Annons

Annons

Lille Gösta är vårt mirakel!

Charlotta fick både bröstcancer och sköldkörtelcancer. Tankarna om ett fjärde syskon fick läggas åt sidan. Nu handlade det om att överleva! – Jag hade sura uppstötningar och svullen mage. Men biverkningarna visade sig vara något helt, helt annat...

Dela
(335)

5
Visa bildspel

/
charlottacancer
charlottacancer
charlottacancer
charlottacancer
charlottacancer
...
Visa mer

Leonard, 7 år, Naima, 5, och Bo-Evert, snart 4, leker under en stor blommande hägg i familjen Lindgrens trädgård i Vindeln i Västerbotten. Lille Gösta ligger mitt i idyllen i en brun-orange sparkdräkt och tittar på sina syskon. Än så länge är han ovetande om vilket mirakel han är – och det avgrundsdjupa mörker som drabbade familjen månaderna före hans födelse.

Annons

Mardrömmen började hemma vid köksbordet lördagen den 8 december 2012. Familjen skulle äta middag. Charlotta har diabetes, och när hon som vanligt stoppade ner insulinpumpen i bh:n kände hon att något tog emot.

Gilla Hemmets på Facebook

—Först trodde jag att det var bygeln, men när jag klämde med fingrarna fanns där en knöl. Det kändes som ett kokt ägg inne i bröstet, säger Charlotta.

Charlotta tänkte genast att hon hade fått cancer och bad barnens pappa att känna. ”Nej, inte har du cancer”, sa Lars-Göran lugnande.

—Men när han kände på knölen såg jag ju på honom vad han tänkte…

Redan på måndagen sökte Charlotta upp en läkare, som också förstod allvaret och bestämde att en mammografi skulle göras. Men dit var det väntetid — och Charlotta kunde inte vänta.

—Jag grät i telefonen och sa att jag klarar inte av det här. Hela helgen hade jag gått utan att kunna fokusera på någonting. Tankarna bara rusade. Jag har småbarn, sa jag. Jag kan inte äta och jag kan inte sova, och jag är diabetiker. Jag måste få komma och kolla det här, för jag är säker på att det är cancer. De ringde upp fem minuter senare och berättade att de hade fått ett återbud redan nästa dag.

Provsvaren kom på Lucia: Charlotta hade drabbats av en aggressiv form av bröstcancer.

Hon undrade vad hon skulle säga till barnen. ”Det är bäst att vara ärlig och säga som det är”, menade kirurgen. ”Men inte kan de förstå det här”, grät hon fram.

Och när Charlotta berättade att de tre barnen var ett, två och fyra år gamla såg hon att tårarna steg även i kirurgens ögon.

Ångestattacker

Hon opererades den 20 december. I februari startade cellgiftsbehandlingen som följdes av strålbehandling. Lars-Göran stod chockad bredvid men valde att vara stark, för barnens skull.

—När Charlotta blev sjuk, det var som en chock! Man förstod ju inte att det hände. Det var hemskt. Jag måste vara den som var lugn, jag tog hand om allihop. Charlotta var helt förstörd, så jag tog hand om barnen. På nätterna låg jag och var orolig, det var svårt att sova, säger Lars-Göran.

Ibland kom dödsångesten. Skulle hon få uppleva äldste sonen Leonards första skoldag? Skulle de yngre minnas henne i framtiden om hon inte fanns kvar?

—Jag har haft ångestattacker som inte är av denna värld. Läkaren skrev ut ångestdämpande medicin. Men med småbarn har jag dragit mig för att använda medicinen, man vet inte hur man mår av den. Men det var skönt att ha tabletten i fickan, även om jag aldrig tog någon.

En kurator blev i stället en stor hjälp.

—Först ville jag inte. Jag tänkte att antingen dör jag eller så överlever jag och det kan ingen kurator påverka. Men jag går fortfarande till henne varannan vecka, och det ger jättemycket! Det är skönt att slippa belasta familjen, så kan vi ha ett ganska normalt liv hemma.

Charlotta ville återvända till sitt arbete som undersköterska på ett demensboende så snabbt som möjligt, men handläggaren på Försäkringskassan bromsade. Något hon snart insåg var klokt – det tar sin tid att komma tillbaka för hela familjen. Leonard fick svåra astmaanfall och fick åka ambulans vid två tillfällen. Naima slutade både äta och dricka under en period.

—Jag tror det var krisreaktioner efter allt som hänt, säger Charlotta.

Knöl i halsen

En dag kom ett brev med en kallelse till kirurgen. Charlotta trodde att de skulle titta på operationsärret och tog med sig Leonard. Det visade sig att de hittat en knöl i halsen och missat att informera Charlotta.

—Då brast det mitt framför ögonen på fyraåringen. Vad har ni hittat för knöl? Ni sa ju att ni inte hade hittat något annat?

När provsvaren så småningom kom visade analysen att det handlade om sköldkörtelcancer med mycket god prognos. Charlottas onkolog lugnade henne ytterligare.

—Jag vet hur rak och ärlig han är. När han sa att jag inte behövde oroa mig, då kunde jag lita på det, säger Charlotta, som även vid första mammografin hade mött en läkare som lovat att hon skulle överleva.

