Annons

Annons

Judy räddar livet på sengångare

Det började med ett liten moderlös unge med stora, bedjande ögon. Judy kunde inte blunda. Hon tog sig an den lille som en liten baby och räddade dess liv. Men det blev inte bara en. I snart 25 år har Judy drivit ett reservat för övergivna sengångarungar i Costa Rica. Hundratals djur har räddats och fått en andra chans i regnskogen.

Dela
(26)

15
Visa bildspel

/
sengångare
Judy Avey-Arroyo, Buttercup
sengångare
sengångare
sengångare
sengångare
sengångare
sengångare
sengångare
sengångare
sengångare
sengångare
Judy-Avey-Arroyo, sloth, sengångare
...
Visa mer

Den lilla sengångarbabyn piper hjärtskärande, sträcker upp sina små armar och vill bli upplyft. Han heter Rory, är bara några dagar gammal och liten som en tumvante. Rory är en av 150 föräldralösa småttingar på sengångarbarnhemmet Aviarios del Caribe utanför Costa Ricas huvudstad San José.

Annons

—Det är som att ha 150 barn, man älskar och oroar sig för vartenda ett av dem, berättar amerikanskan Judy Avey-Arroyo samtidigt som hon lyfter upp lille Rory i famnen.

Gilla Hemmets på Facebook

Sengångarreservatet omges av kaffe- och bananodlingar i all världens gröna toner. Judy står i barnkammaren. Här vårdas de ungar som hittats övergivna som nyfödda. Vissa är mindre än en hand och hade gått en säker död till mötes i det vilda.

—De nyfödda som kommer hit är extra känsliga på grund av sina traumatiska upplevelser. Ofta har de sett sin mamma bli torterad och dödad, berättar Judy.

Varje gång reservatet får in en ny baby samlas de äldre djuren runt den och försöker trösta så gott de kan – genom att trycka sina små varma kroppar mot nykomlingen. Småttingarna får också var sitt kramdjur.

—Unga sengångare behöver, precis som människobarn, fysisk kontakt och sitter därför tätt intill mamman de första månaderna. Här får de moderlösa ungarna i stället gosedjur som fungerar fint som tröst, och att snutta på.

De små kan inte kontrollera sin egen kroppstemperatur och nätterna kan bli kalla för en liten baby utan en mamma att klamra sig fast intill. Judy och volontärerna som arbetar på barnhemmet har därför sytt upp speciella sparkdräkter av tubsockor. De yngsta måste dia varannan timme dygnet runt de första månaderna. Reservatets volontärer turas om att mata dem med pyttesmå nappflaskor som ser ut att höra hemma i ett dockhus.

I Costa Rica mister allt fler sengångare livet i takt med att skogsområden skövlas till förmån för vägar och bebyggelse. Djuren tvingas ner på marken där de lätt blir offer för bilar och rovdjur.

Övergivet knyte

Aviarios sengångarreservat startades av en tillfällighet. Judy och hennes costaricanske man Luis, som drev ett litet hotell med guidade turer i den lokala regnskogen, fick 1991 ta över en föräldralös sengångarunge.

—En dag knackade det på dörren och där stod en av våra grannflickor med ett knyte i famnen. Det var en liten sengångarflicka vars mamma blivit överkörd. Så fort vi såg hennes ansikte sticka upp ur filten bestämde vi oss för att ta hand om henne som en familjemedlem. Sedan dess har mitt liv inte varit sig likt, säger Judy med ett brett leende.

Ryktet om att Judy hade bra hand med de säregna djuren spred sig snabbt och det dröjde inte länge förrän fler övergivna djur hittade vägen hit.

—Nu har jag levt med sengångare, observerat dem, gråtit och skrattat med dem, i över 20 år.

Den moderlösa ungen, Buttercup, blev en stor turistattraktion och i dag kommer människor från hela världen för att träffa henne och de andra sengångarna.

Under några timmar varje dag får besökare komma in för att titta på när ungarna äter, leker och sover. Småttingarna är nyfikna av sig och kommer ofta fram och vill kela med gästerna. Ett tiotal volontärer hjälper till med djuren men 65-åriga Judy är fortfarande den som tar huvudansvaret.

—Jag skulle kunna dra mig tillbaka eftersom våra volontärer sköter det dagliga arbetet. Men jag vill inte skiljas från mina djur. De är oemotståndliga! Kanske för att de ständigt har ett leende på sina läppar. Eller kanske för att de älskar att kramas – med gosedjur, träd, andra sengångare, människor, säger Judy samtidigt som hon stryker Rory över den lena pälsen.

