Annons

Annons

Pia-Karin hoppade av Jehovas vittnen

Dela
(1)

 

För nio år sedan fattade Pia-Karin Helsing sitt livs svåraste beslut. Hon lämnade Jehovas vittnen och samtidigt bröts kontakten med släkten och alla hennes gamla vänner.
– I dag lyssnar jag till mitt hjärtas röst. Jag lever friare nu, men det är också svårare. Förr kunde jag bara läsa i en bok vad jag skulle tycka, säger hon i Hemmets Veckotidning nr 12.

Annons

 

Pia-Karin Helsing växte upp i en liten by i svenska Österbotten i Finland. Hela familjen älskade musik.
– Min pappa och storasyster spelade fiol och mamma spelade piano.
När det var dags för Pia-Karin att söka in till musikskolan tyckte hennes pappa att hon skulle välja cello, så att det blev en bra kvartett.
– Cello passade mig och mitt temperament perfekt. Det är ett stabilt, melodiskt och kraftfullt instrument med ett brett register.
Pia-Karin visade stor talang och spåddes en framtid som musiker. I åttonde klass tog hon cellolektioner varje vecka och fick spela både i kvartett, kammarorkester och i den stora stadsorkestern i Jakobstad.
– Att spela i en orkester och glömma bort sig själv för att få ingå i en helhet som tillsammans skapade musik var en stark upplevelse för mig. Det var där min passion för cellon och musiken väcktes.
Men musikintresset ställde också till med problem. Pia-Karins familj tillhörde Jehovas vittnen och redan som barn följde hon med sina föräldrar när de knackade dörr för att berätta om sin religion.
– Att vara ett vittne är ett sätt att leva. Allt kretsar runt det, berättar hon.
Det var gemensamma möten tre kvällar i veckan. Däremellan skulle hon förbereda sig inför mötena, studera bibeln enskilt och tillsammans med familjen, samt läsa på i all den litteratur som Jehovas vittnen producerar.
Det fanns 80 medlemmar i byn och hon reflekterade aldrig över att hon skulle vara utanför eller annorlunda.
– Vittnena är ofta väldigt sociala och umgås tillsammans på middagsbjudningar och fester. Det var svårt att hinna med något annat.
Det hade heller inte setts med blida ögon i församlingen om hon följt med orkestern när det var konserter som hölls i en kyrka. Och ju äldre hon blev desto mer funderade hon över om det verkligen var rätt att ägna så mycket tid åt musiken. När Pia-Karin var 15 år drabbades hon av samvetsnöd.
– Jag kände att jag inte kunde tjäna två herrar samtidigt – både musiken och Gud. Så trots att det gjorde ont i hjärtat slutade jag att spela.
Under åtta år var hon helt borta från musiken. Efter högstadiet ägnade hon sig i stället helhjärtat åt att leva som ett Jehovas vittne. För att försörja sig hade hon några städ- eller butiksjobb, men dörrknackningen var hennes huvudsakliga syssla.
Vid 19 års ålder gifte hon sig med en ”broder” i församlingen. Det var ett högtidligt bröllop med 300 gäster.
– Det är tradition att man gifter sig tidigt i Jehovas vittnen och att ha sex före äktenskapet är otänkbart, vilket säkert också bidrar till att man gifter sig ung.
Tillsammans flyttade de till Sverige, där Pia-Karin fortsatte med dörrknackning och ströjobb vid sidan om.
Men så hände något som fick henne att tänka om. En helt vanlig dag satt hon hemma i lägenheten och lyssnade på en skiva.
– Jag fick höra ett stycke för cello och orkester av kompositören Max Bruch. Det var så vackert och berörde mig djupt. Det var då jag bestämde mig för att jag ville spela igen. Jag ville spela just den musiken.
Hon ringde en privatlärare och snart var hon i gång med cellolektioner efter nio års uppehåll.
– Det var inga problem att spela. Allt som jag hade lärt mig fanns kvar där i bakhuvudet.

