Annons

Annons

Nu vill Jonas Gardell hylla livet!

Dela
(0)

Ingen kan anklaga Jonas Gardell för att inte leva sitt liv till fullo. Att ta ansvar för det, utforska det, tänja det och använda det. Pappan, maken, författaren och komikern fyller femtio, och uppmanar oss: Lämna inte tillbaka livet oanvänt vid utgången! I Hemmets Veckotidning nr 36 berättar han om de senaste årens intensiva uppmärksamhet efter ”Torka aldrig tårar utan handskar” och hur han nu bestämt sig för att gå vidare med showen Mitt enda liv som har premiär i oktober.

Annons
Gilla Hemmets på Facebook

 

Ständigt denna Vessla! Det uttrycket känns på sin plats när det gäller Jonas Gardell. På tv, på scen, på galor och prisutdelningar, på Twitter, i böcker och i tidningar. I radio förstås, där han fick inleda sommarens somrigaste program ”Sommar i P1”.
Han fortsätter att gäcka, fascinera och beröra. Han fortsätter att vara obekvämt kaxig och rättfram och på samma gång skör och älskvärd. Han fortsätter att locka till skratt och reta gallfeber. Jonas Gardell låter sig inte fångas eller stillas. Precis som Ville Vessla.
Fast det ska väl sägas till den som inte är förtrogen med Åke Holmbergs fiktiva karaktär, att Jonas Gardell står inte gömd med blanka skospetsar framstickandes bakom en gardin. Tvärtom! Han återkommer gång på gång. Fullt synlig. Högröstad.
– Faktiskt baryton åt bas, poängterar Jonas med mörk röst och tillägger att alla som imiterar honom alltid felaktigt gör det med ett för ljust tonläge.
Vad man än tycker så har Jonas Gardell blivit ett stående inslag. Man skulle kunna säga att vi blivit bortskämda med hans närvaro. Att vara närvarande är också centralt i hans konstnärskap.
– När vi förstår hur skört livet är så är här och nu det enda som vi kan vara säkra på. Då kan man inte kräva annat av livet än att vara bra i just det här ögonblicket. Det är närvaro som gäller.
Insikten om att nuet är förgängligt och att en framtid aldrig är att räkna med, präglar Jonas Gardell. Just när livet skulle ta fart och slå ut i full blom började vännerna att dö i aids. Jonas var själv i tjugoårsåldern och gick på begravningar i stället för bröllop. Livet kom av sig. Hela detta självupplevda, overkligt sanna drama har han delat med sig av i rosade romansviten ”Torka aldrig tårar utan handskar”.
– Att inom loppet av tre månader ha fyra nära vänner som tar livet av sig, det ger en extrem medvetenhet. Allt vi har omkring oss ska vi mista. Det tillfälliga mötet är allt du har. När man förstår det så måste man finna tröst i att tillfälligheten är värd någonting.
Pappan frånvarande
Utanför fönstren på förlaget i Stockholm glittrar Riddarfjärden i förmiddagssolen. Klockan är runt tio. Jonas har varit uppe sedan i ottan.
– Jag är morgonpigg! Det är inte Mark. Jag får alltid två, tre timmar för mig själv och tar en promenad eller går och tränar innan han ens vaknat.
Det är måndag och Jonas har just ”gått av” sin pappavecka. Han och maken Mark Levengood delar upp ansvaret för sina två barn.
– I dag är alltså första morgonen utan barnen för mig. Jag får samma känsla varje gång. Det är en blandning av tomhet och ”Ja! Vad skönt!”. Att vara förälder handlar väldigt mycket om närvaro. Det finns bara två lägen: antingen är man där. Eller så är man inte där. Är du där kan du vara lite hur som helst. Men är du inte där så kommer barnen att ha dig som en saknad, som de så småningom ersätter med något annat.
Närvaro. Så viktigt. Och vad frånvaron av den kan göra med en människa. Som efter föräldrarnas skilsmässa då pappan försvann ur Jonas liv. På fyra minuter och fyrtiofem sekunder i årets Sommar i P1 skildrade han detta så att andan gick ur lyssnaren.
Efter att inte haft kontakt alls med sina barn sedan skilsmässan kommer pappan äntligen på besök. De har förberett sig, kokat kaffe, köpt bakelser och väntar spänt. Det visar sig att han bara är ute efter att hämta en tavla som han inte fick med sig till sitt nya hem. Utan att bry sig det minsta om sina barn – eller det omsorgsfullt dukade kaffebordet – lämnar han Jonas och hans syster mållöst besvikna.
