Annons

Annons

Solveig Ternströms pappa gav sig tusan på att hon skulle lyckas

Solveig Ternström växte upp i skuggan av kriget och med fattigdomen om hörnet. Men pappa Waldemar var bestämd: Solveig skulle få en bra start i livet och ta studenten. Det blev många timmar på rälsbussen mellan Koppom och skolan i Arvika – men också en hel del kondisbesök, biofilmer och akrobatisk rock'n'roll!

Dela
(1)

19
Visa bildspel

/
Solveig Ternström
Solveig Ternström
Solveig Ternström
Solveig Ternström
Solveig Ternström
Solveig Ternström
Solveig Ternström
Solveig Ternström
Solveig Ternström
Solveig Ternström
Solveig Ternström
Solveig Ternström
Solveig Ternström
Solveig Ternström
Solveig Ternström
Solveig Ternström
Solveig Ternström
Solveig Ternström
Solveig Ternström
...
Visa mer

 

Sommaren 1937 föddes Solveig på Allmänna BB i Stockholm och hon var redan från början pappas flicka.

”Åh, jeg har fått en skönhet å hun skal ta studenten”, sa den nyblivne och stolte fadern på sin speciella norskvärmländska när han kom till BB.

Annons

—Pappa var mycket krävande, men utan pappas drivkraft hade jag aldrig kommit så långt i livet som jag gjort. Han var så stolt över mig. Från mamma fick jag konstnärligheten, hon älskade att sjunga och gjorde det alltid. Hon var en söt och näpen stadsflicka med fina kläder som inte riktigt kände sig hemma på landet i Värmland, berättar Solveig Ternström när vi träffas på Nordells konditori i Arvika.

Gilla Hemmets på Facebook

Det har varit hennes favoritfik sedan första besöket efter uppropet i realskolan. Elvaåriga Solveig kände sig stor och vuxen när hon fick gå dit med två klasskamrater och dricka saft och äta bullar.

—Jag blev till på ett sanatorium utanför Tranås. På sanatoriet träffades pappa Waldemar, som fick vård för sin svåra astma, och mamma Elisabeth, fortsätter Solveig.

Han hade vuxit upp i Oslo, men föräldrarna kom från Värmland och familjen hade återvänt i mitten på 1930-talet. Hon kom från Norrköping.

Utbildning, ambition och framgång var viktigt för pappa Waldemar. Han visste vad fattigdom ville säga och kämpade för att dottern skulle få en bra start i livet. Hans egna föräldrar hade förlorat sin gård och fått flytta till Norge för att tjäna ihop till en ny. De kunde sedan hjälpa sonen att starta en manufakturaffär i Åmotsfors, dit familjen flyttade innan Solveig fyllt ett år.

—Pappa var gårdfarihandlare också, den siste i Värmland, och cyklade runt och sålde kläder medan mamma fick sköta affären, berättar Solveig.

Kriget kom nära

Andra världskriget satte sin prägel på Solveigs tidiga barndom, kriget kom nära då familjen bodde bara några mil från norska gränsen.

—Jag kommer ihåg det väldiga braket när tyskarna släppte en bomb över Åmotsfors. Jag blev rädd och kröp upp i pappas knä. Jag minns också det mörka mullrandet från de tyska Messerschmittplanen när de flög över oss. Jag drömde mardrömmar om planen, det var hemskt.

När Solveig var fem år gick flyttlasset till Koppom och en gul trävilla mellan järnvägen och en talldunge. Det var vedspis i köket och utedass på gården. I en tillbyggnad drevs Waldemar Johanssons Manufakturaffär vidare.

Den militära närvaron var högst påtaglig.

—Koppom hade ett eget kompani med hästar och kanoner. Alla måste avvara rum till de inkallade soldaterna som det drällde av. Hos oss hade militären kontor på andra våningen. De var snälla och rara, men mamma var så arg för att de förstörde trappan med sina grova kängor.

Brist på kaffe och socker, ransoneringskuponger, det hemliga bygget av ett vapenförråd och norska flyktingar är andra minnesbilder från krigsåren.

—Freden minns jag tydligt. Jag var så glad och cyklade runt i Koppom och ropade att Norge var fritt, säger Solveig.

Den värmländska berättartraditionen formade också Solveigs uppväxt.

—Värmlänningarna älskar skrönor, spökhistorier och berättelser om det övernaturliga. Man samlades ofta på kvällarna och berättade historier, och jag satt som klistrad och tyckte att det var både läskigt och roligt att lyssna, säger Solveig som hörde släktingar prata om små gårdstomtar och möten med ansiktslösa jättefruntimmer.

Hon lyssnade också gärna på farmor Anna när hon berättade om sin fattiga uppväxt.

—Farmor var bara nio år när hon skickades iväg för att tjäna som piga. Hon fick arbeta hårt. Jag tyckte att det var så spännande när hon berättade om det.

Tydligt klassamhälle

1948 började Solveig i realskolan i Arvika, drygt tre mil bort. Det innebar en resa med rälsbussen en timme i vardera riktningen varje skoldag.

—Det var inte alla som hade råd att låta sina barn gå i realskolan på den tiden. I Koppom, som var en industriort där många arbetade på pappersbruket, hade familjerna inte pengar till terminsavgift, läroböcker och resor med rälsbussen. Många hade det verkligen fattigt och eländigt och det var ett mycket tydligt klassamhälle. Arbetarna bodde i bostadslängor med rum utan tapeter och brukspatronen i en stor herrgård, säger Solveig.