Under de följande åren pluggade hon raskt in gymnasiet på Komvux. Sedan fortsatte hon utbilda sig i både cello och operasång. Hon fick ett musiklärarjobb i Lycksele och parallellt med arbetet studerade hon på Piteå musikhögskola.
Samtidigt skedde mycket på det privata planet. Hennes älskade storasyster, en framstående dirigent i Finland, hade bestämt sig för att gå ur församlingen, eftersom hon inte tyckte att lärorna höll. Under ett helt år träffade inte Pia-Karin sin syster.
– När någon går ur församlingen får man inte ha någon kontakt mer, för då kan man själv också bli utesluten. Enda undantaget är föräldrarna som får hålla ett visst mått av kontakt om samvetet tillåter.
I dag har Pia-Karins syster hittat sin kärlek i en annan kvinna som hon lever med. Pia-Karin har gråtit av igenkänning och sorg när hon följt Jonas Gardells tv-serie ”Torka aldrig tårar utan handskar” i höst.
– När jag tänker på det i efterhand känns det som ett svek att jag bröt med min syster.
Pia-Karin började fundera mer och mer över sin egen tro, sitt äktenskap och sitt liv. Det hon kom fram till var att hon ville skiljas. Men en skilsmässa skulle innebära att hon blev utesluten ur Jehovas vittnen.
– Det var fruktansvärt att veta att om jag tog det här beslutet skulle jag tappa hela min släkt och alla mina vänner. Men till sist kände jag att jag inte längre hade något val.
Vid 27 års ålder tog hon det definitiva beslutet och blev inkallad till vittnenas ”dömande kommitté” för förhör.
– De var inte elaka mot mig, utan försökte med olika bibelcitat få mig att fatta rätt beslut och komma tillbaka. Ändå är det fruktansvärt kränkande.
En vecka fick hon på sig att ta farväl av släkt och vänner inom församlingen innan ”domen” trädde i kraft.
– Det kändes både absurt och svårt att ta in. Men det är så det funkar. Jag vet att min familj älskar mig – de följer bara reglerna.
Hon minns särskilt avskedet från en av sina allra bästa väninnor.
– Pernilla var som en syster för mig, vi umgicks jämt, berättar Pia-Karin.
De bestämde sig för att gå ut och äta lunch på en hamburgerrestaurang – något de gjort många gånger förut. Det var bara det att nu visste det att det var sista gången.
– Vi satt där tillsammans och både skrattade och grät. Sedan körde jag henne till jobbet och då grät jag så jag knappt såg vart jag körde.
Efter det har de aldrig mera setts.
– Om hon skulle bryta mot reglerna och ha kontakt med mig kan hon också bli utesluten. De andra vittnena har rapporteringsskyldighet.
Sorgen efter väninnan var ändå gripbar. Att hon inte kan träffa sin släkt är så stort och smärtsamt, att hon inte kan omfatta det känslomässigt. Det har hänt att hon mött släktingar på gatan som inte ens har sagt hej…
– De följer bara reglerna, de menar inget illa.

Ett tag var Pia-Karin rädd att hon skulle bli deprimerad efter utträdet, men så har det inte blivit.
– Tvärtom, jag kände mig euforisk efteråt. Det var som att gå omkring på små moln.
Hon har lyckats gå vidare i livet utan att bli bitter. Hennes syster har stöttat henne mycket och de två står varandra väldigt nära i dag. Föräldrarna håller hon en viss sporadisk kontakt med.
Hon har fortsatt att satsa på musiken och även kommit in på teaterscenen, där hon kombinerar sin musikerroll med att vara skådespelerska. Mer och mer har hon gått över från cellon till att sjunga och nu turnerar hon med en egen föreställning om sin historia.
– Nio år efteråt är jag mogen att prata öppet om det. Det helar mig att få göra det och kan det hjälpa någon annan är jag glad.
Hon tror att många människor har liknande upplevelser som hon själv och mår bra att prata om dem, även om de inte ser exakt likadana ut som hennes.
– Vissa kanske har haft sjukdom i familjen, någon kan ha förlorat en förälder eller växt upp med en alkoholist.
Själv har hon fått uppleva två helt olika världar från insidan – den inom Jehovas vittnen och den utanför.
För tre år sedan träffade hon Petter som spelade i samma pjäs och i dag bor de i ett radhus i Luleå med sina två katter och Petters dotter som bor hos dem ibland.
Hon har aldrig ångrat sitt beslut att gå ur Jehovas vittnen.
– Jag har en friare tillvaro nu, men också svårare, för jag måste ju hitta mina egna svar. Förr kunde jag bara läsa i en bok vad jag skulle tycka. Nu lyssnar jag till mitt hjärta.
Pia-Karin är en levnadsglad människa som tycker om att utforska tillvaron och vill lära sig nya saker hela tiden.
Musiken, som fungerade som en språngbräda för henne att ta sig ur den religiösa sekten, betyder i dag mer än någonsin för henne.
– För andra musiker kan nog jobbet bli slentrian ibland och de kan gnälla lite om vi ska spela samma verk för femtioelfte gången. Men jag tröttnar aldrig för jag vet hur det är att leva utan musik.

Text: Ulrika Vallgårda

Foto: Susanne Lindholm

 


Läs mer om:

Dela
(1)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…