De är också förvånansvärt intelligenta. Varje sengångare här har ett namn och de lär sig snabbt dess ljud.

—Om jag ropar på Buttercup vänder hon sig om för att titta på mig. De känner igen människor med hjälp av doften. Det första en sengångare gör när du träffar den är att fatta tag om din hand och lukta på den för att se vem du är.

Costa Rica är berömt för sin rika flora och fauna – mer än fem procent av världens alla arter finns i det lilla landet med berg, skogar och hav. Det djur som sticker ut allra mest är nog ändå sengångaren som inte liknar någon annan art. Sengångaren skyndar långsamt. Det kan ta upp till en timme för den att förflytta sig en meter. Trots att djuren är vanliga i Costa Rica florerar många fördomar.

—Sengångarna uppfattas som lata och anses därför inte värda respekt, berättar den brittiska zoologen Becky Cliffe, som arbetar på stället genom ett forskningsprojekt för Swansea University i Wales.

Djur misshandlas

Lokalbefolkningen kallar sengångarna för lata björnar. Eftersom de är långsamma är de lätta måltavlor. Becky beskriver hur barn i området ibland kastar stenar på djuren samtidigt som deras föräldrar står bredvid och skrattar.

—Ibland går det ännu längre. Vi har tagit emot sengångare som misshandlats svårt.

För att bekämpa fördomar och brist på empati har Judy och hennes personal inlett en upplysningskampanj för skolbarn, där de bland annat berättar om hur djuren spelar en viktig roll för regnskogens ekologi och för naturens balans.

Beckys forskarteam försöker också ta reda på ännu mer om sengångarnas beteende och hur de utvecklas under sina första levnadsår. Vuxna djur som sätts ut i naturen förses med speciella radiosändare, vilka ger detaljerade upplysningar om djurens rörelser dygnet runt. Målet är att alla djur på barnhemmet så småningom ska återföras till den omgivande skogen, som är ett reservat för viltlevande sengångare. Det har ibland varit stora utmaningar med dem som kommit till hemmet som nyfödda.

Hjälplös utan mamma

—De små är helt hjälplösa på egen hand. I vilt tillstånd är det deras mammor som lär dem allt från hur de ska klättra i träd, så att de slipper ramla ner och göra sig illa, till vilka löv de kan äta och vilka som är giftiga, förklarar Becky.

—Sengångare äter endast bladen av ett tiotal olika träd, på bestämda tider och till och med i bestämd ordning. I nuläget är det bara vuxna sengångare som kan lära ungarna det.

—Men vi har goda förhoppningar om att så småningom kunna hitta en lösning så att alla djuren kan få leva i sin naturliga miljö, säger Judy.

Det har blivit sovdags för de små. Judy och Becky lägger gosedjuren i sängen och stoppar om sengångarna med varma handdukar. Småttingarna klamrar sig tätt, tätt intill varandra med belåtna leenden på läpparna. Snart är det enda ljudet som hörs små lätta snarkningar.

AV JENNIE DEHLÉN

FOTO: JENNIE DEHLÉN OCH BECKY CLIFFE

 

FAKTA

Sengångaren måste spara energi

* Sengångarna är däggdjur som är släkt med myrslokar och bältdjur.

* Det finns sex nu levande arter i två familjer: tvåtåiga sengångare (Megalonychidae) och tretåiga sengångare (Bradypodidae).

* De lever i regnskogarna i Syd- och Centralamerika, där de håller sig uppe i träden. De lämnar endast ett träd för att förflytta sig till ett annat eller för att uträtta sina behov.

* Att sengångaren rör sig långsamt beror på energifattig kost, främst blad, och långsam matsmältning, vilket tvingar den att hushålla med sin energi. Djuren sover åttio procent av tiden.

* Sengångare har dålig syn och hörsel men ett bra luktsinne, så den kan känna på doften om en gren är frisk eller rutten, för att de ska slippa ramla ner. De kan vrida huvudet 180 grader, vilket gör att de lätt kan spana efter mat eller rovdjur.

* Tårna är försedda med klor så att den kan hänga i grenar.

* Sengångarna blir 58–70 cm långa och väger mellan 4 och 12 kilo beroende på art.

* Djuren blir runt 12 år gamla, men kan bli cirka 30 år i fångenskap.

 

Se filmen från Judys sengångarreservat på Costa Rica.

Älskar du djur?

Lone lämnade allt för att rädda orangutanger

Så gammal är din katt – egentligen!

Arthur räddades från gatulivet i Ecuador

 

 


Läs mer om:

Dela
(26)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…