Annons

Annons

Malin ska lära sig att leva med bara ett bröst

Malin drabbades av aggressiv bröstcancer när hon var 42 år. Efter en tuff behandling och ett bortopererat bröst var cancern borta. Då började en annan kamp – för att acceptera den nya kroppen, rädslorna och ovissheten kring framtiden.

Dela
(223)

Bröstcancer

Malin Hellsund, 44 år, diagnostiserades med aggressiv bröstcancer hösten 2014. Ett sätt att hämta kraft under behandlingen var genom långa skogspromenader, som Malin kom i väg på tack vare Molly som då var en liten valp.


När Malin Hellsund upptäckte knutan i sitt bröst den där lördagsmorgonen för två år sedan blev hon alldeles iskall. Tankarna började snurra.

På vårdcentralen lugnade läkaren henne. Det handlade förmodligen bara om en svullen körtel, dessutom hade hon ju varit på mammografi ett halvår tidigare. För att stilla oron fick Malin ändå en tid för en ny mammografi.

Annons

—Men då hade oron redan släppt. När jag väl var på sjukhuset och sköterskan sa att hon ville ta en ny bild på mitt vänstra bröst tänkte jag bara att det var ju typiskt, för det gjorde lite ont, säger hon.

Men mammografin blev inte det rutinbesök Malin hade räknat med. Den följdes av ett ultraljud och ett vävnadsprov och sex dagar senare kom det besked som Malin redan hade förberett sig på: Hon hade bröstcancer. Knutan hon hade känt var en fem centimeter stor tumör.

—Jag bara grät och tänkte på hur det skulle gå för min man Henrik och våra barn Hugo och Maja, som då var 12 och 8 år. Jag var som i en bubbla, säger Malin.

Malin hade så kallad HER2-positiv cancer, en aggressiv och snabbväxande sort med ökad risk för spridning och återfall, som framför allt drabbar yngre kvinnor.

—Jag förstod ju att det var allvarligt, men jag tog inte reda på någonting under tiden jag var sjuk. Jag ville inte veta mina chanser att överleva, jag ville bara bli frisk.

Malin fick veta att hon först skulle få cytostatika i två omgångar, för att försöka krympa tumören innan den opererades bort. Efter operationen skulle hon genomgå en strålbehandling för att eliminera eventuella kvarvarande cancerceller.

—När jag fick besked om att cancern inte hade spritt sig mer än till lymfan, vilket läkarna först misstänkte, kände jag att nu finns det en chans att bli frisk. Nu ska jag ge den här cancern en match.

Första steget blev att raka av håret.

—Jag har gått till samma frisör sedan jag var tonåring och vi grät medan hon klippte. Men jag ville inte vakna med tussar på kudden. Det hade varit värre.

För att klara den långa och tuffa behandlingstiden ändrade Malin på mycket i sitt liv.

—Det är väldigt lite man kan påverka i en cancerbehandling, men jag bestämde mig för att göra det jag kunde. Jag har alltid varit intresserad av att äta nyttigt, men nu la jag om kosten helt och uteslöt socker, gluten, mjölkprodukter, fläsk och alkohol. Jag ville ge min kropp kraft att stå emot cancern och cellgifterna och de bästa förutsättningarna att läka.

Två viktiga fasta punkter blev bloggen, som Malin startade för att skriva av sig alla sina tankar, och skogspromenaderna. Sommaren innan Malin blev sjuk hade familjen skaffat en hundvalp.

—Hon tog med mig ut på långa promenader i skogen och den gav mig ett lugn. Där fick jag vara bara med mig själv och mina tankar, gräva i sådant som hade varit, ta itu med det och lämna det bakom mig. Det gav mig kraft och läkte mig på något vis.

Allt kom i kapp

Knölen på bröstets undersida försökte hon att inte låtsas om.

—Jag ville absolut inte känna på den, jag var livrädd att den skulle ha blivit större. En morgon stålsatte jag mig i duschen och bara gjorde det. Men gud, tänkte jag, den är ju mindre! Jag gick ut och berättade det för barnen, det var så skönt att få säga något positivt och konkret som de kunde ta till sig.

Barnen Hugo och Maja var en stor anledning till att Malin försökte hålla sin oro i schack.

— Jag fick hjälp att hitta målbilder för att kunna se framåt i stället för att stanna i ångesten. Då tänkte jag att jag skulle gardera mig och ta något riktigt långt fram i tiden, så jag målade upp en bild av mig själv som 80-åring med mitt barnbarn i knät, en ljushårig liten pojke. Jag ser rummet, färgerna på våra kläder och hur jag läser Barbapapa för honom. Jag använder den fortfarande.

I april 2015 opererades Malins vänstra bröst bort, tillsammans med lymfkörtlarna i armhålorna. Proverna från operationen visade att all cancer var borta. Nu återstod ”bara” fem veckors strålbehandling. En oändlig lättnad – men inte enbart. För det var också då allt började komma i kapp, säger Malin.

—Tiden från beskedet till operationen var jag så fokuserad på att ta mig igenom behandlingarna, jag la all energi och all tankekraft på att bli frisk. Dessutom är det på ett sätt en trygghet att vara i rullorna, med behandlingar och undersökningar. När det var över var det precis som att alla tankar kom i fatt. Och det var faktiskt svårare än själva behandlingen.

Så här skriver Malin i sin blogg:

”Vad då klar? Jag är inte alls klar. Det är nu allting börjar för mig. Det är ju nu jag ska lära mig att leva med bara ett bröst, rädslan för ny cancer, min nya kroppsuppfattning, mitt gråa hår, klimakteriebesvären som kommit alldeles för tidigt, torra slemhinnor. Fan, vad jag vill kunna känna mig kåt igen! Men det finns där bara inte.”

—Man kan kanske tycka att det där är småsaker i jämförelse med cancer. Men det finns en sorg i det också, och jag tror att det är viktigt att alla känslor får finnas. Det är fortfarande en process.

Efter strålningen fortsatte Malin att få injektioner med läkemedlet Herceptin under ett halvår, för att förhindra återfall. I dag är hon färdigbehandlad men kommer att gå på årliga kontroller.

—Jag är så himla trött på frågan ”Är du frisk nu?” Vad ska jag svara? Jag kände mig aldrig sjuk när jag hade cancer. Jag kan aldrig mer vara säker.

—Jag försöker att inte tänka så mycket framåt utan vara här och nu. Det är klart att oron hela tiden finns där, men det blir lite lättare för varje dag. Känner jag något som är fel kanske jag ska boka en tid för att kolla upp det, men fram till dess försöker jag lägga det åt sidan. Jag känner oro, men jag är inte rädd.

Förra året var Malin med och arrangerade Cancergalan i hemstaden Nässjö och lyckades samla in 350 00 kronor till forskningen. Till allhelgonahelgen gör hon samma sak igen.

—Utvecklingen går så snabbt. De läkemedel jag själv behandlades med fanns inte fem år tidigare. Det hjälper mig också att tänka positivt. Skulle det här hända igen så kanske det finns något som ger ännu bättre behandling då.

 

Fotnot: Malins blogg hittar du här >>

 

Malins behandling

Före operation fick Malin behandling med cytostatika under nio veckor. Efter det fick hon tolv veckors antikroppsbehandling med Herceptin och Perjeta, ett relativt nytt läkemedel, kombinerat med cytostatika, för att krympa tumören. En månad senare opererades hon och fick efter det fem veckors strålbehandling. Behandlingen med Herceptin fortsatte ytterligare ett halvår, dvs totalt ett år.

 


Läs mer om:

Dela
(223)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…