Annons

Annons

Läs vinnaren av vår kortromantävling!

Kan man lita på det första intrycket? Svaret är nej. Det får vi lära av denna charmiga och välskrivna kortroman som vann första pris i årets författartävling. Vi människor är nog mer som ryska gummor. Innanför det vi först ser finns hela tiden något nytt och något nytt och något nytt. Det är rikedomen vi kan upptäcka när vi inte dömer för snabbt... – Anna Jansson, författare och jurymedlem i årets författartävling

Dela
(17)

Årets vinnande kortroman i Hemmets stora författartävling

Längre ner: 7 roliga fakta om vinnaren Paula Jacobsson

 

Camilla hade fått kursen i italiensk matlagning av sitt tjejgäng i femtioårspresent.

—Mat är ett av de få nöjen jag har kvar, hade hon lite bittert skämtat på kalaset och hennes leende hade varit både sorgset och en aning uppgivet.

Annons

De hade skrattat, förstås, men hon hade känt att det var ganska när sanningen. Efter skilsmässan hade hon verkligen inte levt särskilt mycket. Inte för att skilsmässan i sig hade gjort henne ledsen. De hade varit överens om att de helt enkelt växt ifrån varandra som par, även om de var ganska goda vänner. Ingen dramatik, inte särskilt många tårar, ingenting särskilt faktiskt. Men hon hade ändå känt sig gammal, trött och ganska ensam fast hon visste att hon aldrig behövde vara ensam, egentligen.

Tanken på att träffa någon ny hade förstås slagit henne, det var ju inte som om livet var slut efter femtio. Hon såg fortfarande bra ut och ville helst leva med någon, men hon ville inte ha ett ljummet förhållande igen. Antingen skulle det vara riktigt kärlek, någon som verkligen ville komma henne nära, annars fick det vara.

Hon hade gjort några försök på dejtingsajter på nätet och i början var det flera som svarade med både roliga och intelligenta meddelanden. Men oftast tog det inte mer än ett par växlingar fram och tillbaka förrän de började handla om sex. Det var totalt avtändande, inget uppvaktande, inget försiktigt utforskande om vem det var man pratade med, bara pang på, osofistikerat och tröttsamt. Efter den femte kontakten med en Olle från Linköping som faktiskt hållit sig i hela fem veckor innan hans besked om att han var en dominant man som gillade sina kvinnor i höga klackar lät hon internet vara.

Nu stod hon här i en lokal som lite påminde om hemkunskapen i skolan, med tre långa köksbänkar, fullt utrustade med spis, ugn, diskbänk och kylskåp och hon skulle lära sig mer om italiensk mat.

—Välkomna till lilla Italien! hörde hon en röst bakom sig.

En man i fyrtiofemårsåldern, det mörka håret i en svans, lite solbränd, en och åttiofem lång ungefär och med en kropp som hade platsat som en staty kom in genom en dörr i främre delen av lokalen. Han log ett bländande leende och såg sig om på de förväntansfulla kursdeltagarna. Hans ögon fastnade direkt på henne och hon såg hur det glimtade till av intresse.

—Nu ska vi laga italienskt, vi ska provsmaka, vi ska komma in i den passionerade matlagning som vi italienare alltid jublar över.

Han såg ut som om han väntade sig applåder och hon kände att hon nästan gjorde vågen. Det var nästan komiskt, om hon hade fått beställa en man skulle han ha sett ut som Sergio, deras lärare och kock. Ända ner till den lilla guldringen i örat var han en ren fröjd att se på.

 

Läs mer: Alla vinnarna i kortromantävlingen

 

Camilla var så inne i sina tankar att hon inte hade lagt märke till vilka som stod vid de andra bänkarna. Själv hade hon ställt sig vid bänken längst bak, men nu ångrade hon att hon inte ställt sig så att hon kunde njuta mer av Sergio, men gjort var gjort.

Vid den första bänken stod två kvinnor, en i sextioårsåldern och en betydligt yngre. De verkade känna varandra sedan tidigare. Den andra bänken bemannades av ett par, där kvinnan hade en skrattretande likhet med nidbilden av en bestämd och auktoritär kvinna – en strikt dräkt i marinblått, en stram knut, säkert en och åttio lång med ett osminkat ansikte – och mannen var kortväxt och spenslig med en kroppshållning som tydde på att han kände sig kuvad, vilket förstärktes av att han såg ängsligt på henne hela tiden.

Bredvid henne stod en man som hon mest kunde beskriva som torr. Han såg så torr ut att hon undrade om det knastrade om honom när han rörde sig. Han var klädd i en grå T-shirt och ett par slacks, han var smal men inte mager, med brunt hår som var kortklippt och ett ansikte man glömde så fort man hade sett det.

