Annons

Annons

När cancern var som tuffast tog Gunilla fram kameran

Förra året gick naturfotografen Gunilla Falk genom en tuff cellgiftsbehandling. En kall vinterdag när det var som tyngst körde maken Gunnar ut henne i vildmarken med skotern, bäddade ner henne på ett renskinn och lämnade henne med kameran...

Dela
(0)

7
Visa bildspel

/
När cancern var som tuffast tog Gunilla fram kameran
...
Visa mer

 

Grusvägen som leder till Pärlälvens strand är en av få vägar i området och några kilometer längre bort tar den slut. Här breder vildmarken ut sig med milsvida urskogar och lågfjäll som löser av varandra. Pärlälvens fjällurskogsreservat ligger bara ett stenkast bort. Djurlivet är rikt med älg, bäver, utter och björnar som lufsar runt i byn. En ren blev nyligen riven borta hos grannen.

Annons

—Det känns viktigt att berätta om den storslagna naturen som finns här uppe och kameran har blivit min nya pensel, berättar Gunilla som förr brukade måla det hon såg omkring sig.

—Att fotografera är ju att måla med ljus. Jag har alltid tänkt i bilder, berättar Gunilla hemma i köket i stugan utan rinnande vatten som ligger 5 mil väster om Jokkmokk i den lilla byn Luvos med bofasta i fyra hus. Här bor Gunilla med sin man Gunnar en stor del av året och nästa år tänker de bli året runt boende. Renoveringen av Gunnars föräldrahem, det gamla boningshuset intill, pågår för fullt inför Gunillas pensionering.

Fram till förra året levde de ett lugnt liv här nära naturen, men plötsligt förändrades allt.

Det började med att Gunilla fick ont i ljumsken.

—Jag tänkte att det är väl någon åkomma för att jag börjar bli gammal, säger hon. Läkaren trodde det var ljumskbråck men efter operation på sjukhuset i Gällivare sa läkaren att det nog var en inflammerad lymfkörtel.

Men Gunilla anade på läkaren att det kunde vara något allvarligt. Och tre veckor senare när svaret på proverna kommit fick hon det tunga beskedet: Hon hade fått aggressiv lymfkörtelcancer och behövde omedelbar cellgiftsbehandling.

—Jag blev både ledsen och arg på samma gång. Jag levde ett bra liv, jag ville inte ändra på något, förklarar hon.

Hade väldigt ont

De första behandlingarna gick bra. Gunilla kunde till och med hoppas på att inte ens tappa sitt hår, men en dag i duschen föll stora tussar av. Gunnar hjälpte henne att raka av resten.

—Förvandlingen blev häftig, minns Gunilla.

Det var nu den värsta perioden i behandlingen började och de sista omgångarna med cellgifter blev en fruktansvärd tid och hon kom knappt upp ur sängen.

—Jag hade väldigt ont och var helt slut men som den obotliga optimist jag är tvivlade jag aldrig på att jag skulle vinna över cancerdjävulen.

Det var en tung tid full av stor oro för både Gunilla och Gunnar. Men tankarna skingrades medan hon fotograferade och kameran gav henne vila och ett lugn. Hon fotade småfåglarna runt huset och andra motiv när hon orkade.

—Utan kameran, Gunnar och mina barn vet jag inte hur det hade gått, säger Gunilla eftertänksamt.

Gunnar stöttade sin fru på alla tänkbara sätt.

—Det var ju tur att jag precis blivit pensionär så att jag kunde ge Gunilla all min tid, säger Gunnar.

Hon kunde knappt gå, orken var egentligen slut. Men när det var som tyngst körde Gunnar ut henne en kall vinterdag på snöskotern några kilometer bort. Gunilla ville försöka fånga Jarrebäckens bävrar på bild.

Gunnar stoppade om henne ordentligt där hon låg på ett renskinn i snön innan han lämnade henne.

—Bävrar känner doften av en människa på långt håll, det är inte lätt att komma nära dem. Men efter en och en halv timme kom en fram, och jag knäppte en hel serie på den när den satt där blöt i snön.

