordet. Lite läskigt.

Hon är långt borta från att behöva gåstol och daglig hjälp, och bandage sitter fortfarande som skydd på hennes ärr. Hon får sminka över den ena kinden och kan aldrig mer sola om sommaren.

—Solen är nog det jobbigaste. Men man anpassar sig antar jag. Nu vill jag mest resa och uppleva nya saker. Min dröm är att jobba med dans och jag hoppas alla tar tillvara på sina liv. Det är något jag lärt mig. Livet kan vara över snabbare än du tror. Inte alla får bli gamla.


Läs mer om:

Dela
(11)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…