Annons

Annons

Margaretha giftes bort som 16-åring: Sveket har förföljt mig hela livet

I dag förfäras vi när vi hör om unga flickor som gifts 
bort mot sin vilja. Men det var precis vad som hände 
när Margaretha Nystrand blev med barn som tonåring. 
Vuxenvärlden runt henne arrangerade ett äktenskap som slutade i katastrof och skadade henne för livet.

Dela
(249)

Margaretha-036-f

– Såren rivs upp igen, de läker egentligen 
aldrig, säger 
Margaretha som tycker att det var känslomässigt tufft att 
skriva boken 
Barnbruden.

Margaretha Nystrand var bara 15 år när hon fick barn. Hon gifte sig en vecka efter att hon fyllt 16, den enda i Sverige som ingick äktenskap i den åldern – och hennes liv förvandlades till en katastrof.

Annons

– Barn ska inte ha barn. Barn ska inte giftas bort. Jag var en vilsen flicka som inte visste hur man tog hand om ett barn eller vad det innebar att vara gift.

Margaretha är nu 72 år och bor med sin hund Max i Malmö. När hon berättar om sin tonårstid kommer tårarna. Trots att många år har gått är känslorna starka. För att bearbeta det som hände och för att berätta hur det faktiskt kunde gå till i Folkhemssverige i början på 1960-talet har hon skrivit boken Barnbruden.

Kramades aldrig

– Hur kunde mina föräldrar göra detta mot mig? Hur kunde länsstyrelsen ge tillstånd till äktenskapet? Hur kunde prästen viga mig? Jag var ju bara ett barn. Det skadade mig och har förföljt mig hela livet, säger Margaretha som menar att både föräldrarna och resten av vuxenvärlden svek henne.

Tre månader gammal adopterades Margaretha av ett par i Småland. Hennes far drev eget företag och hennes mor var hemmafru. Båda var samhällsengagerade och hade uppdrag inom kyrkan, politiken och kulturen. De hade det gott ställt och Margaretha fick fina leksaker och fina kläder, men det fanns ingen kärlek och värme i hemmet.

– Min mor var inte den moderliga typen. Hon kramades aldrig och jag fick inte sova i hennes säng. Men jag vill inte säga att mina föräldrar var elaka, de var bara oförstående.

När hon var 14 år gick Margaretha olovandes med en väninna till Folkets park där det var dans.

– Jag hade jumperset och dräktkjol, medan de andra flickorna hade urringade sidenklänningar. Jag kände mig helt fel och utanför – och jag kunde inte dansa.

En ung man i uniform, sex år äldre än henne, som gjorde sin militärtjänst kom och bjöd upp. Margaretha tackade nej till dansen, men ja till en kopp kaffe.

– Han ville köra mig hem, men fick bara köra mig till torget. När vi skulle ta farväl kysste han mig. Jag blev så chockad att jag smällde till honom. Jag hade aldrig blivit kysst förut.

Trots detta fortsatte Margaretha att träffa den unge mannen. Hon hade sagt till honom att hon var 17 år och det var först när han 
efter ett par gånger presenterades hemma hos hennes föräldrar som han fick veta hur gammal hon egentligen var. När mannen hade muckat från militärtjänsten åkte Margaretha och hälsade på honom i hans hemort i sex veckor.

– Det var ansvarslöst av mina föräldrar att skicka dit mig. Jag visste ingenting om sex och preventivmedel. Det pratade man inte om på den tiden.

Därför förstod Margaretha inte heller att hon hade blivit med barn.

– En dag körde mina föräldrar mig in till stan. Mor och jag gick in i ett hus och kom fram till en skylt där det stod kvinnoklinik. En sköterska sa till mig att klä av mig och så gjordes en gynekologisk undersökning. Efteråt gick vi in i läkarens mottagningsrum. Han och mor satte sig vid hans skrivbord, jag fick sitta på en stol vid dörren, berättar Margaretha.

Vid den här tiden fanns inte fri abort, men möjligheten att göra abort fanns i speciella fall och när läkaren förde det på tal sa Margarethas mor bestämt: ”Här dödas inga barn.”

Margaretha födde en son och ett äktenskap med barnets pappa arrangerades.

– Känslorna mellan oss hade svalnat. Han ville inte gifta sig med mig, men i efterhand har jag förstått att han tvingades till det. Jag var ju minderårig, 14 år, när jag blev med barn och det hade han kunnat få fängelse för. Kanske fick han också en ekonomisk ersättning av mina föräldrar.

Margaretha-brud3

Margarethas föräldrar 
skrev till kungs för att hon skulle 
få gifta sig. 
En vecka 
efter att 
hon fyllt 
16 stod 
bröllopet.

