Annons

Annons

Maj blev hemlös när livet kraschade

I Sverige är ungefär 34 000 människor hemlösa. Många av dem är sjuka och Maj var en av dem. När hennes värld rasade flydde hon bort, bodde i soprum och trappuppgångar. För fyra år sedan började hennes väg tillbaka till ett nytt liv.

Dela
(320)

Maj

– Jag försöker att uppskatta det jag har istället för att sakna det jag inte har, säger Maj. Bild: Theresia Kölin

Maj, 57, utstrålar kraft och glädje när hon talar. Det är svårt att förstå att hon för några år sedan var hemlös och nere på botten.

Hela livet har Maj kämpat. När hon var tre år kom hon till ett fosterhem för att hennes mamma inte kunde ta hand om henne. Fosterhemmet präglades av sträng religiositet och hon blev ständigt hotad med att Gud skulle straffa henne.

Annons

– I hela mitt liv har jag varit rädd och aldrig litat på någon annan. Det har gjort att jag har blivit mycket ensam.

Hon gifte sig och födde en liten pojke, som dog i plötslig spädbarnsdöd.

– Det var en gränslös sorg att min lille kille bara slutade andas.

Efter ett år var hon gravid igen och lyckan var stor när dottern Klara föddes. Familjen köpte ett hus, påtade i trädgården och levde som de flesta andra.

– Jag minns hur jag kände att nu kunde
livet inte bli bättre.

Men lyckan förbyttes i sorg när Majs man avled i en stroke.

– Jag saknade honom något fruktansvärt, men var tvungen att hålla mig på benen för 10-åriga Klaras skull.

Varken Maj eller hennes man var särskilt intresserade av ekonomi och efter hans död kunde hon inte klara räntor och amorteringar på egen hand. Till slut såldes hemmet på exekutiv auktion.

– Vi lyckades hyra ett litet hus där Klara och jag flyttade in.

De kom att leva som i en kokong, mor och dotter, hårt sammansvetsade. Det fanns ingen släkt och få vänner.

– Ändå klarade vi oss bra. Jag upptäckte att jag kunde försörja mig som hemsömmerska och fick riktigt mycket beställningar. Framtiden började kännas ljus igen.

Så kom det nattsvarta året 2007 när
Klara blev påkörd av en bil och så svårt
skadad att hon dog.

Världen rasade för Maj. Allt blev tomt och svart. Efter en tid gjorde Maj det enda hon kunde just då – hon flydde och lämnade allt bakom sig.

– Jag var helt förintad av sorg och ville bara bort. Så jag lämnade huset. Att söka hjälp fanns inte i mitt sinne, eftersom jag aldrig hade fått någon hjälp och inte vågade lita på någon.

Gav sig iväg

Ingen saknade heller Maj. Hon hade ett ensamt arbete, inga vänner och fosterfamiljen ville hon absolut inte ha med att göra.

Med några få ägodelar i ett par kassar och helt utan pengar gav hon sig iväg på måfå till en annan stad. Sorgen, som var tung som sten, gick inte att fly ifrån.

– Jag är inte missbrukare och hade inget att ta till för att döva mig med, så det var svårt. Jag bodde i trappuppgångar, soprum och på offentliga toaletter. Åt på ställen där de serverade gratis mat till hemlösa.

Maj gick in på bibliotek för att få vila
en stund i värmen, men fick sällan sitta så länge. På centralstationen blev hon utslängd av vakter.

Efter något år i hemlöshet märkte hon en dag att det ena benet liksom inte hängde med. Hon fick ont i huvudet och svårt att se och höra.

– Jag sökte mig till lasarettet som remitterade mig till neurologen. Det visade sig att jag hade fått ms och det är väl det enda jag har fått gratis här i livet, säger Maj och plirar med de pigga ögonen.

Hon låg på neurologen några dygn, blev utskriven och fick en rollator. De tyckte att hon skulle hyra ett rum, men det gick ju inte eftersom man behöver deponera minst en månadshyra. Livet i hemlöshet fortsatte tills hon en morgon vaknade av hundskall i ett soprum. Någon hade ringt polisen som stod utanför med en hund. Maj blev livrädd.

