Annons

Annons

Svartsjukedrama: Livvakten Carl blev skjuten och utsatt för en syraattack

Just när tillvaron kändes som tryggast och drömmen om ett svenssonliv hägrade 
hände det ofattbara. 
Livvakten Carl, 43, blev 
skjuten och fick frätande syra kastad i ansiktet. Men 
i stället för att bli bitter 
valde han att använda sin erfarenhet till att hjälpa 
utsatta kvinnor.

Dela
(603)

Carl blev skjuten och attackerad med syra i ansiktet. Foto: Jennifer Glans.

En varm augustisöndag 2012 begav sig livvakten Carl till ett möte i en lekpark på Järvafältet utanför Stockholm. Han skulle träffa sin flickvän, hennes barn och flickvännens exmake, som gått med på att 
träffa Carl och skaka hand på neutral mark.

Annons

Han och flickvännen hade då bara dejtat i några veckor, men förhållandet kändes seriöst. Bortsett från ett orosmoln: hennes exmake. Hon beskrev deras relation som ”strulig” och hoppades på att det skulle hjälpa om exet med egna ögon fick se att hennes nya kille var reko och hade goda intentioner.

Carl hade tidigare arbetat inom säkerhetsbranschen i över tio år, under sju av dessa som livvakt till företagsmagnater, kungligheter och diplomater över hela världen. Det satt i ryggmärgen att skanna av omgivningen, riskbedöma och upptäcka de där små tecknen på fara som andra inte ser. Därtill var han vältränad.

– Allt verkade lugnt på ytan, även om jag hade en dålig magkänsla, vilket jag de 
senaste åren lärt mig att ignorera. Mötet var ju mitt på dagen i en lekpark full med barnfamiljer och min flickvän och hennes barn var också med. Vad skulle kunna hända?

Carl var en internationellt erfaren livvakt. Foto: Privat.

Carl tystnar i någon sekund, men blicken är fortsatt stadig. Hela han känns som en klippa och är sinnebilden av en livvakt: muskulös, lugn, trygg, vaksam. Det som avviker är den svarta ögonlappen, det deformerade högerörat samt den transplanterade huden på höger ansiktshalva.

Levde i en livvaktsbubbla

Han berättar om sin bakgrund och beskriver sig själv själv som en tävlingsmänniska med vinnarskalle. Som ung la han all energi på idrotten och tävlade i många sporter. 24 år gammal drabbades han av reumatism, vilket innebar regelbundna sjukhusbesök och medicinering mot smärtor. När han insåg att en idrottskarriär var utesluten började han i stället jobba som dörrvakt. Så småningom uppmanades han att söka en livvaktsutbildning i England.
– Efter studierna fick jag anställning på ett säkerhetsföretag, klättrade snabbt i graderna och fick alltmer avancerade uppdrag. Jag arbetade mestadels för multinationella företagsledare, diplomater och andra högt uppsatta personer med svåra hotbilder mot sig. På en vecka kunde jag pendla mellan fyra länder.

– Det var så mitt liv såg ut. Ständigt på språng, ständigt i beredskap. Kroppen tog mycket stryk under de här åren. Jag körde på trots reumatismen, sov för lite och jobbade hela tiden. Att ha ett förhållande fanns inte på kartan. Jag levde i en ”livvaktsbubbla”, där vardagsliv inte existerade.

2009 kände Carl att han hade gjort sitt som livvakt. Det fanns inget nytt att se och uppleva, inga fler privatjet, kändisar eller prestigefyllda uppdrag att sträva efter. Han längtade bara efter att komma hem till Sverige och leva ett vanligt liv, träffa en kvinna och skaffa barn.

– Efter hemkomsten var jag fortsatt misstänksam mot allt och alla, det satt som en ryggmärgsreflex. Jag kunde inte gå på en fest utan att kolla var nödutgångarna fanns eller om det var något som kändes avvikande i miljön. Men efter en tid lyckades jag sänka garden, säger han.
Våren 2012 hade han klippt sig – och blivit intresserad av hårfrisörskan. De började dejta och detta ledde till ödesdagen i augusti då Carls liv tog en helt ny vändning.

Frätande rakt i ansiktet

Flickvännen och hennes barn mötte upp i lekparken. Strax efteråt kom hennes exman fram och han ville tala ostört med Carl och tog honom lite avsides. De bytte några ord.

– Han verkade okej och jag var så trött på att ständigt vara redo att agera på hot. Jag ville våga lita på folk. Varningssignalerna fanns där, men jag viftade bort dem, tänkte att det var min gamla yrkesidentitet som spökade igen. Jag kunde ju försvara mig eller springa, säger Carl, som dock tyckte det var märkligt att exmannen bad honom vänta medan han själv gick iväg.

