Annons

Annons

Nu får det vara slut på självmorden i min släkt

Destruktiva mönster kan gå från släktled till släktled. Oförmåga att älska sina barn. Manipulation, skuldbudskap, självmord… Men ibland ställer någon sig upp, bryter mönstret och vägrar skicka det destruktiva vidare till nästa generation. 63-åriga Ebba Range är en sådan person. Hon vägrar låta släktens mörka historia upprepa sig.

Dela
(22)

Ebba Range

För fem år sedan bestämde hon sig för att skriva en bok som terapi. Hon tog tunnelbanan till Hökarängen i Stockholm och slog sig ner i sin barndoms trappa.

—Minnena forsade över mig och jag tillät mig att känna hur ont allt gjort. Sorgen efter min brors självmord för fyrtio år sedan var sammanflätad med smärtan över att min mamma aldrig älskat mig. Först då förstod jag fullt ut att hon inte varit som en mamma ska vara, säger hon.

Annons
Gilla Hemmets på Facebook

Hökarängen på femtiotalet, en nybyggd förort som myllrade av barn. Här bodde Ebba med sina föräldrar och sin tre år äldre bror. Utåt var allt perfekt, men redan som barn fick syskonen veta att mamman aldrig velat ha dem.

—Hon pratade öppet om att hon försökt framkalla abort när hon väntade min bror. När jag var nyfödd ringde hon till mormor och berättade hur ful jag var. Under hela min uppväxt tryckte hon ner mig, och jag trodde att det var så mammor gjorde. Som vuxen har jag förstått att hon aldrig knöt an till oss och jag har undrat om det bidrog till att min bror tog sitt liv som tonåring.

Sommarlovet 1963. Ebba var tolv och hade tagit med sig en kompis till lantstället. En morgon råkade hennes mormor ställa fram sur mjölk åt flickorna. Trots Ebbas protester försökte hon tvinga dem att dricka och de rymde då ut i skogen. När de kom tillbaka låg mormor livlös och i ett självmordsbrev gav hon Ebba skulden. Men mormodern hade bara tagit några få tabletter, hon vinglade snart upp igen.

—Det är klart att det var manipulativt gjort, men det förstod jag först fyrtio år senare när jag insåg att min mamma gjorde likadant.

Mjölkepisoden var den första av en rad fruktansvärda händelser som sträcker sig över fem decennier och tre generationer. En tid senare hittade mormodern Ebbas bror, som hängt sig i vardagsrummet. Femton år efteråt tog mormodern också sitt liv och för tio år sedan hittade Ebba sin mamma medvetslös efter för många sömntabletter hemma hos sig. Överallt i huset låg självmordsbrev med budskapet att det var Ebbas fel.

Mamman bodde då sedan en tid tillbaka hos Ebba, som inte haft hjärta att lämna sin manipulativa och kontrollerande mamma kvar i Stockholm när hon flyttade till Dalarna. Ambulanssjukvårdarna bar ut modern. Det visade sig att hon inte tagit någon dödlig dos och snart kvicknade hon till.

I den stunden fattade Ebba ett beslut.

—Jag skulle aldrig mer hitta min mamma halvdöd, eller död!

—Jag tog in på ett vandrarhem tills vi ordnat en lägenhet åt henne och det tog två år innan jag tog upp kontakten igen. Då fick hon först lova att vi inte skulle prata om det gamla, utan vända blad.

Det går inte att manipulera Ebba. Hon har varit närmast immun mot de skuldbudskap som skickats till henne genom åren. Själv säger hon att uppväxten har gett henne en hård kärna, på gott och ont.

—Jag har blivit garvad. Jag har lärt mig att uthärda det mesta och har aldrig känt skuld för något av självmordsförsöken eller självmorden. Samtidigt har jag haft svårt med nära relationer, jag har känt mig ensam fastän jag varit omgiven av människor och det har varit svårt att lita på en partner. Det är som om det har fattats någonting hos mig.

För att överleva har Ebba stängt av. Under väldigt många år har hon inte haft tillgång till hela sitt känsloregister. Men när hon som sextioåring satt där på sin barndoms trappa öppnade hon slussen för alla smärtsamma minnen och insikter.

—Det var sådant jag borde ha känt när det hände. Genom att skriva om ett självmord har jag kunnat bearbeta vreden, sorgen och skammen jag släpat på hela livet. Jag skrev och grät och min kropp var en enda stor värk. Jag sörjde över att livet blivit så förslösat, både för mig och för min släkt. I dag känner jag mig annorlunda: Jag vågar känna känslor. Jag har fått nya vänner som säger att de tycker om mig. Jag är inte rädd för att komma nära.

Ebbas mammEbba Range.a blev inlagd på psykiatrisk klinik i tre veckor efter sitt första självmordsförsök. Men såvitt Ebba vet har varken hennes mamma eller mormor haft någon diagnos, trots att deras mående och beteende verkar ligga utanför gränsen för det normala. Ebba tror själv att de var traumatiserade.

—När en släkt drabbas av så många självmord finns det tydligen ofta en känslighet och ett trauma som man inte kunnat hantera i botten. Jag tror att det var något som hände i Tyskland på 1930-talet. Morfar var aktiv i motståndet mot nazismen och fick fly till Sverige 1938, tillsammans med mormor och min då tioåriga mamma. Det var ingen lätt tillvaro när de kom hit som flyktingar heller.

Förståelsen har kommit de senaste åren och är en frukt av hennes process. Däremot har hon under många år medvetet arbetat för att bryta mönstret. Till skillnad från sin mamma och mormor är Ebba en positiv person som står sina barn nära och ofta berättar för dem att hon älskar dem.

Hur är det möjligt, tror du?

—Min farmor var den mest kärleksfulla människa man kan tänka sig och jag hade en bra relation till min pappa. Det starka inom mig kommer från honom. Han sa: Vi ska inte känna skuld. Jag tänker ofta: Hur hade mamma gjort nu – och så gör jag tvärtom! Två gånger har jag blivit deprimerad och fått självmordstankar och då har jag omedelbart sökt hjälp. Den sorg och de trauman som många i min släkt har upplevt tänker jag inte lämna vidare till mina barn och barnbarn. Det är inget alternativ!

Vilken hjälp har du fått?

—Jag har gått i samtal, men den bästa terapin har skrivandet varit. Om jag inte hade gjort det jobbet hade jag aldrig klarat det som hände sedan. Mamma kände inte till min process eller att jag skrev om min barndom. Samma vecka som jag satte punkt kom två poliser och ringde på med budet att hon, vid åttiofem års ålder, hade hängt sig i sin lägenhet! Den här gången menade hon tydligen allvar. Jag blev fruktansvärt arg, skammen kom tillbaka och det tog ett halvår innan jag klarade att berätta om dödsorsaken för mina vuxna barn.

Men du gjorde det till slut?

—Ja, jag insåg att familjehemligheter kan vara mer skadliga än sanningen. Min dotter reagerade med vrede precis som jag, min son mer balanserat. I dag skäms jag inte för det som drabbat min släkt.

Vad känner du när du tänker på din mormor och mamma i dag?

—För två veckor sedan hände något märkligt. Jag hade fått översvämning i källaren och mormors gamla spegelbyrå behövde kastas. Plötsligt mindes jag atmosfären i hennes sovrum, hur jag satt där som barn och tittade på hennes parfymflaskor och smycken. Det kändes ljust och fint och jag insåg att mormor inte saknat betydelse för mig. Jag hade även begravt mina fina minnen för att jag varit så arg. Att förlåta mamma får bli nästa process.

 

 


Läs mer om:

Dela
(22)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…