Annons

Annons

Skulle skilsmässan knäcka mig?

Ulrica trodde att äktenskapet skulle vara livet ut. Hon ville inte skiljas. Bråk med maken förmörkade livet. Hur skulle livet bli efter skilsmässan?

Dela
(0)

skulle skilsmässan knäcka mig

Skilsmässan hade slagit mitt liv i spillror. Familjedrömmen var raserad och barnens möjlighet att växa upp i en kärnfamilj var krossad.

I över ett år bråkade vi om tillgångar och skulder och alla andra detaljer. Vi var inte längre ett unisont föräldrapar utan två stridande parter som slogs om allt guld. Vi var småsinta, sårade, besvikna och hade dåligt samvete. Skilsmässan frammanade verkligen våra sämsta sidor.

Annons
Gilla Hemmets på Facebook

Jag mådde fruktansvärt dåligt. Sorgen över det spruckna äktenskapet, ångesten inför framtiden och oron för barnen ledde till många sömnlösa nätter. Varje gång jag talade med min advokat började jag skaka och efter samtalen fick jag en panikångestattack. Det var så laddat och smärtsamt.

Trots att mitt hjärta var i tusen bitar försökte jag hålla fast vid bra rutiner för barnens skull. Det var skola, aktiviteter, kompisar, utflykter, matsäckar och gympapåsar. På något sätt lyckades jag med den dagliga ruljangsen fast det ibland kändes som jag var en robot. Under middagarna såg jag hur barnens munnar rörde sig, jag hörde ett mummel men kunde inte urskilja vad de sa.

Mitt dåliga samvete över hur bortkopplad jag var vägde tungt på mina axlar. Jag försökte ändå finnas där för barnen och svara på frågor, trösta och kramas. Tyvärr hade jag inte svar på alla frågor och ibland var det svårt att lugna deras oro. Men jag gjorde mitt bästa. Jag talade aldrig illa om barnens pappa inför dem och talade heller aldrig om skilsmässan när de var hemma.

Barnen gick var för sig i lekterapi eftersom jag tyckte att det var viktigt att de fick uttrycka sina känslor och prata med någon annan vuxen än mig.

Trasig och urholkad

Själv hade jag en stor svart boll inom mig som bara växte. Jag hade svårt att fokusera på mitt jobb och flera gånger när jag kom hem föll jag ihop på dörrmattan och grät hysteriskt en stund. Jag trodde aldrig att jag skulle skilja mig. När jag gifte mig var det för livet. Det fanns inte en chans att äktenskapet skulle ta slut innan någon av oss dog.

Men mannen jag gift mig med fanns inte längre. Jag hade sett sidor av honom under skilsmässan som jag inte kunnat föreställa mig att han hade. Han hade varit olidligt elak och oresonlig. Mest smärtsamt var att han inte verkade intresserad av barnen.

Sedan familjen gick itu hade han bara träffat dem ett par gånger, alltid enbart några timmar i en lekpark eller i ett inomhuslekland. Han hade ingen aning om hur de mådde och verkade inte bry sig nämnvärt. Tidigt i processen hade han uttryckt att han bara ville träffa barnen en helg i månaden – det tyckte han var lagom.

Första dagen efter skilsmässan var klar var en lättnadens dag. Vi hade skrivit på alla papper och han var nöjd och jag var en trasig, urholkad människa som inte längre förstod skillnaden på de ynkliga detaljer han bråkat om de senaste veckorna. Nu var allt spikat. Jag skulle ensam uppfostra våra barn och han skulle gästspela i deras liv en helg per månad.

Ångest och oro

Den första dagen tillbringade jag ett par timmar med att kika på semesterresor till mig och barnen. Jag fantiserade om att resa bort och ladda batterierna och komma tillbaka med läkta hjärtan och fulla av energi för att börja vårt nya liv. Men det fanns inga pengar till någon semesterresa.

Min prioritet blev i stället att fortsätta med de vardagliga rutinerna, se till att barnen mådde bra och hade allt de behövde. Jag kände en stark ångest och oro för framtiden. Jag ifrågasatte min förmåga att driva runt vår lilla familj helt själv och undrade hur det skulle påverka barnen att bara ha en förälder i vardagen.

Första året efter skilsmässan sov jag dåligt och hade ofta dramatiska drömmar som väckte mig och sedan låg jag klarvaken resten av natten med mina ångesttankar som enda sällskap.

Men sedan började det ljusna för mig. Barnen verkade må bra och hade anpassat sig till vårt nya liv. De saknade sin pappa och jag uppmuntrade dem att ringa, skriva brev och måla teckningar. Deras saknad var sorglig även för mig, men jag kunde inte göra så mycket.

Har vuxit som människa

Barnen och jag hade tillsammans inrett vår nya lägenhet och fått det riktigt mysigt – vi trivdes alla tre. Jag började meditera och kom även igång med att jogga. Meditationen gjorde mig lugn och gav mycket insikter. Jag sov bättre och i stället för att vara rädd för mina drömmar skrev jag ner dem när jag väcktes.

Mitt skilsmässokrossade hjärta läkte bit för bit. Jag hade läst att man ska behandla kärlekssorg med glädje så jag läste roliga böcker och tittade på roliga filmer. Jag umgicks mer med vänner och familj igen. Ibland kom små guldglimtar av lycka och jag kunde känna mig genuint glad igen.

Nu har det gått tre år sedan skilsmässan och jag kan ärligt säga att jag är lycklig. Jag har vuxit som människa och lärt mig väldigt mycket om mig själv. När barnen pratar vid middagsbordet så hör jag dem, på riktigt, och är engagerad och involverad i konversationen. Jag har fortfarande dåligt samvete för att jag inte alltid är en perfekt mamma, men jag gör verkligen mitt bästa och barnen har blommat ut.

Jag hoppas och önskar att få träffa en fin man i framtiden. Nu är jag redo och det skulle förgylla både mitt och barnens liv. Men oavsett om jag blir förälskad igen eller inte så känner jag mig nöjd med livet just nu. Jag har en bra vardag, mår bra och tar hand om mig själv. Tiden får utvisa hur vår framtid blir.

Ulrica

 

Läs mer

Så hanterar du skilsmässan

Svärmor anmälde mig till socialtjänsten

Så slipper du vara ensam

 

Vill du dela med dig av din berättelse? Fyll i formuläret här eller mejla oss här!


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…