Annons

Annons

Läkarna trodde inte på Janina: Till slut vägde jag 36 kilo och hjärtat stannade

Janina Nyfors var 24 år och hade just slutat amma sonen när hon drabbades av kräksjuka som inte gav med sig. Allt hon åt kom upp igen och på ett halvår förlorade hon halva sin vikt ...

Dela
(777)

janina1

Janina lever tack vare en pacemaker som hon fått inopererad. – Den får jobba 89 procent av tiden, säger hon.

Längs ena väggen i vardagsrummet i lägenheten i Ljungbyhed står en rad färgglada plastfordon prydligt parkerade. Bilar och dinosaurier är det bästa Theodore, 2,5 år, vet. Men just nu serveras det förmiddagsfika och den unge bilägaren håller hov vid matbordet, mellan mamma Janina och pappa Daniel. En lycklig familj som äntligen kan njuta av livet tillsammans.

Annons

– Vi har så mycket att ta igen. Året vi har bakom oss har varit fruktansvärt och det drabbade min och Theos relation hårt. Jag tappade tron på mig själv som mamma när jag inte orkade ta hand om honom, säger Janina Nyfors, 25.

Theo tyr sig fortfarande lite mer till pappa Daniel, 28, och det känns i mammahjärtat, medger hon. Men närheten mellan mor och son har blivit allt bättre.

– Mamma, hojtar Theo glatt instämmande från sin barnstol.

Janina börjar berätta om allt som hänt sedan februari 2016.

– Theodore var åtta månader. Jag hade precis slutat amma och märkte hur hormonerna spökade i kroppen. Vi var på väg till Finland för att hälsa på min familj, som bor där, när 
jag började må illa och kräktes. Jag trodde att det berodde på något jag ätit på färjan.

Men ”kräksjukan” höll i sig, dag efter dag. Allt hon åt kom upp igen och Janina rasade i vikt. Efter tre veckor sökte hon hjälp på vårdcentralen hemma i Uppsala där familjen då bodde.

– Då tyckte jag att kräkningarna hade hållit på så länge att det måste vara något tokigt. Men läkaren jag träffade var otroligt nonchalant. Han ansåg att jag hade en ätstörning. Han tyckte att jag skulle komma tillbaka när jag vägde under 44 kilo. Jag var förtvivlad och började gråta, försökte förklara att jag inte orkade ta hand om min son för att jag inte fick i mig någon mat.

Våren kom och övergick i sommar. Janina fortsatte att kräkas och blev allt tunnare. Hon sökte läkare gång på gång men alla drog samma slutsats: att det var psykiskt.

janina2

Janina fick 
höra att hon 
hade en ät
störning och 
skulle komma 
tillbaka när hon vägde under 
44 kilo …

– Vid ett tillfälle när jag skulle ta upp Theo var jag så svag att jag ramlade med honom. Då åkte vi till sjukhuset och jag fick dropp. Då kunde jag nästan bara äta naturell yoghurt. Men läkarna ansåg fortfarande att jag led av en ätstörning.

Daniel och några andra närstående blev alltmer oroliga. Men många förstod inte hur dålig Janina var eftersom hon hela tiden kämpade på och försökte visa sig glad och positiv.

Janina rasade i vikt

Janina är liten och finlemmad men när hon i augusti vägde 36 kilo insåg sjukvården äntligen att något var allvarligt fel. Hon hade rasat från 72 kilo, i slutet av graviditeten, och var så svag att hon fick köras i rullstol. Hon blev inlagd på sjukhus och de började undersöka hennes mage.

– De upptäckte att jag har gastropares, som innebär att matsmältningen inte fungerar. Om jag till exempel äter en köttbit förblir den osmält i magen. Därför kräktes jag upp allt jag åt, förklarar Janina.

Att äntligen få en riktig diagnos var en lättnad. Nu visste både läkarna och hennes omgivning vad som var fel.

– Det hade varit otroligt jobbigt när ingen trodde på mig. Till slut trodde jag nästan själv att det var psykiskt. Men nu fick jag hjälp av dietister som lärde mig vad jag kan äta. Inget kött, fett, ingen stark mat, bara lättsmält och vegetariskt. I början fick jag äta max en halv deciliter i taget.

Den radikala kostförändringen var tuff, och Janina märkte ingen större förbättring. Det kunde bero på att hon var så nergången, men hon kände hela tiden att det var ytter
ligare något fel.

Trots det började hon i september arbeta heltid när det blev dags för Daniel att vara föräldraledig. Janina hade fått sitt första jobb som socionom.

Hon slutförde studierna under föräldra
ledigheten. Sommaren 2016 tog hon examen.

– Hur jag orkade vet jag inte. Det var väl inte så klokt med tanke på mitt tillstånd. Men jag ville så gärna visa att jag är duktig och komma igång i mitt yrke, säger hon tyst.

I oktober började Janina svimma. Hon kunde sitta på sin kontorsstol och tuppa av, eller på tåget.

Daniel, som länge drömt om att utbilda sig till pilot, hade sökt till Flyghögskolan i Ljungbyhed. En dag när han var på väg till Skåne för tester på skolan pratade han med Janina i telefon och fick veta att hon svimmat för tionde gången.

– ”Om du inte åker till akuten nu vänder jag och kör hem igen”, minns jag att jag sa, berättar han.

