Annons

Annons

Marias mamma blev dement när hennes son var nyfödd: ”Alla drog i mina armar samtidigt”

Maria var mitt i karriären och väntade sitt fjärde barn när hennes egen mamma insjuknade i blodkärlsdemens. Snart slets hon mellan två generationers behov. – Jag kände mig som en bläckfisk, där alla drog i mina armar samtidigt, säger Maria.

Dela
(218)

Maria Estling Vannstål

Det dåliga samvetet över att inte räcka till höll på att knäcka Maria.

Det var i maj 2009, när de firat hennes åttioårsdag, som mamma Kersti började göra tankemissar och fick sin demensdiagnos. Maria Estling Vannestål, som bodde i närheten med man och tre döttrar på 4, 7 och 19, jobbade då som universitetslektor och forskare i Växjö. Ända sedan Kersti blev änka tio år tidigare hade Maria ställt upp för sin mamma. Nu blev mamman snabbt mer glömsk och oföretagsam, och trots att hon beviljades hemtjänst måste Maria allt oftare rycka ut.

Alltid på fel plats

Hon betalade räkningar och gick på biståndsmöten, hon följde med till frissan, doktorn och tandläkaren, och snart blev livspusslet svårt att få ihop.

Annons

– Det blev ständigt krockar i vardagen, säger Maria. Jag hade ett krävande jobb och mamma ringde dit, ibland flera gånger varje dag, och var orolig. Eller så stod jag och skulle laga mat till barnen på kvällen när hon ringde och var ledsen. Jag hade ständigt dåligt samvete för att jag inte gjorde tillräckligt: på jobbet, för barnen, för mamma. Det var som om jag alltid var på fel plats.

Maria hade sett fram emot en lugn och mysig sista föräldraledighet, men när Adam föddes i januari 2010 behövde Kersti henne mer än någonsin. Hon tappade hela tiden nya förmågor och ibland förstod tjejerna från hemtjänsten inte det. När Maria kom dit kunde mamman sakna rena kläder. Hon kunde ha levt 
på flingor, men ha frysen full av falukorvar som hemtjänsten handlat på hennes uppdrag. En spisplatta kunde stå och ryka eller så ringde hon och frågade hur man sänker ljudet till tv:n. När Maria förklarade lät Kerstis röst plötsligt avlägsen – då stod hon och pratade i fjärrkontrollen.

– Jag kände vanmakt! Sjukdomen demonterade min mamma och jag gick med en ständig oro för att något skulle hända. Det kan vara nog så jobbigt att finnas till för en dement förälder när barnen är stora. Här satt jag med fyra stycken under tjugo år som jag ville vara en bra mamma till! Mystiden som jag och Adam skulle ha haft försvann, han kände av min stress och sov dåligt på nätterna, och jag orkade allt sämre med syskonbråk och allt som hör till ett normalt familjeliv. En kväll gick jag ut i skogen och gav upp ett primalskri, det bara rann ur mig.

Fokuserade på nuet

Rädslan för att det aldrig skulle ta slut kom ofta över henne – hon hade bara hört talas om förlopp på fem och tio år.

– Det var outhärdligt att inte veta hur länge vi skulle ha det så här. Jag fick försöka fokusera på här och nu och ta en vecka i taget.

Efter ett och ett halvt år behövde Kersti ständig tillsyn. Det blev en jobbig flytt med Adam i bärsele och en besviken mamma som inte förstod varför hon måste bo på ett demensboende. Efteråt tog Maria och hennes man med sig barnen till Spanien för att vila, sola och bada.

– Men mina tankar var hos mamma. Hon ringde och var ledsen och jag fick skuldkänslor för att jag lämnat henne ensam bland främlingar.

Den hösten minns Maria som i en dimma, då stressen kom ifatt henne och hon var rädd för att klappa ihop. Nu fick Kersti all omvårdnad hon behövde, allt Maria behövde göra var att hälsa på. Men hon hade inte 
sovit en hel natt på många månader och mammans tillstånd väckte svåra känslor.

– Jag sörjde över att hennes liv skulle sluta så grymt och ovärdigt och kände mig elak för att jag inte kunde älska henne mer än jag gjorde. Hon hade alltid varit så osjälvständig. Hennes hjälplöshet brukade provocera mig – jag jämförde henne alltid med pappa som var stark och företagsam, precis som jag. När han dog försvann hennes moder-
liga sidor helt. Nu skulle jag aldrig få en mamma som var en varm famn att krypa in i, och mina barn skulle växa upp utan både mormor och morfar.

Maria Estling Vannstål

Mamma Kersti omgiven av familjen, ett varmt minne som Maria bär med sig.