Bråkdelen av en sekund senare såg han en man hastigt närma sig bakifrån. Nu händer det, var hans direkta reflektion. Mannen drog ett vapen och sköt flera skott som träffade Carls knän och lårben. Trots det lyckades han springa sex sju meter innan han rasade ihop.

Liggande på marken kände Carl sig helt maktlös. Men han hann tänka: Vilket vapen användes? Träffades någon artär? Vad är farligast just nu?

I samma sekund kände han hur han träffades av något i ansiktet. Det var skytten som kastade något frätande på honom. Efter ett tag hörde han ambulans- och polissirener. Räddningspersonalen jobbade snabbt och effektivt men när Carl lades in i ambulansen svartnade det för ögonen.

Först flera dagar senare vaknade han upp på sjukhus, svårt sargad och påverkad av morfin mot smärtorna. Då hade han svårt att greppa vad som hade hänt, men en övergripande känsla var att han var grundlurad. Han gjorde omedelbart slut med flickvännen.

När Carl vaknade upp på sjukhuset var han svårt 
sargad. Foto: Privat.

– Hur kunde jag vara så naiv? Jag trodde inte att detta kunde hända i Sverige, jag var helt oförberedd. Det blev ett bryskt uppvaknande, säger Carl, som blev kvar på sjukhus i flera månader.

Han ler snett.

– Alldeles i början, när jag såg att mitt ansikte såg ut som köttfärs, kändes det tungt. Men efter några dagar tog jag mig samman och tänkte att jag ser ju på omvärlden inifrån och ut. Jag är jag inuti oavsett det yttre höljet. Visst tittade folk, men eftersom jag valde att inte bry mig om det, så blev det ingen stor sak.

Att ha vardagsrutiner kändes viktigt, trots en mödosam rehabilitering som tog nästan all kraft.

– Jag var såklart påverkad av det som hänt, mådde väldigt dåligt och kände mig orolig och paranoid. Men jag fick aldrig posttraumatisk stress, säger Carl, som efter ett knappt halvår var tillbaka på risk managementföretaget där han några år tidigare fått anställning och där han är konsult och utbildare i personsäkerhet.

Hjäper utsatta kvinnor

I dag har Carl också valt att hjälpa kvinnor som lever under hot via paraplyorganisationen Unizon och han är med och driver och utvecklar personsäkerhetsverksamheten inom personskydd, konflikthantering och förebyggande av hot och våldssituationer.

Han har hjälpt tusentals människor på myndigheter, företag och organisationer och han föreläser också mycket på kvinnojourer om förebyggande säkerhetstänkande.

Han vet hur det känns att vara drabbad och har kan se situationer ur flera perspektiv. Det är främst kvinnor som utsätts för den här typen av grovt våld – men syraattacker drabbar allt oftare även män.

– Jag har en tro på att allt som händer har en mening, även om man inte genast ser hela bilden. Det jag utsattes för har gett mig ett unikt inifrånperspektiv och har fått mig att växa som människa. Jag har mina yrkeskunskaper i botten och kan berätta för andra hur de ska tänka kring personsäkerhet. Men jag vet också hur maktlös, rädd och utsatt man känner sig som drabbad. Det ger mig en bred plattform och vem vet, kanske visar sig detta vara det bästa som hänt mig, säger Carl med ett leende.

Exmannen åkte fast kort efter dådet och fick fängelsestraff för grov misshandel. Torpeden visste vad han gjorde när han sköt mot benen. Skott ovan midjan hade rubricerats som mordförsök.

De flesta brottsoffer skulle ha blivit både bittra och hämndlystna. Men inte Carl.

– Jag känner att gärningsmän som dessa är offer för en kultur som är sprungen ur utanförskap. Våld är ibland det enda språk de känner till. Om personer som dessa sträckte 
ut en hand och ville ha hjälp att ta sig ur sin kriminalitet skulle jag hjälpa dem, säger Carl.

I dag, fem år efter attacken, är han hyfsat återställd efter otaliga operationer. Förvisso reumatisk, halvblind, halvdöv och med hopspikade ben, men ändå vid god vigör. Han arbetar heltid, tränar med elit-fighters i MMA och låter sig inte begränsa sig själv i livet i övrigt. Ytterligare operationer återstår – om han vill och orkar.

– Jag är fortfarande mer vaksam på min omgivning än de flesta. Det kommer jag nog alltid att vara. Jag ser mina ärr som repor i lacken på en gammal sargad sportbil. Men motorn är fortfarande bra!

– Efter alla år som livvakt var jag misstänksam mot allt och alla , det satt som en ryggmärgsreflex. Men efter en tid lyckades jag sänka garden, säger Carl och tillägger med bitande ironi att det var ju typiskt att just när han kände sig som tryggast – då smällde det. Foto: Jennifer Glans.

Läs också:

Kraschen höll på att kosta systrarna livet


Läs mer om:

Dela
(603)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…