Annons

Annons

Sjas på dig, örn!

Dela
(0)

 

Jag har alltid gillat örnar. Varje vinter åker jag ut på helgerna och kikar efter dem. Jag kan se fler än tio olika örnar på en dag om jag har tur. I det sydskånska sjölandskapet övervintrar både havsörn och kungsörn och ibland dyker det upp någon sällsynt örnart som kejsarörn eller större skrikörn. Då står jag där på någon utkiksplats med min tubkikare och tycker att vintern inte är så tokig i alla fall. Och så hoppas jag att någon örn ska komma riktigt nära så att jag kan se den ordentligt.

Annons

Det var det som hände vid den lilla Näsbyholmssjön. När jag klev ur bilen upptäckte jag en havsörn helt nära. Den bar sig konstigt åt, tyckte jag. Den ”hängde” i luften en bit ovanför vattenytan och då och då gjorde den små dykningar ner mot vattnet. Då såg jag att det plaskade i vattnet under örnen och plötsligt förstod jag vad det var som hände. En simfågel hade överraskats av örnen. Den dök ner i vattnet för att örnen inte skulle kunna ta den. Men då och då måste den upp till ytan för att hämta luft. Det var kritiskt. Då anföll örnen med klorna före.

Gång på gång upprepades samma sak. Fågeln i vattnet kom upp och hämtade luft, det plaskade till på ytan och örnen störtdök. Den missade. Nu var jag som uppslukad av det drama som utspelades inför mina ögon. Och min kärlek till örnar var som bortblåst. Jag hejade på den lilla fågeln i vattnet.

Förgäves försökte jag skrämma bort örnen genom att flaxa med armarna och skrika ”sjas”. Men örnen tog ingen notis om mig. Och rätt som det var var skådespelet över. Den uttröttade fågeln i vattnet orkade inte dyka fort nog. Örnen fick tag i den. Jag såg hur den sprattlade i klorna när örnen flög bort. Nu såg jag att det var en sothöna.

Det gjorde mig ont om den, men egentligen var det ju bara naturens gång. Alla måste ju ha mat, också örnar. Så jag gillar örnar i alla fall, fast jag tydligen är en blödigare typ än jag trott.

 

Foto: Shutterstock

 

 

 


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…