—Då var Bo-Evert med, han var då ett år och tre månader. Jag hade en så stark dödsångest och började gråta. Läkaren sa till mig att vad det än är i bröstet så kommer du inte att dö. Läkarens ord blev en källa till tröst under tiden som följde. Det kändes så bra att hon hade sagt så, även om jag förstår att man egentligen inte kan lova något sådant.

Trots alla tuffa besked återvände vardagen med alla sysslor. Charlotta började få sura uppstötningar och upptäckte att hon blev tjockare.

—Jag tänkte att det handlade om biverkningar som jag fick lära mig att leva med. Jag hade läst att många fick svullen mage. Det kurrade ofta i magen och jag trodde jag hade katarr.

Lars-Göran tyckte att Charlotta skulle ta ett graviditetstest. Hon blev ju större och större, och mest på magen.

—Är du säker på att du inte är gravid? undrade Lars-Göran. Det tror jag ju verkligen inte, svarade jag…

Charlotta hade tidigare fått veta att det var stor risk att hon skulle bli steril. Cancerbehandlingarna gör att de flesta kommer i klimakteriet, och de hade dessutom skyddat sig. Förutom detta har Charlotta polycystiska ovarier (PCO) och har sällan vanlig ägglossning. Leonard kom till efter IVF, Naima med hjälp av hormonbehandling.

Visserligen hade hon alltid önskat sig fyra barn, men i det läget var överlevnad det enda viktiga målet.

På midsommarafton gjorde hon trots allt ett test. Resultatet kom snabbt och tydligt: hon var gravid.

—Då fick jag panik! Jag hade ingen aning om vilken vecka jag var i. Kunde barnet ha skadats av allt jag varit med om?

Charlotta ringde till jouren.

—Jag var som i chock, jag sa att jag vet inte vad jag ska göra, och så började jag gråta. Jag är gravid men jag vet inte ens om jag får vara gravid, hur långt gången jag är, om det finns några risker? Sköterskan tittade i min journal och svarade skrattande: Men förstår du inte att det här är något som är tänkt för dig? Då kände jag verkligen att ja, så måste det vara!

Men nervositeten över hur barnet mådde dröjde sig kvar. Det handlade inte bara om sjukdomarna och alla påfrestningar i vardagen. Charlotta, som tidigare levt extremt nyttigt under graviditeterna, hade sprungit långa sträckor, druckit vin och ätit dessertostar av opastöriserad mjölk.

—Jag åt säkert en ost i veckan, jag gjorde stora tärningar och åt till kaffe. Det var säkert ett gravidsug!

Magkatarren var sparkar

Veckan därpå fick hon åka till mödravården. Hon var i vecka 17 och barnet såg friskt ut. På första ultraljudet såg det ut som om någon därinne höjde armen och vinkade.

—Klart det kurrade i magen, jag kände barnet sparka! När jag visste att jag var gravid blev det tydligt om man la handen på magen. Inte var det magkatarr, inte…

Illamåendet hon känt ibland var förstås gravidillamående.

Så snart Charlotta visste att hon var gravid började hon också se riktigt gravid ut. Hon blev större och större, och fick flera gånger frågan om det var tvillingar.

—Äntligen fick jag någonting lyckligt att fokusera på, ett nytt liv. Det var riktigt skönt. Till och med värken fick en naturlig förklaring. När jag hade ont i ryggen visste jag att det hörde samman med graviditeten. Jag kunde tänka logiskt i stället för att drabbas av panikkänslor. Dessutom kände jag mig riktig snygg!

Gösta kom till världen med kejsarsnitt den 10 oktober och vägde 4 642 gram.

—Plötsligt var han här. Jag hann inte vara gravid så länge innan han anlände, säger Charlotta, och berättar den speciella historien om hur Gösta fick mellannamnet Kristian:

Charlotta hade följt den cancerdrabbade musikern Kristian Gidlunds uppmärksammade blogg ”I kroppen min” under sin behandling. Den var till stor hjälp och tröst för henne, och hon hade till och med besökt hans grav i Borlänge. Där träffade hon Kristians mamma Eva.

—Vi pratade mycket, och jag fick säga precis allting jag ville tacka honom för till hans mamma. Det var riktigt stort att få träffa henne. Och Pysen, Kristians hund.

Eva Gidlund lämnade sitt mobilnummer. När Gösta Frans Kristian föddes skickade Charlotta ett sms:

”Nu finns en liten prins i Vindeln som blir döpt efter den person som hjälpte mig mest genom mina ångestfyllda månader efter cancerbeskedet”.

Sedan dess håller Eva och Charlotta tät kontakt.

Kvällen närmar sig och barnen kommer in från leken i trädgården. Leonard planerar att baka. Naima och Bo-Evert ser ett barnprogram. Gösta äter förnöjt vid mammas bröst. Båda njuter av stunden. Gösta är Charlottas fjärde barn men det första hon har kunnat amma. Trots att hon nu bara har ett bröst.

Han är ett mirakel på många sätt, lille Gösta.

 

Läs mer

Tvåbarnsmamman Karin fick gyncancer

Isabell och Sofie är cancerkompisar

Anette Norberg besegrade bröstcancern

 

Av: Karin Engman

Foto: Karin Engman, Maria Westling och privata


Läs mer om:

Dela
(335)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…