Annons

Annons

Kärleken räddade Sara och Gibbe: Vi hade aldrig blivit drogfria utan varandra

Sara och Gibbe Woldau växte 
upp i olika miljöer men fann varandra i drogmissbruket. 
En dag när båda befann 
sig på botten fick de 
chansen att börja ett 
nytt liv – och tog den! 
Här berättar de om 
vägen tillbaka och livet 
med dottern Milena.

Dela
(249)

Sara och Germay 
”Gibbe” Woldu Ålder: 35 respektive 44 år. Bor: Lägenhet i Tallkrogen söder 
om Stockholm. Familj: Dottern Milena, 3 år. Jobbar som: Sara är ordförande 
och verksamhetschef för KRIS Stockholm samt initiativtagare till en föräldragrupp 
för mammor med beroendebakgrund. 
Gibbe är verksamhetsledare på KRIS 
Stockholm och nyligen utbildad 
behandlingsassistent. Drömmer om: En större familj och att 
starta ett behandlingshem för par.

Milena borrar in ansiktet i sin mammas famn och tittar sedan nyfiket upp.

– Milena är det bästa som hänt mig, säger Sara och stryker dottern över ryggen.

– Jag har aldrig mått så bra som när jag fick henne. På mödravården ifrågasatte de att jag var så glad hela tiden. Men jag kände mig som en drottning. Jobbigt för mig var att vara hemlös heroinmissbrukare i 20 minusgrader, inte att amma mitt barn mitt i natten – det var bara kärlek.

Annons
Gilla Hemmets på Facebook

Vi är i familjen Woldus lägenhet i Tallkrogen strax söder om Stockholm. Sara och Germay, som kallas för Gibbe, flyttade hit för snart fyra år sedan, strax efter att de gift sig och Sara väntade Milena. Då var det en så kallad träningslägenhet som de hade blivit tilldelade av social
tjänsten – i dag har de ett förstahandskontrakt.

– Jag lever i en sanndröm varje dag. Tidigare föraktade jag Svenssonliv, men det var säkert för att jag någonstans trånade efter det, säger Sara med en nick mot Gibbe.

Konstrasterna kunde inte vara större. För fem år sedan bodde Sara och Gibbe på ett härbärge på Södermalm i Stockholm och tillbringade 
dagarna med att få tag i pengar för att köpa 
heroin. I dag sitter de i sin ombonade lägenhet, har heltidsjobb som verksamhetsledare på organisationen KRIS (Kriminellas revansch i samhället) i Stockholm. Även om de har varit drogfria i drygt fyra år möter de missbrukare mer eller mindre dagligen och föreläser på fängelser för personer som kunde ha varit de själva.

– Vi vill visa att det aldrig är för sent att ändra sin livsstil. Min fördel är att jag vet precis hur killarna jag möter i häktet känner sig, för jag har själv suttit där, säger Gibbe och tillägger:

– Att vara i de miljöerna är också en påminnelse om att man inte vill hamna där igen.

Började dricka i tonåren

Sara och Gibbe kommer från till synes helt 
olika bakgrunder. Hon växte upp som sladdbarn i en välbärgad familj i Märsta norr om Stockholm. Hennes mamma var kärleksfull på många sätt, men Sara upplevde också att det fanns krav på att hon skulle vara på ett speciellt sätt för att passa in i allt det där perfekta.

När hon i tonåren började dricka alkohol var det som att hon hittade hem. Festandet kompletterades sedermera med ecstasy och kokain. I 20-årsåldern testade hon heroin för första gången och blev fast. För att finansiera missbruket började hon begå bedrägerier, stölder och rån.

– Jag var säker på att mitt liv skulle sluta med att man hittade mig död med en spruta i halsen på en offentlig toalett, säger Sara.

Gibbe kom till Sverige som treåring ihop med sina storasystrar och sin mamma. De hade flytt från Eritrea och fick en lägenhet 
i Tensta. Gibbe hamnade tidigt i ett utanförskap som ledde till att han blev utåtagerande. Som tonåring började han röka hasch dagligen och kom i kontakt med den kriminella livsstilen.

21 år gammal dömdes han till fängelse för rån. När han kom ut därifrån testade han heroin – den drog som ledde till ett liv präglat av missbruk, brott och institutioner.

Hoppet om att någonsin kunna bryta cirkeln minskade med åren. Men i slutet på 2012 hände något. En av hans äldsta vänner, som hade flyttat till Tyskland och bildat familj, dog i en överdos.

För Gibbe var det som att polletten trillade ner: nu var det dags att välja livet, på riktigt. Han hade året innan träffat Sara via 
gemensamma missbrukarvänner och de hade blivit ett par. Mest hade de dock haft brevkontakt eftersom båda till stor del hade suttit inne på olika anstalter.

När Gibbe fick beskedet om sin bortgångna vän skrev han till Sara, berättade att han var klar med drogerna. Han hade nyligen dömts till kontraktsvård, vilket innebar en möjlighet att bli ren, och undrade om hon ville bli drogfri med honom. Sara minns att hon satt i sin cell på kvinnofängelset och läste brevet, för att sedan kasta det ifrån sig.