Vändpunkten kom före jul, när Maria slutat amma på nätterna och Kersti funnit sig till rätta på boendet. Snart började Maria jobba igen och bestämde sig för att ett besök i veckan var rimligt i hennes situation. Varje fredagseftermiddag tog hon med sig barnen, först till mormor och sedan till gymmet, där barnen tittade på film medan hon svettades bort stressen. Efteråt gick de hem och hade fredagsmys.

– Mamma verkade gladare när vi var där, men gick alltmer in i dimman. Det var jobbigt att aldrig veta om hon skulle kunna prata vettigt. En dag kände hon inte igen mig. Det var både ett vemod och en lättnad: nu skulle det snart vara över.

Kersti dog i lunginflammation knappt tre år efter att hon blivit sjuk. Maria hade varit 
i Stockholm med jobbet och hann inte hem 
i tid, men hennes syster från Helsingborg var där. Systern, som hade kunnat stötta sin mamma på telefon men inte praktiskt i vardagen.

– I efterhand känns det fint och rätt att hon fick ta avslutet, säger Maria.

 Fula känslor

Hon sitter vid furubordet i familjens lantkök och sträcker ut handen mot Adam som kommit insmygande för att hämta ett äpple. I morgon fyller minstingen sju och mycket har hunnit hända. Maria har slutat undervisa i engelsk grammatik för att jobba med personlig utveckling. Hon har i dagarna gett ut en roman, Lex Katarina, som skildrar hur det känns att klämmas mellan krav från småbarn och åldrande föräldrar. Fenomenet har ett namn, har hon läst i efterhand. Hon var en del av ”sandwichgenerationen”, men då kände hon sig ensam om sina upplevelser. Ingen av hennes vänner hade så gamla föräldrar.

– Jag har skrivit boken jag själv saknade när mamma blev sjuk. Jag vill ge lite perspektiv och berätta även om de fula känslorna. Säga: Det är inte dig det är fel på, det är situationen som inte är klok!

Du knäcktes inte. Hur klarade du det?

– Jag hade ett bra liv i grunden. Nästan varje dag lyckades jag hitta något att vara tacksam för. Jag hade en förstående make som kunde se att just nu har vi det så här, men det varar inte i evighet. Och jag hade vänner att ringa till och kräkas ur mig när det blev för jobbigt. Min syster och jag kunde skratta åt eländet ibland, som när mamma trodde det stod en varg på vägen.

 Glädje och frid

Det hade besparat henne mycket onödig stress om hemtjänsten hade fungerat bättre. Nu hände det att ingen dök upp, att personal blev ovän med Kersti eller lät henne styra även när hon inte förstod sitt eget bästa.

– Kommunerna vill att alla äldre ska bo hemma så länge som möjligt, men ska vi ha det så måste personalen veta hur man ska bemöta dementa och få tillräckligt med tid i varje hem.

Kersti begravdes en ovanligt varm marsdag som andades mer glädje och frid än förlamande sorg. Maria hade letat upp gamla foton och gjort ett bildspel av dem. Där kom hennes mamma till liv som leende småbarnsmamma i snickarbyxor, alltid med någon av döttrarna i famnen.

– Jag kom ihåg hur hon var när jag var barn och då blev min ljumna kärlek starkare. Jag gick runt där hemma, kikade i lådorna med hennes saker. Där fanns pannkaksjärnet och hennes vigselringar, jag kunde se på dem med värme. Ordet försoning blev väldigt tydligt för mig.

Maria Estling Vannstål

Hela familjen Vannestål, nästan i alla fall, samlad
i soffan: Lova, Anders,
Sanna, Adam och Maria. En av döttrarna, Maya, är inte med på bilden.

Marias bästa överlevnadstips

  • Försök acceptera att ”så här är det nu” när det gäller sådant som inte går att påverka. Då frigör du energi till att förändra det som är möjligt i stället för att fastna i ältande.
  • Försök att ta en dag i taget och betrakta livet genom ”det lilla tidsfönstret” (här och nu), 
i stället för att tänka på förlorad tid eller grubbla över om det någonsin ska ta slut.
  • Försök hitta andra i samma situation och dela med dig av jobbiga tankar och 
känslor, som skuld, skam och otillräcklighet. Du är inte ensam om dina upplevelser!
  • Unna dig att göra sådant som ger just dig energi. Träna, gå på bio eller konsert eller vad som helst som du tycker om.
  • Våga be om och ta emot hjälp med det du kan. Tänk inte att du måste klara 
av allt på egen hand.

 

Läs mer:

Mats sjukdom splittrade syskonen

Sjukdomen gjorde att Nina förlorade alla gamla minnen

Vår hjärtsjuka Tyra var ögonblick från döden

 

Text: Maria Widholm

Foto: Sara Södergård, privat


Läs mer om:

Dela
(218)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…