Annons

Annons

Marikas man dog på julafton: ”Jag skrek rakt ut”

Det var förväntan och glädje. Barn och barnbarn var samlade på julafton och tomten hade varit på besök. Men Patrik, som gått för att köpa tidningen, kom aldrig tillbaka. Hans fru Marika Larsson hittade honom svårt sjuk i sovrummet. – Det var overkligt. Nyss var han ju fullt frisk …

Dela
(200)

marika-larsson

Hunden Lillebror har varit ett stort stöd för Marika.

Marika och Patrik Larsson hade som vanligt fullt hus på julafton. Barn, barnbarn och släktingar – totalt 19 personer – firade jul hemma hos dem på Stålverksgatan i Västerås 2015. De hade tittat på Kalle Anka, ätit julmat och barnen väntade på tomten.

Annons

– Patrik sa att han skulle gå och köpa tidningen och en stund senare kom jultomten, berättar Marika.

Barnbarnen fick sina klappar och tomten lämnade kvar en stor säck full med paket som alla hjälptes åt att dela ut. Det var förväntan och glädje medan högarna med julklappar växte hos alla. Men snart skulle årets bästa dag bli den mest fasansfulla i familjen Larssons liv.

Gilla Hemmets på Facebook

Marika tyckte att det dröjde innan Patrik kom tillbaka och gick för att leta 
efter honom. Han låg utsträckt på sängen i deras sovrum och det syntes att han mådde dåligt.

– Han sa att han trodde att han hade fått en panikångestattack. Det hade han aldrig fått tidigare. Han var kall och svettig och började hosta som om han skulle kräkas. Jag hämtade en hink som han kräktes i.

Eftersom äldste sonen var magsjuk antog Marika att Patrik också hade blivit smittad. Hon gick ut i vardagsrummet där julfirandet pågick för fullt, men återvände efter ett par minuter för att titta till sin man.

– Han drog efter luft och det lät så konstigt. Det var hans sista andetag, förstod jag i efterhand.

Marika som varit undersköterska i 22 år insåg allvaret.

– Jag skrek rakt ut att vi måste ringa 112.

Ena dottern och Marikas syster påbörjade hjärt-lungräddning. Andra tog hand om de gråtande barnbarnen. Det glada 
firandet förbyttes i skräckfyllt kaos och Marika drabbades själv av en chock.

– Det kändes som att jag var i en bubbla. Jag såg att Patrik såg blå ut, men var helt borta och inte kontaktbar.

Efter nio evighetslånga minuter kom ambulansen. Ambulanssjukvårdarna tog över och använde hjärtstartare, men utan resultat, och körde sedan honom till sjukhuset.

– Jag visste på något sätt att det var slut, men hoppet fanns ju ändå där.

Familjen körde efter till akuten, fick sitta i ett väntrum och efter en stund kom en läkare med dödsbudet.

– Patrik är död. Vi kunde tyvärr inte rädda honom.

Marika föll ihop på golvet, sorgen slog till så starkt att hon inte hade kraft att sitta upp. Minnena från kvällen är sedan suddiga och Marika säger att hon inte kommer ihåg allt, men det finns en del som har etsat sig fast.

– En diakonissa kom och tog min hand. Hon öppnade den och la något i den. Det var Patriks vigselring.

Alla fick sedan ta farväl av Patrik.

– Det var så overkligt. Nyss var han fullt frisk och levande, nu var han död. Bara 49 år. Det gick inte att förstå, säger Marika med tårar i ögonen.

25 år ihop

Mannen som hon levt med i över 25 år var plötsligt borta, bara 49 år gammal. Marika kunde inte förstå hur hon skulle kunna leva vidare utan honom.

– Han hade alltid varit min klippa och mitt stora stöd.

De träffades när hon var 25 år och nyskild med barnen Kim, fyra år, och Sophie, två år.

– Jag föll för hans vänlighet, omtänksamhet och charm – och hans fina, bruna ögon. Han var som en stor nallebjörn som jag kunde krypa upp i famnen hos.

Familjen utökades med två barn till, Sandra och Adam, och på nyårsafton 1997 gifte sig Marika och Patrik.

Livet rullade på med husrenovering, läxläsning, barnens fritidsaktiviteter, semestrar i svärföräldrarnas stuga på en ö utanför Skellefteå och utomlands.

marika-larsson

Marika och Patrik gillade att resa.