Skriver om sorgen
Det är mycket sorg, smärta, svärta i det Jonas Gardell ägnat sig åt de senaste åren. Jobbet har varit intensivt och krävande. Gensvaret massivt, uppmärksamheten enorm. Ändå, mitt i allt detta: i oktober har föreställningen ”Mitt enda liv” premiär. Hur hinner han med?
– Ett tag funderade jag på hur sjutton jag skulle gå vidare efter ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Jag tänkte: Nää, jag gör ingenting! Jag lägger av! Men så… växlar jag spår i stället. Jag blir komikern, sång- och dansmannen igen. Jag har sörjt så mycket de senaste åren. Nu vill jag celebrera livet. Det här ska bli det lyxigaste, gladaste och maffigaste jag någonsin gjort! berättar Jonas och strålar av belåtenhet när han berättar att producenten kallat till krismöte över mängden medverkande på scen och att budgeten spruckit för längesedan.
Nästan på dagen en månad efter premiären av Mitt enda liv fyller han femtio. Hur känns det?
– Åldrandet har jag inget emot. Jag har fortfarande en ganska snygg kropp. Visst vore det skönt ibland att ha en kropp som en tjugofemåring. Å andra sidan, när jag är sjuttiofem kommer jag säga: tänk att ha en kropp som en femtioåring! Nej, det är döden. Döden är en satans förolämpning! Den får gärna dröja ett tag till. Livet går så fort. Jag tycker det är roligt att leva.
Att reflektera över livet, över det som varit och över det som ska komma, ingår i hans jobb, menar Jonas. Nu just vid femtio är det som om allt finns samtidigt.
– ”För bara ett litet tag sedan.” Det kan handla om saker som hände för fyrtio år sedan, eller i går. Det spelar ingen roll. Allt är som ”för bara ett litet tag sedan”. Den där samtidigheten är typiskt mig. Jag tillåter allt att få finnas på en och samma gång.
Det gäller också de unga männen, vännerna, som inte längre finns. De som tog sina liv när de precis bara hade börjat. Jonas skriver om sorgen och ilskan över liven som inte blev färdiga, de som tog slut medan de var under konstruktion. För honom finns de också i denna samtidighet. De fanns ju ”för bara ett litet tag sedan”.
Satsar på musikal
Men hur ser Jonas på sitt eget liv, när blir man egentligen färdig?
– Det teologiska svaret är vid 70 år. Eftersom siffran sju motsvarar fullkomlighet. Så blir jag 70 vore det det allra lyckligaste, menar Jonas.
Ett annat svar kan vara att livet består av flera olika cykler, resonerar han. Att man blir färdig med olika saker vid olika tider.
– Jag tror att vi får en inbyggd kapacitet för att klara just livet. Jag tänker på min mamma vars kropp mot slutet var som ett tomt skal. Trots att hon en gång fött fyra barn och givit oss liv. Det var dags att släppa taget. Det var vackert. Och vet du, jag tänker att det ordnar sig det där med döden. Det ordnar sig.
Sången ”Mitt enda liv”, ur romansviten har fått ge namn åt hela den nya föreställningen. Det är en sång som trotsar allt motstånd och som säger mycket om Jonas Gardells egen syn på livet.
– Det enda liv jag haft, det enda liv jag velat ha, det enda liv jag kommer att få. Den handlar om att välja sitt liv på gott och ont, med dess jävligheter och härligheter. Vi är både ansvariga och skyldiga att göra det.
Mitt enda liv har redan sjungits på flera begravningar som en hyllning, berättar Jonas som är mycket stolt över den här låten.
– Om du drömmer om att vara Angelina Jolie, tänk då på att hon just haft cancer och opererat bort sina tuttar! Det går inte att bittra ner sig över att det inte blev på ett annat sätt.
Efter showen i höst tar nästa projekt vid. Filmen ”Livet är en schlager” från 2000 blir våren 2014 en musikal. Manus, då som nu, av…? Rätt gissat: Jonas Gardell. Ständigt denna.
Jonas Gardell
Ålder: 50 år den 2 november 2013.
Familj: Maken Mark Levengood, en son och en dotter.
Bor: Lägenhet på Södermalm i Stockholm, sommarhus i Stockholms skärgård.
Aktuell: Föreställningen ”Mitt enda liv”, premiär den 3 oktober på Maximteatern i Stockholm. Musikalen ”Livet är en schlager”, premiär 2014.

 

Text: ANNA-KLARA FRESK ASPEGREN

FOTO: SCANPIX

 


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…