Annons

Annons

Morfar och de blanksvarta trämyrorna

Dela
(0)

I somras dök min morfar upp. Helt oväntat. Inte i egen person, men som ett väldigt tydligt minne. Han satt på den gamla träbänken vid de stora granarna, bekvämt tillbakalutad med pipan i munnen. Han var som vanligt elegant i vit keps och mörk väst med rova i bröstfickan och han rökte Greve Hamiltons blandning. Pipan höll han i vänster hand och med den högra stoppade han den. Han petade omsorgsfullt ner tobaken med tändstickan innan han tände. När han fått fyr drog han några djupa tag. Sen såg han mycket belåten ut. Han hade så snälla ögon.

Annons

Det doftade gott av röken, men det var inte den doften som väckte morfar till liv hos mig i somras. Det var en annan doft, doften av en myra. Myran heter blanksvart trämyra. Det visste jag inte då men det vet jag nu. Och egentligen har det ingen betydelse vad den heter. Det viktiga är att den doftar. En väldigt speciell doft som jag plötsligt kände i somras när jag var långt ute i granskogen i Småland.

Det var som att trycka på en knapp. Morfar!

Precis intill de stora granarna med den gamla träbänken fanns nämligen en murken stubbe. Där bodde blanksvarta trämyror. Och fast jag nog inte förstod det då, när jag var en liten grabb, så inser jag det nu, att dessa myror skulle bli en viktig del av mitt minne av morfar. För vi satt där ofta, på tu man hand, vid granarna. Morfar berättade och jag lyssnade. Det var han och jag och pipan – och de blanksvarta trämyrorna.

 

Foto: Shutterstock


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…