Annons

Annons

Kossan Margit tror hon är hund!

För sex år sedan fick Karin den mest udda och håriga julklapp hon någonsin fått av sin man. Det var en söt men rädd liten föräldralös kalv. Tama kalven Margit växte upp till en stor ko – men hon ville varken lukta på blommor eller leka med de andra kossorna. Margit trodde att hon var en hund!

Dela
(295)

6
Visa bildspel

/
Kossan Margit tror hon är hund!
Kossan Margit tror hon är hund!
Kossan Margit tror hon är hund!
Kossan Margit tror hon är hund!
Kossan Margit tror hon är hund!
Kossan Margit tror hon är hund!
...
Visa mer

 

 

Julen 2009 fick Karin en väldigt speciell julklapp. Det var en veckogammal highland cattle-kalv som genast fick sin givna plats hos familjen i den faluröda gården strax utanför Lönsboda i norra Skåne.

Annons

—Hon var en knähög och jättesöt liten plutt, en brun, blyg liten hårboll och en mycket ovanlig julgåva. Jag döpte henne till Margit efter min mormor, berättar Karin.

Margit kom till familjen strax före julafton sedan Karins man Anders hade sett en annons om en nyfödd kalv som akut sökte nytt hem. Den lilla kalven hade blivit bortstött av sin mamma, och ägarna hade inte möjlighet att mata den med flaska mitt i julstöket.

Gilla Hemmets på Facebook

Kalven fick först bo i huset för att bli handmatad och återfå sin trygghet. Karin och Anders hade sedan tänkt låta Margit bo bland fjäll- och jerseykorna i ladugården, men så blev det inte. Boxen i stallet accepterade hon bara under nätterna. Den första veckan ville Margit bli buren hela tiden. När hon ville söka trygghet i famnen tittade hon bedjande på Karin under sin tjocka lugg.

Karin Linderoth, 41 år, är utbildad arkeolog och arbetade i många år som illustratör på utgrävningar och för museer. Efter att hon fått sonen Rasmus, nu 13 år, satsade hon fullt ut på konsten och tog över sin mormors och morfars gård mitt i skogen. Familjen har många olika djur, men inget så speciellt som Margit!

Följde med till skolbussen

När den värsta blygheten lagt sig började kalven ty sig till familjens hundar, labradorkorsningen Tuva och de två border collierna Elvira och Skrutt. Margit började bli obekväm med värmen i boningshuset och gick allt oftare ut till hundarna på verandan. Varje morgon och eftermiddag följde hon med Karin och vovvarna till skolbussens hållplats.

—Margit är världens snällaste och gosigaste kossa, men hon har hela tiden trott att hon är mer hund eller människa än ko. När hon var liten brukade hon också spela fotboll med Rasmus och hans kompisar. Hon sprang efter bollen och puttade på den. Men sen hände det att hon blev sur, och då välte hon en soptunna på gårdsplanen, berättar Karin.

—När vi staplade ved tog hon ett vedträ och försökte lägga det på traven, men nådde inte upp. Då blev hon sur och ställde sig i stället i vägen för oss. Kunde inte hon fick inte vi heller…

Men ofta räckte det med en promenad för att muntra upp henne, berättar Karin.

När Margit fyllde tre år var hon lite större än en shetlandsponny och det blev dags att ”kotränas”. Som tur var förstod hon vid det här laget Karins kommandon ganska bra.

—Jag släppte in henne i hagen och sa att nu får du stanna där. Den första tiden kröp hon under stängslet och kom snabbt tillbaka hem till oss. Men sen blev hon boss över hela flocken, och då gick det bättre. Numera är hon sällan sur, men det händer att hon glor trumpet när okända människor, som inte tillhör hennes familj, dyker upp vid hagen, säger Karin.

Med åren har Margit blivit mer och mer ko. Hon accepterar livet i hagen och har själv blivit mamma till My och Molly. Men det händer fortfarande att hon tar upp gamla vanor, som att vakta verandan. Och då tar hon gärna med sig hela flocken…

—Hon skuttade kavat upp på verandan och försökte visa de andra hur de skulle göra. Men följet stod kvar nedanför och undrade om de verkligen fick lov att göra så.

Rymde en kilometer

När Karin nyligen åkte i väg på en konstutställning rymde hela koflocken. Karin misstänker att de ville leta efter matte.

—De är ju så vana vid att vi alltid är hemma på gården. Grannen ringde och sa att korna var där, en kilometer hemifrån. Vi fick åka och hämta dem. När jag sa ”nu går vi hem, Margit” lydde hon och ledde flocken hem över ängarna. Hon vet vad som gäller på vägarna genom skogen också. Om jag säger ”bil” går Margit snällt in till sidan och ställer sig.

När Karin nyligen bestämde sig för att göra en barnbok fanns inspirationen på mycket nära håll. Margit har både utseende och personlighet som passar för en barnbok. Och dråpliga historier saknas inte…

Rasen highland cattle är framavlad för att gå utomhus året runt. Margit har trubbigare nos och är bredare i kroppen än sina släktingar, något som gör sig bra på bild nu när Karin skrivit och tecknat ”Mormor KrutRut får besök”. Den största skillnaden mellan bokens Margit och den riktiga Margit är hornen.

—Det hade varit för farligt att ha en tam kossa med horn runt Rasmus och hans kompisar. Men det är tack och lov en smärtfri operation, ungefär som att bränna bort en nagel.

Bokens Margit har rejäla horn, som en highland cattle som alltid levt fritt på det skotska höglandet och som aldrig behövt fundera på om hon var en ko, en hund eller en flicka.

—En ko i en barnbok måste ha horn. Där behövs de ju – för tvätt som ska torkas och alla hönor som kräver någonstans att sitta…

 

Läs mer: 

Gatuhunden Arthurs fantastiska resa!

Renen Rudolf är trogen som en hund!

Utan Zlatan hade familjen brunnit inne!

 

TEXT: MARIA SVEMARK

FOTO OCH ILLUSTRATIONER: KARIN LINDEROTH, PRIVATA


Läs mer om:

Dela
(295)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…