Annons

Annons

Sommarkrönikör Linda Olofsson: ”Resan till Grönland förändrade mig”

Linda Olofsson är programledare för bland annat Mitt i naturen. Här berättar hon om en av sitt livs viktigaste resor, en resa med scouterna i tonåren.

Dela
(38)

Linda Olofsson är tv-journalist och programledare, bland annat för Mitt i naturen, Studio natur och Go’kväll.  Hon bor i Umeå med 
sambo och två barn. Foto: SVT

E

tt sommarminne som ligger mig väldigt varmt om hjärtat är en resa till Grönland 1991 när jag var 18 år. Vi landade i Narsarsuaq och jag slogs direkt av skönheten i det exotiska landskapet. Naturen bjöd på väldiga kontraster – när vi kom dit var det varmt och naturen grönskade, samtidigt flöt det blåskimrande isberg ute i fjorden.

Annons

I shorts och T-shirts vandrade vi inåt ön. Svetten rann medan vi gick och vi svalkade oss genom att dricka iskallt vatten ur små vattendrag. Efter bara 10 kilometers promenad kom vi fram till den enorma inlandsisen som täcker stora delar av Grönland. Jag blev direkt förälskad i naturen och har ända sedan dess haft en förkärlek för lite karga, kärva och kalla trakter.

Jag och mina kompisar från scoutkåren i Vännäsby i Västerbotten hade länge planerat resan till Grönland. Vi hade alla varit scouter under uppväxten, hängt ihop på otaliga övernattningar i tält och vindskydd, under såväl varma sommarnätter som kalla och stormiga vinternätter.  Vi hade på olika sätt jobbat ihop pengar till resan. Ett av de mer spännande sätten var att vi gjorde en tjärdal och sålde tjäran. En hel vinter högg vi ved för att få ihop allt som behövdes. När vi sedan skulle bygga själva tjärdalen var det en äldre man från trakten som visade exakt hur vi skulle göra. Den blev perfekt och tjäran rann vackert i rännan.

Efter ett par dagar på Grönland började vi en sex dagar lång vandring. Det var ett stort äventyr. Vi var verkligen ute i vildmarken, såg inte en människa under de dagar vi vandrade. Vi gick längs fårstigar och i orörd terräng. Vi besteg toppar och njöt av den otroliga naturen. Självklart var det jobbigt. Vi vandrade hela dagarna och jag minns så väl en dag när vi läste kartan fel och följde fel dalgång. För att komma rätt tvingades vi gå över ett berg och ner i nästa dal. Det tog på krafterna och på kvällarna fick vi sitta i tälten och pyssla om våra slitna fötter. På vissa ställen var det också obeskrivligt mycket knott.

På väg till Grönland klantade jag till det och tappade bort min sovsäck. Det kändes minst sagt oroande, med tanke på vårt resmål. Som tur var hade en av våra två ledare en dubbelsovsäck, så jag fick låna den ena delen av hans sovsäck. Det är jag fortfarande tacksam för. Han sov säkert inte lika skönt som han skulle ha gjort med hela sin varma sovsäck.

Efter sex dagar kom vi fram till den lilla staden Julianehåb, eller Qaqortoq. Bland det första vi hittade var en liten butik. Efter konserver och pulvermat var det förstås underbart att frossa i godsaker. Det var intressant att se de grönländska samhällena. Husen såg enkla ut, trots det kärva klimatet. Vattenledningarna gick ovan mark, och jag funderade mycket på att det inte fanns några vägar mellan samhällena.
Resan till Grönland betydde mycket för mig. När jag ibland får frågan om vilken resa i livet jag minns mest, så dyker Grönland alltid upp. Resan har kanske också blivit en symbol för alla äventyr jag fick uppleva med mina scoutkompisar under min uppväxt. Jag tror att det präglat mig mycket som person.

Resan till Grönland är en 
symbol för alla äventyr jag 
fick uppleva med mina 
scoutkompisar.

 

Läs också:

Sommarkrönikören Emma Hamberg hittade matglädjen i en låda

Sommarkrönikör Kristin Lundell: Glassen i Cape Cod var force majeure

Anja Kontor: ”Musiken blev vårt botemedel”


Läs mer om:

Dela
(38)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…