På något sätt blev det en vändning för Gunilla. Känslan att sitta där, komma de små djuren nära. Vara där, mitt i allt det vackra och föreviga det.

—De här bilderna betyder enormt mycket för mig. Händelsen blev till ett tecken för mig, ett tecken på att allt skulle gå bra, berättar hon.

Fick en tankeställare

Kroppen segrade till slut och Gunilla mår bra i dag även om hon fortfarande kan bli trött ibland. Det tar tid för kroppen att läka och Gunillas naturintresse och nära kontakt med naturen ger kroppen goda förutsättningar.

Var tredje månad går hon på kontroll och det dröjer fem år innan hon blir helt friskförklarad.

—Sjukdomen gav mig en verklig tankeställare om vad som är viktigt i livet, säger Gunilla.

När hon fick beskedet berättade hon direkt om det på Facebook.

—Då vågade folk prata med mig, berättar Gunilla. Tidigare var jag livrädd för blotta ordet cancer men jag har lärt mig massor och det mesta går ju att bota.

Hennes bilder är fantastiska och ändå skaffade hon sin första kamera för bara sex år sedan. Nu har hon snabbt etablerat sig som naturfotograf och har ställt ut sina bilder i Jokkmokk i somras och året innan i Stockholm. Motiven spänner över allt från småfåglar till vackra landskapsbilder. Hon har ett passionerat förhållande till sitt fotograferande.

Vildmarken och djurlivet finns runt husknuten och Gunilla behöver inte åka långt för att finna sina motiv. De flesta bilderna tar hon i närheten av byn.

—Förra året lyckades jag äntligen fota pilgrimsfalken som häckar varje år i närheten, säger hon belåtet. Jag hade gjort många försök utan att lyckas men plötsligt stämde allt. Bakgrunden och ljuset var perfekt och pilgrimsfalken slog sig ner precis på grenen som kameran var riktad åt.

—Ibland räcker det att man flyttar kameran för att skrämma bort motivet, förklarar Gunilla. Det tar tid att lyckas få bra bilder på djur.

En annan kär bekantskap som Gunilla gärna går ut för att fotografera är fiskljuseparet som varje år häckar i ett träd några hundra meter bort vid älvens strand. Motiven finns hela tiden i hennes närhet och på vintrarna matar hon och Gunnar småfåglarna på ett par ställen.

—När det är 35 minusgrader blir det fina bilder på fåglarna med rimfrost i fjädrarna, berättar hon. Och ljuset på vintern är fantastiskt fint!

Återvänder i olika årstider

I somras paddlade hon kanot upp till samma bäck för att fotografera bävrarna på nytt men de visade sig inte under de tre dagarna hon tillbringade där i tält.

Gunilla tycker om att återvända till samma platser i olika årstider. Det är platser där det går att få fina kompositioner och där ljuset är fint. En liten knotig myrtall återvänder hon ofta till i olika ljus och årstider. Det blir både korta turer hemomkring och lite längre bort ibland med tältet för att kunna vänta ut det perfekta ljuset. Tålamodet är stort och hon kan sitta timtal i ett gömsle för att få bilden hon är på jakt efter.

—Jag blir som besatt av fotandet och det är verkligen en kick när jag känner att jag fått bilden.

Just nu renoveras Gunnars föräldrahem, det gamla boningshuset intill stugan de för tillfället bor i.

—Det blir rinnande vatten och plats för ett arbetsrum åt mig, säger Gunilla som planerar att pensionera sig nästa år från sitt jobb som personlig assistent.

Då tänker hon ägna sig helhjärtat åt bildskapandet. Hon längtar efter att få fina bilder på björnar, något som ännu inte hänt trots att det är gott om björn i trakterna. Ett annat projekt som hon funderar på är att göra en bok om vildmarken kring Pärlälven.

Uppe på vinden finns ett stort rum med högt i tak.

—Det skulle kunna bli ett fint galleri att visa bilder i, funderar Gunilla.

 

Läs mer

Magdalena överlevde cancern -två gånger

Lille Gösta är vårt mirakel

Hos fjällkorna fick Stina tillbaka livsglädjen

 

Av Anders Kristensson

Foto: Gunilla Falk, Anders Kristensson

 


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…