Margaretha minns att hon tyckte att det var roligt att få en fin brudklänning, men vad det innebar att vara gift och leva som en vuxen kvinna förstod hon inte.

– Hur kunde man gifta bort ett barn? säger hon gång på gång under vårt samtal.

Visst hörde det till att man skulle vara gift om man hade barn på den tiden. Många tyckte då, i början på 1960-talet, att det innebar skam och skandal att vara ensamstående mor. Men Margaretha kan ändå inte förstå att ingen i omgivningen eller inom de sociala myndigheterna reagerade på hennes föräldrars ansökan att hon skulle få gifta sig när hon bara var 15 år. Själv hade hon ingenting att säga till om. Hon upplevde inte heller att hon fick något stöd att klara sig, varken som maka eller mor. Hon fick göra så gott hon kunde, men var inte mogen uppgiften.

– Jag tycker synd om mitt barn som fick ett barn till mamma.

Mannen hade fått arbete på en fabrik i närheten och den lilla familjen flyttade in i ett hus i närheten.

– När jag skulle gå ut med barnvagnen sminkade jag mig och satte på mig högklackade skor för att jag skulle se vuxen ut inför de andra kvinnorna som bodde där.

Mannen anklagade henne

Redan från början blev det problem i äktenskapet. Margaretha berättar att mannen anklagade henne för att ha försökt kväva barnet och att han påstod att hon var psykiskt sjuk.

– Det var lögn, men han fick mig inspärrad på mentalsjukhus. Efter nio dagar ångrade han sig och kom och hämtade ut mig. Jag var fullt frisk, det står i journalanteckningarna.

Margaretha fick två barn till i äktenskapet som fungerade allt sämre. Mannen lämnade barnen till en släkting och kastade ut Margaretha ur bostaden så att hon blev hemlös. Det blev skilsmässa och barnen togs sedan om hand av de sociala myndigheterna

– Det är en stor sorg och jag känner en saknad över att jag aldrig fick lära känna mina barn. De försvann ur mitt liv, trots att jag hade umgängesrätt, säger Margaretha som menar att myndigheterna åter svek henne genom att inte hjälpa henne med umgänget.

Livet blev kaotiskt

När äktenskapet tog slut och barnen togs ifrån henne blev livet en ännu större katastrof.

– Mina tonår togs ifrån mig, men man kan inte hoppa över tonåren så det tog jag igen när jag var över 20 år och flyttade till Malmö.

Hon träffade så småningom en ny man och fick barn igen. Men lyckan infann sig inte den här gången heller, livet var kaotiskt med flera flyttar, ekonomiska bekymmer och uppbrott. Nya kärlekar kom och gick medan Margaretha som blev mamma på nytt 
sökte trygghet och längtade efter familjeliv. Hon har fått sju barn och sex av dem omhändertogs av samhället, placerades i fosterhem eller adopterades bort.

– Detta gjordes på felaktiga grunder, säger Margaretha och tillägger att hon sedan fick tillbaka vårdnaden av det sjätte barnet.

Mycket har hänt i Margarethas liv sedan dess och det är nu länge sedan hon lämnade de destruktiva förhållandena bakom sig. 
I dag lever hon ensam med sin hund och har god kontakt med sina två yngsta barn och deras barn. Hon trivs med livet och tycker om att resa, läsa och skriva.

Såren läker aldrig

Att skriva om sina upplevelser har betytt mycket för henne. Hon säger att hon har skrivit för att få upprättelse och för att hennes barn ska få läsa hennes version av vad som hände, men att det har varit känslomässigt tufft.

– Såren rivs upp igen, de läker egentligen aldrig, säger Margaretha.

– När jag tänker tillbaka på den unga flicka jag var känner jag mig så ledsen. Det var så många som svek mig, hade jag bara fått stöd hade allt kunnat gå mycket bättre. Jag önskar att man hade låtit mig bo hemma hos mina föräldrar med min förste son, fått hjälp att ta hand om honom och kunnat skaffa mig en utbildning. I stället kastades jag rakt ut i livet utan att kunna något och utan att ha någon trygghet. Men jag är nog ändå en stark person som har klarat mig 
genom allt.

Boktips: Här kan du köpa Margarethas bok!

Margaretha Nystrands bok ”Barnbruden : 15 år och bortgift – en biografi från hjärtat av Sverige” ger en smärtsam inblick i hur hennes liv har varit. Läs mer och köp Margarethas bok här.

Text: Anette Bülow  Foto: Pernilla Wästberg och privata

Läs mer:

Två vänner – två familjehemligheter

Maria-Elisabet


Läs mer om:

Dela
(249)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…