Annons

Annons

Marianne Lindberg De Geer: Jag föll alltid för fel män

Pappan begick självmord när hon var 13 och mamman tyckte inte om henne. Marianne Lindberg De Geer tvingades tidigt bli självständig och på grund av det följde hon med i det som livet erbjöd på 60-talet och hamnade i destruktiva relationer. – Jag föll alltid för män vars kvinnosyn var 
förfärlig.

Dela
(31)

Marianne är tacksam 
över att hon träffade Carl Johan De Geer när tiden var mogen.
– Vi gifte oss efter bara 
tre månader och är 
fortfarande lyckliga ihop.

Det här med att romantisera 60- och 70-talen är inget som konstnären Marianne Lindberg De Geer ger mycket för. Hon menar att det är lätt för dagens unga att tro att allt handlade om kvinnans frigörelse, flower-power och framtidstro. Att allt var så himla mysigt och fint.

Annons

– Men att vara ung kvinna på 1960-talet var att leva i ett patriarkaliskt samhälle där man förväntades vara undergiven män och liksom bara följa med och tacka ja till det som erbjöds. Sa en man åt en att ligga och ta emot så var det bara att acceptera. Det fanns inte på kartan att uttrycka hur man själv ville ha det, säger Marianne och berättar att hon egentligen var en framåt tjej med mycket driv. Men konventionen och den förväntade kvinnorollen tvingade henne att vara passiv.

Detta skriver Marianne nu själv om i självbiografiska På drift. Romanen är skriven i tredje person eftersom hon behövde distans för att nå sin innersta kärna och alla minnena. Huvudpersonen är en ung flicka som inte riktigt hittar sin plats i det 60-tal som anser att kvinnor ska vara söta och undergivna.

– Mona är fel person i fel ögonblick. Men hennes tid kommer, säger Marianne och rättar till sjalen som ligger slängd runt halsen.

Det är svårt att tro att denna färgstarka, frispråkiga kvinna en gång var en flicka som bara lät livet hända och som aldrig tordes sätta sig vid rodret. Hon rycker lite på axlarna.

– Det var så det var på den tiden. Jag växte upp i en borgerlig miljö och som barn förväntades jag vara duktig i skolan och uppföra mig väl, men inte ta plats. Min mamma tyckte inte om barn, i alla fall inte mig, vilket naturligtvis har präglat mig. Jag har haft jättesvårt med anknytning och vänskap. Jag är som en bulldozer, för mycket, och det fungerar uppenbarligen inte, säger Marianne och beskriver målande vänskapsrelationer som runnit ut i sanden eftersom vännerna efter ett tag inte ville vara med henne. Det var som att hon saknade verktygen för att skapa varaktiga relationer.

När hon var 13 år gammal begick hennes pappa självmord. Hon berättar att han var till åren och trött redan när hon föddes och att han förmodligen var deprimerad. Äktenskapet var inte lyckligt. Mariannes relation till pappan var god, men något gränslös.

Pratade inte om tragedin

– Pappa tyckte att det var ruter i mig och han anförtrodde mig saker som man inte ska anförtro ett barn. Jag inser nu att han förmodligen kände sig mycket ensam.

Den dramatiska förlusten av fadern kom att påverka Marianne på djupet. Inte bara för att resterna av familjen flyttade från Köping till Stockholm, utan också för att man aldrig pratade om tragedin.

Pappan var en traditionell, patriarkalisk man av sin tid och han blev omedvetet en förebild för Mariannes val av partner.

– Jag föll alltid för män som var som min pappa, vars kvinnosyn var förfärlig. Men jag såg dem som trygga och starka. Det var de som bestämde, medan jag var mjuk och
 bekräftande. Jag ville känna mig liten, söt och omhändertagen och ville slippa ta eget ansvar. Fast det var förstås svårt att känna sig liten med storlek 43 i skor, säger Marianne och skrattar högt.

Hon tycker att könsrollerna har förändrats till det bättre sedan 60-talet. Men fortfarande upplever hon att det ofta är kvinnorna som har hand om markservicen och håller koll på alla släktingars födelsedagar, presenter och bjudningar. De har det övergripande ansvaret så att männen kan fokusera på sina jobb.

Föll för fel män

När en man tillbringar tid med sina barn
anses han duktig, medan en kvinnas självklara roll är att vara mamma, det behöver inte ens kommenteras.

– Om jag får säga det själv så tycker jag att jag har uppfostrat mina söner bra. De 
lever i långvariga, jämställda relationer med jättefina kvinnor, vilket känns fantastiskt,
 säger Marianne med stolthet i rösten.

Hennes egna relationer var i ungdomen och tidiga medelåldern varken långvariga eller lyckliga. Hon föll alltid för samma typ av machomän. Hon gjorde allt för att vara till lags men efter en tid tog det alltid slut. Mönstret upprepade sig gång på gång.

– Det fungerade inte alls. Jag har aldrig blivit misshandlad fysiskt, men psykisk misshandel har jag utsatts för. Jag blev förminskad och tappade självförtroendet, tyckte inte att jag var något värd …

Marianne berättar att hon periodvis har varit mycket ensam, samtidigt som hon har sökt bekräftelse på andra sätt. De vänskaper hon lyckades knyta till sig blev frizoner
som utlöste en längtan efter gemenskap och sammanhang. Hon ”dockade” sig gärna till vännernas familjer och försökte tillbringa
så mycket tid hon kunde i deras, som hon tyckte, harmoniska hem.

– Likt en vampyr sög jag i mig av deras lycka, och det fick mig att känna mig trygg och mindre ensam.

Mellan 1973 och 1983 arbetade Marianne inom barnpsykiatrin. Hon var nyfiken på alla de nya terapier som kom under 70-talet och tror så här i efterhand att intresset bottnade i ett behov av att förstå sig själv och de trauman hon utsatts för som barn.

Bröt det destruktiva

Fyrtio år gammal träffade hon Carl Johan De Geer under en maskörutbildning på
Dramatiska institutet. I och med det bröts
de tidigare destruktiva relationsmönstren. Carl-Johan var helt annorlunda; lyhörd, varm och snäll.

– Det var rätt från första stund, det var
som om vi alltid hade känt varandra, och
det fanns också en igenkänning i våra
livserfarenheter. För oss, som haft trassliga uppväxtförhållanden, var det jätteviktigt
att bli en familj. Vi gifte oss efter bara
tre månader, fick en gemensam son och är 
fortfarande lyckliga ihop, säger Marianne med ett leende.

Hon är tacksam över att de träffades när tiden var mogen.

– Hade vi mötts tidigare hade jag nog inte blivit attraherad. Men där och då, med mina dåliga erfarenheter i bagaget och min ålder, var jag öppen för något nytt och jag kunde ta emot honom. Plötsligt var jag rätt person i rätt ögonblick!

Text: Maria Larsson Foto: Jennifer Glans, IBL, Brombergs

Jag ville känna mig liten och omhändertagen. Fast det var förstås svårt att känna sig liten med storlek 43 i skor, säger Marianne och skrattar.

Marianne 
Lindberg 
De Geer

Ålder: 71 år.
Familj: Maken Carl-Johan De Geer, barnen Anders, Rebecca, Nina och Ernst. Barnbarnen Carmen, Sally och Stieg.
Gör: Konstnär, dramatiker, 
regissör och författare.
Aktuell: Med romanen 
På drift (Brombergs).

I självbiografiska På drift, den första i en trilogi, berättar Marianne om en ung kvinna som är fel person i fel ögonblick.

 

Läs också:

Anette är hypokondriker: Jag fick en chock av min diagnos


Läs mer om:

Dela
(31)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…