Hon tyckte om att gå i skolan och gillade särskilt modersmål, engelska, tyska och biologi.

—På somrarna skulle man samla in växter och pressa. Mina klasskamrater kämpade för att få ihop 50 växter och tyckte att det var ett helvete. Jag tyckte att det var jätteroligt och var jämt ute och letade efter ovanliga växter. Jag älskade det och fick ihop 500 stycken!

Drömmen var att bli veterinär.

—Jag älskade djur. Vi hade en pekinges som hette Mimmi och så tyckte jag väldigt mycket om fåglar.

Veterinärdrömmen stupade dock på att Solveig inte var så förtjust i matte, så i stället för reallinjen fick det sedan bli latinlinjen på gymnasiet.

De långa resorna med rälsbussen ägnades åt läxläsning och handarbete.

—Jag lärde mig sticka där på rälsbussen. Jag stickade vantar till pappa och broderade en kudde till mamma som hon fick i julklapp.

När hon var 15 slapp Solveig resa i veckorna då hon inackorderades i Arvika. Först bodde hon hos tant Ragnhild i ett gammalt trähus på Östra Esplanaden, intill stadens pianofabrik.

—Det var ett mörkt rum innanför köket, men jag tyckte att det var toppen att komma hemifrån eftersom pappa var över mig som en hök och tjatade om att jag skulle läsa läxorna. Tant Ragnhild var en härlig kvinna som noga såg till att jag inte var ute för sent på kvällarna och väntade med ett glas mjölk och en smörgås i köket.

Tältsemester

Solveig gick gärna på bio och idolen var Leslie Howard.

—Han var så bra i Röda Nejlikan. Jag gillade hans gåtfulla manlighet.

Något år senare fick Solveig ett eftertraktat inackorderingsrum hos fru Hallström i Apotekshuset.

—Det låg vid Kyrkogatan där alla ungdomar flanerade. Ja, det var där allt hände. Mittemot låg Stadshotellet där jag gick på onsdagsdans. Rock’n’rollen med Bill Haley kom ju då och det blev revolution på dansgolvet. Det gällde att få tag på en kille som dansade bra för det var ju rena akrobatiken med alla svingar och lyft.

Det gamla Apotekshuset revs på 1960-talet och Solveig sörjer, att det liksom många andra fina gamla trähus i Arvika, är borta.

—Det var Arvikas vackraste hus med tinnar och torn, och det revs för att ge plats åt en platt ful Domuslada. Usch, så tråkigt och fult det har blivit. Det gör mig arg att man inte har bevarat det gamla.

I tonåren åkte Solveig på bilsemester till Tyskland med föräldrarna.

—Pappa var en av de första i Koppom som skaffade bil och sedan åkte vi på tältsemester med bilen fullastad med mat. Då, i början på 1950-talet, låg Tyskland fortfarande i ruiner. Det var en stark upplevelse och otroligt spännande att komma utomlands.

När sedan Solveig tagit studenten tog hon själv steget ut i världen och flyttade till Stockholm där hon började på Terserus teaterskola, känd för att få in sina elever på Dramatens elevskola – och det lyckades även för Solveig. Hon var på Dramaten 1959–2006 och har även medverkat i många filmer och tv-serier, som Svenska hjärtan och Morsarvet.

—Ända sedan jag var barn har jag tyckt om att leka, låtsas att jag var någon annan och bygga fantasivärldar. Den värmländska berättartraditionen spelade också in. Det var ju hemifrån jag fick berättandet, fantasin och sagorna. Värmland har alltid varit viktigt för mig och utan Värmland skulle jag varken ha historier eller berättarröst, säger Solveig som spenderar mycket tid i barndomens landskap.

—Jag är skriven i Stockholm och har en lägenhet där och en lägenhet i Arvika. Och så har vi en liten gård vid Fjällsjön utanför Charlottenberg. Var jag hör hemma? Ja, säg det!

 

Kort om Solveig Ternström

Född: Den 17 juli 1937.

Bor: I Stockholm, Arvika och vid Fjällsjön utanför Charlottenberg.

Familj: Gift med Tommy Hammarström, journalist och författare. Två döttrar och två barnbarn. Katterna Aslan och Maja.

Gör: Skådespelare, regissör, manusförfattare, filmproducent och politiker – riksdagsledamot för Centerpartiet 2006–10, politisk vilde efter att hon motsatt sig alliansens kärnkraftsuppgörelse.

Aktuell: Fortsätter turnera med föreställningen Solveigs Värmlandssalong tillsammans med Carina Ekman och Eva-Mi Tapper i höst. Premiär för kortfilmen Ladies on the road.

 

Solveigs 3 favoriter i Arvika

1. Arvikaparken, Fritidsgatan 2, www.arvikaparken.com

2. Rackstadmuseet, Kungsvägen 11, www.rackstadmuseet.se

3. Nordells konditori, Östra Torggatan 4, www.nordellskonditori.se

 

Läs mer:

Richard Herrey är tillbaka på mammas gata och berättar om sin barndom 

Karin Wahlberg: Mammas död gjorde mig självständig 

Victoria Dyring har spelat både piga och demon

 

Text: Anette Bülow

Foto: Johan Eklund och privata


Läs mer om:

Dela
(1)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…