– Vi hade ett fantastiskt liv. Vi var aldrig ovänner och var som ett team som gjorde allt tillsammans. Åtta månader innan Patrik dog hade de yngsta barnen flyttat hem
ifrån och vi var själva för första gången och kunde göra precis vad vi ville. Vem hade kunnat tro att den tiden skulle bli så kort, frågar sig Marika.

Hunden stort stöd

De första veckorna efter Patriks död kunde Marika inte äta, inte sova och inte vara ensam. Hon grät hela tiden och ögonen var så svullna av all gråt att hon knappt kunde se. I efterhand är hon kritisk till att hon och familjen inte erbjöds något stöd.

– Den här kraschade familjen hade behövt få hjälp. Det känns så dåligt att samhället inte har något stöd för människor som är i chock och sorg.

I Marikas hjärna malde samma tanke: Hur kunde Patrik dö? Hade han kvävts av sina egna spyor? Var det hennes fel som inte hade stannat kvar hos honom hela tiden? Skuldkänslorna gav henne ingen ro.

När obduktionen var gjord stod det klart att så inte var fallet, Patrik hade dött av hjärtstopp. Utan att veta om det hade han i flera år haft högt blodtryck som lett till att hjärtat var förstorat och kranskärlen förtjockade. Han hade också haft en tyst hjärtinfarkt.

– Patrik var inte den som gick till doktorn, men han hade alltså inte varit så frisk som vi trott. Han hade alltid jobbat mycket, först som elektriker och sedan vidareutbildade han sig till produktionstekniker.

Med stöd och hjälp från barnen, släktingar, vänner, en präst och församlingsmedlemmar försökte Marika ta en dag i sänder. Sorgen var så tung att det var svårt att gå upp 
på morgnarna och många gånger önskade Marika att hon också skulle få dö. Då betydde hunden Lillebror mycket.

– Han fanns vid min sida hela tiden. När jag grät la han sin nos mot min kind och sedan slickade han bort mina tårar. Jag tvingades ju också skärpa mig för att gå ut med honom. Vi gick mycket i skogen. Jag skulle inte ha klarat det här utan Lillis, säger Marika och stryker golden retrieverns mjuka päls. Under vårt samtal ligger han troget vid hennes fötter.

Även nätverket Vimil, Vi som mist någon mitt i livet, har hjälpt Marika i sorgen. Hon har fått kontakt med andra i samma situation, fått prata av sig, varit på träffar och mött nya vänner. Hon vet att det är läkande att dela sina erfarenheter.

– Om jag kan hjälpa någon genom att berätta min historia så är det bra.

I sorgearbetet trängde sig också vardagen på på olika sätt. Det var Patrik som hade skött ekonomin, och Marika som aldrig betalt en räkning fick lära sig det. Händig som han var hade Patrik tagit ansvar för huset och bilarna, nu fick Marika se till att poolen renoverades och fjärrvärmeväxlaren blev utbytt.

– Man klarar mycket mer än man tror, säger Marika som efter en tids sjukskrivning återvände till sitt arbete på en förskola.

Hon saknar tvåsamheten, att vara Patriks fru och dela vardagen i smått och stort. Att bo ensam kändes omöjligt så dottern Sandra och hennes sambo Pontus flyttade in hos Marika, ett par månader efter dödsfallet. Sommaren 2016 kom deras dotter Ängla, en ljusstråle som gjorde sorgen lite lättare att bära.

– Hon blev vår räddning och skänker så mycket glädje, säger Marika.

I fjol reste Marika, barn och barnbarn till Lanzarote över julen.

– Det var vårt sätt att överleva den första julen utan Patrik. På kvällen gick vi ner till stranden, tände ljus och marschaller och höll en minnesstund för honom, berättar Marika.

Sedan åt vi på en restaurang där vi kunde se ut mot ljusen på stranden.

Nu närmar sig andra julen utan Patrik och Marika vet att det kommer att kännas svårt igen.

– Sorgen är ju ständigt närvarande, men ibland kommer den över mig så starkt så att det känns som jag ramlar ner i ett stort svart hål. Men nu går det lite lättare att ta sig upp ur det där hålet.

För barnbarnens skull har hon och barnen bestämt att julen inte bara ska handla om sorg och saknad i år.

– Vi måste ge tillbaka julglädjen till barnbarnen. Nu får vi skapa nya traditioner.

Text: Anette Bülow  Foto: Elin Ivemo och privata

Läs mer:

Sofia blev sjuk i alzheimer när hon var 39 år


Läs mer om:

Dela
(200)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…