Typiskt my luck, tänkte hon. Jag går på en kurs i italiensk matlagning och min kursgranne är den torraste mannen i Universum.

Hon vände tillbaka blicken till Sergio, som hade börjat prata om det italienska köket och med liv och lust stod och hackade tomater.

Alla satte på sig sina förkläden och tog fram knivar, skärbrädor och tomater för att påbörja sina pastasåser a la famiglia, som Sergio ingående berättade om. Sedan kom turen till oliverna, löken och vitlöken, som inte fick pressas utan skulle hackas till den färska basilikan och oljan.

Alla hackade och förberedde under tystnad och när Sergio lagt alla sina ingredienser i en stor traktörpanna tog han fram en flaska vin och gick runt till samtliga och serverade ett glas chianti medan han småpratade lite med var och en.

Camilla kände hur löken fick hennes ögon att rinna och hon tänkte för sig själv att det var typiskt att hon skulle se ut som en koala just när han kom fram till henne. Sergio var så attraktiv att hon knappt hade trott att sådana män existerade i verkligheten. Hon kunde ha gett sin högra arm för en spegel, men det fanns inget annat att göra än att hacka de sista oliverna och se hur Sergio närmade sig.

Ah, bella donna, hur går det här, då?

Han hällde upp vinet och log mot henne.

Hon kände till sin förskräckelse att hon rodnade men försökte se upptagen ut med att lägga allt i sin stekpanna och sedan ta emot glaset med rödvin. Helst hade hon velat tömma glaset i ett drag för att få lite mod eller självkänsla men i stället drack hon en ytterst försiktig klunk.

—Mmm, vad gott. Jo tack, ännu så länge går det bra, sa hon och såg in i hans mörkbruna ögon som var omgivna av så många långa svarta ögonfransar att det nästan såg ut som om han hade målat dem med mascara.

Han blinkade åt henne och inspekterade hennes början till sås med ett nöjt leende och gick sedan över till torrbollen bredvid henne.

 

Läs mer: Är du bra på att skriva noveller?

 

Torrbollen hette Allan, paret framför henne hade presenterat sig som familjen Berg och de två kvinnorna längst fram som Beatrice och Ingela. Av någon anledning tänkte Camilla på familjen Storch i Sällskapsresan när hon såg på det gifta paret, och hon log för sig själv. Beatrice och Ingela verkade blinda för Sergios charm men verkade ha roligt sinsemellan, de pratade oupphörligt och avbröt sig endast av ett skratt då och då.

När Sergio hade gjort sin runda satte han en jättekastrull på spisen och meddelade att han skulle koka pastan som han gjort i sin pastamaskin.

—Inget annat än färsk pasta, mina damer och herrar, inget annat än färsk pasta! sa han och la i de stora knytena av deg i det kokande vattnet.

Vid ett bord längst ner i salen var det dukat för sju och alla ombads att ta med sig sin sås och sitt vinglas och sätta sig.

Camilla hamnade bredvid Allan igen och Sergio satte sig vid kortändan.

—Då ska vi smaka av, sa han och la upp en ganska stor hög med pasta på sin tallrik.

Han bad att få en sked av vars och ens sås och smakade med stort allvar på samtliga. Alla fick beröm och sedan åt de med god aptit. Samtalet vid bordet handlade förstås om matlagning, om Italien och om hur roligt det var att lära sig laga mat av en italienare.

Sergio trivdes som fisken i vattnet av all uppmärksamhet och han var en lysande värd. Allan sa inte särskilt mycket utan åt sin pasta under tystnad, men han verkade lyssna och observera med intresse.

Camilla frågade Sergio hur det kom sig att han bodde i Sverige och vad som fått honom att vilja lära ut italiensk matlagning.

—Jag träffade min stora kärlek här i Stockholm, sa han med ett gnistrande leende. Min Helena.

Han ryckte på axlarna och fortsatte.

—Jag hade inget annat val än att stanna. Maten, tja, varje italienare vet att mat måste lagas med hjärtat lika mycket som med hjärnan, det måste finnas känsla, passion och tradition i det vi äter. Jag märkte att alla som kom hem till mig och mi amore alltid uttryckte sin fascination över det italienska köket och ville ha recept, och på den vägen är det.

Sergio log brett igen och Camilla kände hur hjärtat sjönk lite i bröstet. Det är väl klart att en sådan man har en amore, tänkte hon. Inte för att hon hade trott att det skulle bli något mellan henne och Sergio, men hon kunde inte hjälpa att hon kände ett styng av besvikelse.

Pastasåsen blev jättegod och hon njöt av alla smakerna som samsades i munnen. Vinet gjorde sitt till och stämningen var ganska hög vid bordet när alla ätit klart.