– I normala fall älskar jag hundar, men det här var en hotfull situation. De drog med mig in i polispiketen. Där fick jag sitta på ett plastskynke – så att du inte kissar ner, sa de.
Maj tystnar. Att minnas är svårt.

–  Jag kände mig helt utan människovärde. Som hemlös är man inte vatten värd i någons ögon. Det är knappt någon som tittar på en och det är nog det värsta: att inte bli sedd.

Nycklarna till det egna hemmet. – Äntligen har jag fått ett liv, säger Maj. Bild: Theresia Kölin

Blev flyttad sju gånger

Det är lätt att förstå att Maj varit djupt deprimerad och hon berättar att hon många gånger tänkt ta sitt liv.

– Det som hindrat mig är rädslan för att inte lyckas och i stället bli en grönsak i en sjukhussäng för resten av livet.

Med sin svåra sjukdom behöver Maj lugn, ro och en hel del hjälp. En läkare kom fram till att hon kunde bo på ett korttidsboende.

– Det var underbart. Jag fick tak över huvudet, en säng och mat. Men jag var så dålig att jag fick be om hjälp med nästan allt.

Under det året blev Maj flyttad till sju olika korttidshem i kommunen. Hon upplevde det som väldigt otryggt att inte få veta om eller hur länge hon skulle få vara kvar.

Våren 2013 vände det äntligen när Maj fick en egen lägenhet. Egna nycklar till ett alldeles eget hem! Med stort rum, kök, badrum och en härlig utsikt. Vägen tillbaka till ett riktigt liv hade börjat.

– Jag kunde äntligen låsa dörren om mig och få vila ordentligt. Tänk bara att kunna säga ”Nu går jag hem till mig!”. Jag pysslar och älskar att gå och fynda på loppisar. Jag kan ägna mig åt min gamla passion, klockor. Jag har fått ett liv! Och bara det underbara att ha möjlighet att kunna bjuda hem vänner.

Hon har tät kontakt med sin neurolog och har gått med i Neuroförbundet. Tack vare dem har hon fått veta vilka rättigheter hon har och hon har fått färdtjänst. De har också många aktiviteter i föreningen.

– Där möter jag andra som har ms och det känns skönt att inte vara så ensam om sjukdomen. Dessutom håller jag mig ajour med forskningen.

När huset såldes på exekutiv auktion fick Maj skulder hos kronofogden och efter
 Klaras död ökade de.

– Jag var aldrig skyldig en ettöring innan mitt liv gick sönder. Det fantastiska som hände 2016 var att jag fick skuldsanering så nu lever jag på existensminimum, men om fyra år är jag skuldfri, säger hon lättad.

Hennes ms blir sämre och hon har dessutom konstant värk. Ibland viker sig ena
benet och Maj är rädd för att trilla; därför
sitter hon oftare i rullstolen än tar sig fram med rollatorn.

Trots sin sjukdom och situation håller Maj igång, bland mycket annat är hon med på Stockholms Stadsmissions aktiviteter, går på föredrag och kurser. Närmast ska hon börja jobba med en kolonilott som en församling i Svenska kyrkan har.

Hon längtar efter att få påta i en trädgård igen!

– Jag möter många fantastiska människor som inte dömer utan får mig att känna mig som en människa. Att deras verksamhet
bygger på en kristen tro är svårt att förstå. Det är i alla fall inte samma gud som
jag fick inpräntad i fosterhemmet, säger
hon och skrattar.

Maj strålar av glädje när hon svarar på frågan om hur hon orkat komma tillbaka efter allt hon har upplevt.

– Jag försöker att uppskatta det jag har i stället för att sakna det jag inte har. Jag vill inte sitta hemma och tycka synd om mig själv. Det här är inget liv jag har bett om, men det är det enda liv jag har. Därför vill jag utveckla mig själv så att jag blir en trevligare person att vara med – både för andra och för mig själv.

 

LÄS MER:

Linda om sorgen efter sonens självmord

Kathy och Bengt tog sig ur missbruk och hemlöshet

Vi slutade dricka och fann kärleken


Läs mer om:

Dela
(320)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…