– Jag var rädd för att sluta med drogerna, rädd för att Gibbe inte skulle älska mig om han fick reda på vem jag var utan dem, säger Sara.

Men på natten skrev hon ett svar och självklart ville hon göra detta med honom. De återförenades på våren när Sara muckade. Hon hade förlorat kontraktet till sin lägenhet och var för första gången i sitt liv hemlös. Gibbe och hon sökte tak över huvudet i trappuppgångar och källarlokaler innan de fick ett rum på härbärget Grimman vid Mariatorget.

Köpte sitt sista heroin

I juni fick Gibbe besked att han och Sara fått en tid för avgiftning på Sankt Görans sjukhus. Därefter väntade ett behandlingshem i Dalarna. De minns i dag hur de packade ihop sina saker innan de åkte till Plattan och köpte sitt sista heroin som de skulle ta innan de skrev in sig på avgiftningen. Väl på sjukhuset hamnade de på olika avdelningar. Under den fysiskt och psykiskt påfrestande avtändningen ringde Sara ett flertal gånger till Gibbe i panik. Hon sa till honom att hon inte orkade, men Gibbe övertalade henne att härda ut.

– Jag hade också de här tankarna att jag ville hoppa av, men jag visste att då skulle den onda cirkeln aldrig brytas. Jag ville få till en förändring av mitt liv. Och den här gången var vi två, säger han.

I Dalarna fick Sara och Gibbe en egen liten stuga med vardagsrum och dusch.

– Jag kommer ihåg en morgon. Vi vaknade tidigt och låg och tittade på varandra. Persiennen var lite öppen och lyste på Gibbe. Det var första gången jag såg hans ögon på riktigt. De var friska och stora och inte stirriga av morgonabstinens. Då kände jag att jag ville leva så här resten av mitt liv, säger Sara.

Försonades med sig själva

Tolvstegsprogrammet innebar bland annat samtalsterapi, att de fick lära sig att försonas med sig själva och be om ursäkt till människor som de hade skadat under missbruksåren.

– Behandlingen innebär att du gör en resa med dig själv. Och risken när man hittar sig själv är att man växer ifrån varandra. Jag var beredd på det. Men ju tryggare vi blev i oss själva, desto mer kunde vår kärlek blomstra, säger Gibbe.

Sara inflikar:

– Jag hade aldrig blivit ren utan Gibbe. Jag hade ett sådant självförakt. Men jag växte när jag insåg att han stod kvar efter att ha fått reda på allt jag hade gjort under missbruksåren.

De gifte sig ganska direkt efter sina åtta månader på behandlingshemmet och längtade båda efter att bli föräldrar.

– Jag fick två missfall före Milena. Då kände jag en stor sorg. Jag tänkte att jag nog inte kunde få barn, att det var karma från att ha misshandlat mig själv med droger under så många år. Men sedan kom vår lilla mirakelbebis, säger Sara och fortsätter:

– Jag önskar att mina föräldrar hade accepterat mig för den jag var, att de hade varit mind
re dömande. Jag vill att Milena ska känna att vi älskar henne för den hon är och förstå alla människors lika värde, säger Sara.

– I dag förstår jag varför det gick som det gick för mig. Jag har insett betydelsen av det här med anknytning för ett barn, jag upplevde att vuxna dömde mig snarare än fanns till. Så jag vet hur viktigt det är att jag är en kärleksfull man och pappa och alltid finns där för Sara och Milena, säger Gibbe.

Går på möte varje vecka

Även om de i dag har varit rena i drygt fyra år och lever ett helt vanligt liv så är de medvetna om sin bakgrund. De inser att de har haft tur, men också att det finns många exempel på personer som trillar tillbaka efter tio eller till och med tjugo år som drogfria. De har som regel att varje vecka gå på minst ett Anonyma narkomanermöte.

– Risken när man har en beroendesjukdom är att kickar kan gå till överdrift, oavsett om det handlar om droger, träning eller jobb. Det som är bra är att vi kan tala om för varandra om vi ser att den andra börjar gå upp för mycket i något, säger Gibbe.

I dag träffar de bådas familjer på högtider och födelsedagar.

– Gibbes mamma ser det som att det var jag som räddade honom. Och min mamma tänker att det är Gibbe som har räddat mig, säger Sara och ler.

Sara och Germay 
”Gibbe” Woldu

Ålder: 35 respektive 44 år.
Bor: Lägenhet i Tallkrogen söder 
om Stockholm.
Familj: Dottern Milena, 3 år.
Jobbar som: Sara är ordförande 
och verksamhetschef för KRIS Stockholm samt initiativtagare till en föräldragrupp 
för mammor med beroendebakgrund. 
Gibbe är verksamhetsledare på KRIS 
Stockholm och nyligen utbildad 
behandlingsassistent.
Drömmer om: En större familj och att 
starta ett behandlingshem för par.

Text: Louise Fauvelle 
Foto: Frida Ekman

Läs mer:

Camilla ärvde sin mammas missbruk: Jag föddes berusad

Camilla1


Läs mer om:

Dela
(249)



Annons


Annons

Laddar nästa sida…