—Okej, mina vänner, då var vi klara för i dag, sa Sergio och såg sig omkring vid bordet. Vi ses nästa vecka, och då ska vi göra pizza, en alldeles utsökt och lite annorlunda pizza än den ni är vana vid.

Alla reste sig och sa ”hej då, vi ses” och gick hem till sitt.

 

Camilla funderade när hon gick mot tunnelbanan. Tänk så många olika typer av människor som kan mötas när de har ett gemensamt intresse. Hon funderade lite över sin besvikelse över att Sergio var gift med sin amore. Hon tyckte samtidigt att hon var lite löjlig, men hon kände att hon längtade efter romantik och att Sergio med sin charm och sitt utseende hade framstått som en fantasiman ur hennes privata favoritsamling.

Hon slog bort tankarna och började spekulera över Allan. Hur kunde en man som såg så trist och intetsägande ut gå på en kurs för passionerad matlagning?

 

Läs mer: 8 romaner med fokus på kvinnor

 

Kurstillfälle nummer två kom med regn och åska. Camilla sprang från tunnelbanan och försökte hålla paraplyet någotsånär stilla i stormbyarna. Varje åsksmäll gjorde att hon ropade till, även om hon visste att smällen skulle komma. Sedan barnsben hade hon varit livrädd för åska.

Utanför kurslokalen sprang hon ihop med Allan, som stod och skakade sitt paraply.

—Hej! Hu vilket väder! sa hon och började också skaka vattnet från sitt paraply.

—Ja, inte sant, sa Allan och höll upp dörren för henne så att hon slapp bli blöt.

De andra hade redan kommit och stod och pratade med Sergio, som höll hov framme vid sitt bord. Stämningen kändes lättsam, som om de var gamla bekanta. Till och med familjen Berg hade genomgått någon sorts avspänning vilket fick fru Berg, som hette Malin, att inte alls se särskilt stram eller barsk ut. Herr Berg – Oskar – stod och gestikulerade medan han engagerat pratade med Beatrice.

Camilla reflekterade över att hon kanske skulle vara lite mer försiktig i sina första intryck av folk, man visste aldrig om de stämde.

Den här gången skulle alla göra sin egen pizzadeg medan Sergio berättade att pizza lika ofta används som tilltugg eller förrätt i den region av Italien han kom ifrån.

—Pizza är som en krydda, ett tillbehör mer än en rätt, men i dag ska vi göra en pizza som vi kan bli mätta på.

Som förra gången gick han ett varv för att hälla upp dagens vin – ett rött pugliavin. När han stannade vid Camilla la han armen om hennes midja medan han hällde upp vinet.

Bella, du verkar ha bakat pizza förut, sa han och drog henne ännu lite närmare sig.

—Hahaha, nej, inte pizza, men bakat har jag gjort förut.

Camilla kände hans styrka när hans hand dröjde sig kvar runt hennes midja. Hon måste medge att hon blev påverkad av hans närhet, men när hon visste att han var gift tyckte hon att det var lite obekvämt att han var så familjär.

När han märkte att hon stelnade till drog han sig undan och gick vidare till Allan.

Camilla såg på Allan, som var klädd i en grå skjorta och jeans. Han såg inte fullt så intetsägande ut som förra gången och han svarade Sergio med hela meningar till skillnad från förra gången då han bara svarat enstavigt och fåordigt. När han såg att Camilla tittade på honom mötte han hennes blick och hon la märke till vilka fantastiskt vackra ögon han hade. Hur hade hon kunnat missa det? De var grågröna, inramade av mörka fransar, och blicken i dem var intelligent och prövande.

Hon kände sig plötsligt avslöjad eller ertappad på något sätt och återgick till att bearbeta degen.

 

Läs mer: 4 tips för dig som vill skriva en kortroman

 

Medan degarna fick jäsa talade Sergio om vad de skulle lägga på pizzan. Tomatsås, sardeller, oliver och en aning mozzarella. Han berättade att han och hans italienska vänner hade fått en chock när de första gången beställt in pizza i Sverige och fått vad han kallade en tjock brödbotten med alldeles för mycket ost i stället för deras variant som var lätt och tunn med riktiga ingredienser och inte bara ost.

De kavlade ut sina pizzabottnar så tunt som möjligt.

—Inte mer än tre millimeter, gick Sergio och förmanade alla när de ansträngde sig för att få degen så tunn som möjligt. Bry er inte om ifall den blir rund, en pizza kan ha vilken form som helst. Det är inte utseendet det hänger på utan smaken.

Camilla kavlade och kavlade men blev inte riktigt nöjd.

Sergio kom fram till henne.