Janina fortsätter:

– Jag visste att pilot var Daniels dröm så jag åkte till Akademiska sjukhuset efter jobbet. Där blev jag direkt inlagd i ett rum och de kopplade på EKG, syremätning och en massa andra apparater. Jag hade väldigt låg puls och hjärtat gjorde långa pauser så det blev ett himla pådrag. Det kom tre läkare.

Janina fick stanna på sjukhuset och de började utreda hennes hjärtproblem. Läkarna hade olika åsikter om vilken typ av hjärtfel det var. Man testade för att se om det var en genetisk hjärtsjukdom.

Daniel hälsade på varje dag och såg hur dålig Janina var. Han var väldigt orolig, men tänkte aldrig att det kunde sluta illa.

Efter ett par veckor var planen att hon skulle åka hem över helgen. Janina höll på att packa på fredagen när en överläkare kom in i rummet och sa: ”Du åker ingenstans, du stannar här.”

Den söndagen drabbades hon av en hjärtinfarkt. Hade hon inte varit på sjukhuset hade hon förmodligen inte överlevt.

Operationen lyckades inte

Janina opererades och fick en pacemaker. Men ingreppet gick snett.

– Bedövningen misslyckades så jag kände jättemycket under operationen. Efteråt gjorde det väldigt ont när jag andades. De sa att det var normalt, men jag bara grät trots att jag fick morfin. Till slut blev jag röntgad och de såg att tråden från pacemakern skrapade mot lungsäcken när jag andades.

Det blev en ny operation med en annan läkare och den här gången gick allt bra.

– Jag märkte skillnad direkt. Jag fick en massa energi. Och Daniel frågade om jag hade satt på mig läppstift. Jag hade färg på läpparna eftersom jag syresatte mig bättre, berättar hon.

Vid efterkontrollen en månad senare sa
läkaren att Janina hade dött om hon inte fått en pacemaker.

– Den får jobba 89 procent av tiden för att mitt hjärta slår så ojämnt. Jag lever tack vare den – och överläkaren som jag inte vet 
namnet på. Han som hindrade mig från att åka hem.

Den 16 november 2017 firade Janina ettårsdagen med sin pacemaker. Ett otroligt omtumlande år då hon och familjen fått en nystart i livet på många sätt.

De har flyttat från Uppsala till Ljungbyhed, eftersom Daniel kom in på pilotutbildningen. Janina sökte ett antal socionomjobb och kunde välja mellan tjänsterna.

– Jag var på sju anställningsintervjuer och fick sju jobb, säger hon glatt. Jag valde att bli biståndshandläggare i Åstorps kommun.

Janina har sakta men säkert återhämtat sig, lärt sig vilken kost hon mår bra av och ökat lite i vikt.

– Nu väger jag 48 kilo. Jag har gått upp i jeansstorlek men har några kilon kvar till min normalvikt.

Hennes magproblem är hormonellt utlösta och mycket ovanliga. De triggades igång 
efter graviditeten och amningen. Senare fick hon även Crohns sjukdom, eftersom tarmarna länge inte fungerade som de skulle. Men Crohns kan hon hålla i schack med läke
medel.

Också Janinas medfödda hjärtfel är mycket ovanligt och svårt att upptäcka. Det gav sig till känna först när hon blev så mager och svag.

– De har tagit upp mitt fall i forskningen, eftersom jag är så ovanlig, säger hon sakligt.

I våras började Janina springa regelbundet. Läkarna har sagt att det stärker hjärtat och hon upptäckte att löpning fungerar som terapi.

– Det ger mig massor av energi, jag mår otroligt bra, säger hon och skrattar glatt. Och det är roligt, eftersom jag aldrig har varit bra i idrott, när jag nu märker att jag är duktig på löpning.

I september anmälde hon sig till ett terränglopp för att testa sin förmåga. Janina sprang en mil i kuperad terräng på 44 minuter och kom tvåa.

– Det var jätteroligt! Jag är i mycket bättre fysiskt skick nu än innan jag fick pacemaker.

Starkare tillsammans

Janina och Daniel har varit ett par sedan 20-årsåldern. Relationen sattes på hårda prov under hennes sjukdomstid men i dag är den starkare än någonsin.

– Daniel hjälpte mig så otroligt mycket när jag inte orkade. Jag vet inte hur många
 gånger han tjatade på sjukvården att ni måste hjälpa henne, hon kommer att dö.

– Kanske hjälpte det att jag pushade på. När de sa att Janinas problem var psykiskt visste jag att det var fel. Vi hade varit tillsammans i 5–6 år och jag kände henne väl. När hon som älskade kött inte kunde äta det fattade jag att något var galet, säger han bestämt.

janinafamilj

Förra året handlade mest om 
Janinas återhämtning, i år tänker Daniel, 
Janina och Theo njuta av livet.

Med tiden hoppas de att Theodore ska få syskon, men det får vänta några år. Janina måste återhämta sig ordentligt innan dess.

– När man är ung kan man tänka att man är oövervinnerlig, men det kan sluta illa fast man bara är 24 år. Jag är så otroligt tacksam och gläds åt livet, säger hon.

Text: Lilian Ottosson  Foto: Stefan Lindblom, privat

Läs mer:

13-åriga Inez ovanliga muskelsjukdom – nu kan hon gå

inez-ovanlig-sjukdom-utvald


Läs mer om:

Dela
(777)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…