Bella, har du problem?

Han la återigen armen runt henne och ställde sig väldigt nära, och hon kände hur han tryckte sig mot henne. Hon ville verkligen inte ställa till med en scen, men när han ställde sig så nära förlorade hon balansen och slog ut med handen för att greppa tag i bänken och lyckades välta flaskan med olivolja så att den föll i golvet.

Oljan rann ut över hennes skor och innan hon visste ordet av stod Sergio bakom henne. Hon böjde sig fram för att försöka rädda skorna och kände till sin förvåning hur han tog tag i hennes höfter på ett mycket utmanande sätt. Det hela gick så snabbt att hon inte visste om hon inbillat sig och i nästa ögonblick hade han knäböjt vid hennes fötter och torkade sedan upp på golvet runt hennes skor.

—Du får ta av dig skorna, Bella, sa han och såg upp på henne med en fräck glimt i ögonen.

Hon tog av sig skorna och ställde dem åt sidan.

—Det kan bli väldigt halt om man inte tar bort det genast, sa Sergio och tog fram en mopp och en hink med vatten.

Camilla tog en rulle hushållspapper och torkade av skorna innan hon satte på sig dem igen. Hon kände sig en aning generad över hur klumpigt hon betett sig och hon var tacksam över att Sergio hade tagit snabbt hand om det.

 

Allan stod vänd mot henne och hon såg att han hade registrerat alltihop. Hur hon kunde veta det bara genom att se in i hans ögon visste hon inte. Han hade inte gjort eller sagt något, men i djupet av hans grå ögon fanns värme och förståelse och en road glimt.

Hela missödet var över på mindre än tio minuter och ingen av de andra verkade ha sett vad som hänt. De återgick till att strimla sardellerna riktigt tunt, dela de ansjovisfyllda oliverna mitt itu och toppa pizzorna efter tycke och smak.

När samtliga ställt in sina pizzor i ugnen fylldes lokalen med en ljuvlig doft av oregano och varmt bröd, och alla såg nöjda ut.

Liksom förra gången tog de med sina färdiggräddade pizzor och vinglas till borden för avsmakning och utlåtande innan de högg in på dem. Bara Ingela hade fått sin pizza rund och jämn medan de andras pizzor representerade alla möjliga geometriska former. Sergio verkade dock nöjd med resultatet och hans glada tillrop och superlativer blandades med skålar för både italiensk mat och deras framsteg.

När de skulle gå hem berättade Sergio om nästa kurstillfälle, som var deras sista kväll tillsammans. Då skulle parmesanens olika användningsområden samt pasta och annat gås igenom. Alla skulle få med sig en stor bit äkta parmesan från Sergios hemby som avslutningsgåva.

 

Läs mer: Anna Jansson visar sitt smultronställe 

 

Allan slog följe med Camilla till tunnelbanan.

—Jag tänkte att om det börjar åska igen… sa han och såg på henne med de där grå ögonen.

—Hahaha, tack, ja, det är lite löjligt, men jag blir räddare för själva smällen än blixten. Men det ser ut att ha gått över nu.

—Ja, jo, jag ska i alla fall åt det här hållet, sa Allan och började gå i riktning mot tunnelbanenedgången.

—Okej, ja, hmmm… vilken kväll, sa Camilla och försöka se om hon hade läst Allans ögon rätt.

—Ja, du, han är allt en tvättäkta italienare, vår käre Sergio, sa Allan roat.

—Tvättäkta?

—Ja, allt prat om hans amore och hur lycklig han är verkar inte hindra honom från att söka lite lycka på andra håll. Men flörtighet och måttliga intresse av trohet kanske bara är en fördom om italienare, la han till och såg på Camilla.

—Ja, inte vet jag, men att flörta är en sak och det han gjorde något helt annat. Vad trodde han egentligen? Att jag skulle stanna kvar efteråt och fortsätta? Problemet med män som har lätt att fixa kvinnor är att de ofta har urusel koll på vad kvinnor uppskattar.

—Hahaha, ja, det brukar ju annars vara den eviga frågan – vad vill kvinnor ha?

Camilla såg på Allan och visste inte om han skämtade eller om han verkligen ville prata om det, men de var framme vid tunnelbanan så hon räckte honom handen och sa:

—Som om det fanns ett enda svar på den frågan!

Hon log och gick mot rulltrappan.

—Vi ses på tisdag! ropade hon och vinkade.

Kommer kursen att leda till en kärleksaffär för Camilla? Vem väljer hon i så fall: Sergio eller Allan? Missa inte slutet som publiceras här på Hemmets.se nästa helg.

Copyright © 2015 Paula Jacobsson


Läs mer om:

Dela
(17)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…