Annons

Annons

Jonas Wahlström hade eget zoo redan i pojkrummet

Han har rest världen över och smugglat både apor och barn till Sverige. Skrämt vettet ur åtskilliga programledare och artister. Få kan ana att djurexperten Jonas Wahlström var en udda och blyg gosse. Men när han var 8 år fick han en present som förändrade allt...

Dela
(28)

9
Visa bildspel

/
Jonas Wahlström hade ett zoo i pojkrummet
Jonas Wahlström hade ett zoo i pojkrummet
Jonas Wahlström hade ett zoo i pojkrummet
Jonas Wahlström hade ett zoo i pojkrummet
Jonas Wahlström hade ett zoo i pojkrummet
Jonas Wahlström hade ett zoo i pojkrummet
Jonas Wahlström hade ett zoo i pojkrummet
Jonas Wahlström hade ett zoo i pojkrummet
Jonas Wahlström hade ett zoo i pojkrummet
...
Visa mer

När det ringde ut för sommarlov och hans klasskamrater jublade gick den unge Jonas med tunga steg hem från skolan. Inte för att han skulle sakna lektionerna, nej då, tvärtom. Men när det var sommarlov åkte familjen Wahlström alltid till Utö – och därifrån var det alldeles för långt till Skansen, hans andra hem.

Annons

När han fyllde 8 år hade livet förändrats för evigt. Det var då han fick ett årskort till Skansen av sin mormor Emma, en gåva som var det allra finaste den djurälskande gossen kunde tänka sig.

Gilla Hemmets på Facebook

Redan som liten parvel hade han egna guppyfiskar, vita möss och marsvin på sitt pojkrum. Idrott lockade honom inte alls och musik lyssnade han inte på. Men djur däremot, de fascinerade och fångade hans hjärta…

—Jag vägrade gå och lägga mig om jag inte fick räkna in alla kajorna som mellanlandade på Engelbrektskyrkans tak. Var jag fått mitt intresse från vet jag inte riktigt, det var ingen annan i familjen som delade min vurm, säger Jonas.

Skansen-Akvariets grundare, ägare och föreståndare växte upp på Rådmansgatan 9 på Östermalm. Pappa Gösta var överingenjör på Televerket, mamma Helen hemmafru och mormor Emma bodde också med familjen.

—Jag var ett sladdbarn, mina bröder Göran och Tomas var 15 och 11 år när jag föddes. Göran var redan på väg ut på sjön då så honom har jag nästan inga barndomsminnen alls av, säger Jonas.

—Jag hade en bra uppväxt, men speciellt spännande var det inte. Vi reste aldrig, det gjorde man inte på den tiden. Jag har inget minne av att vi någonsin gick på bio, däremot åt vi söndagsmiddag, oftast bara vi eftersom vi inte var någon stor släkt.

Damvisiter på Östermalm

Innan lille Jonas började lekskolan fick han hänga med mamma om dagarna. Det innebar många inköpsrundor i livsmedelsbutikerna – och än i dag minns han exakt vilken affär som låg var. När vi närmar oss hans mammas gata för att fotografera pekar han ut dem alla och berättar med glöd.

Många dagar blev det även besök hos någon av mammas väninnor på Östermalm.

—Hon hade många kvinnliga vänner här i kvarteret. Det kallades att gå på visit. Jag tyckte alla damerna såg likadana ut med knut i nacken och pillerburk högst upp på hjässan. Som sladdis blev jag en populär maskot och fick alltid en klapp på huvudet och ofta någon extra godbit i min hand, säger Jonas och berättar om ett tillfälle som skiljde sig från alla de andra:

—Det bultade på dörren och när värdinnan öppnade stod polisen utanför och undrade om det fanns en främmande karl i lägenheten.

”Över min döda kropp, nej”, svarade den förfärade kvinnan. Men polismännen bad att få komma in och se sig omkring. Mycket riktigt hittade de också en man – i garderoben!

—En granne hade sett en silhuett smyga in bakvägen och larmat polisen i tron att det var en inbrottstjuv. Om det verkligen var så, eller om det var en hemlig älskare, det fick jag aldrig veta. Eller så var jag för liten för att förstå. Men dramatiken gjorde att jag minns det än i dag!

Skolkade från skolan

Förutom djuren var spänning, äventyr och resor någonting som lockade Jonas att dagdrömma. Han älskade natur- och äventyrsfilmer av Sven Gillsäter och Arne Sucksdorff. Medan kamraterna läste pojkböcker, eller läxor, slukade Jonas alla memoarer av djurparkschefer han kunde komma över. Han ville självklart också bli djurparkschef och bo med djuren runt om sig!

Jonas gick på Carlssons skola men trivdes inte.

—Jag hade dåliga betyg och var både blyg och udda. Jag var lite mobbad. Inte fysiskt, men jag var ofta utanför och blev aldrig bjuden på några kalas. Jag skolkade allt oftare och hängde på Skansen i stället. Här kände jag mig hemma bland människor med samma intresse, och här blev jag kompis med Erland Wadsten, som var ett par år äldre men precis lika tokig i djur. I år har vi varit vänner i 55 år och Erland jobbar ett stenkast bort på Lill-Skansen.

—En av djurskötarna tyckte synd om oss som stod ute och frös och bjöd in oss att hjälpa till i stället. Vilken lycka!

När Jonas som 13-åring fick chansen att bli hjälpreda åt djurvårdarna tvekade han inte en sekund. Han tog hand om björnar, fåglar, elefanter och sjölejon och fick dessutom betalt för det: 3:50 i timmen. På den tiden gick skötarna rakt in till djuren, det var ett helt annat tänk när det gällde säkerheten.

Samtidigt växte det egna menageriet i pojkrummet på Rådmansgatan. Jonas tog hand om rävungar, igelkottar, fåglar, ekorrungar och en grävling. Hon hette Ellen och var som en familjehund.

Flera djurhandlare i Stockholm hade hört talas om ynglingen som hade så bra hand om djuren och samtalen från människor med djur i nöd ökade.

Unge Wahlström öppnade så småningom en akvarie­affär. Men när det slitna aphuset skulle rivas på Skansen såg han sin chans att hyra tomten och bygga ett akvarium. Dåvarande chefen Nils Erik B hrendtz gillade idén.

Det liv med djur och äventyr som Jonas drömt om som liten var nu verklighet. Akvariet startade i liten skala men växte till ett större avelscenter för hotade djur. Resorna över hela världen för att hämta eller leverera djur har blivit många.

—Som barn var jag blyg och som ung naiv – det var så mycket jag ville. Men om man verkligen vill någonting brukar det ju gå, även om det tar tid ibland.

—Ja, pappa är envis och brukar hävda att ett nej är ett långsamt ja, säger dottern Ana som kommit in på kontoret nere i källaren på Skansen-Akvariet där vi nu sitter och samtalar.

—Jag är väl ett levande bevis på det, säger hon och berättar att hennes pappa inte bara smugglat hem dvärgsilkesapor utan även sin dotter!

Anmäld för barnsmuggleri

—Det är ju preskriberat i dag så jag kan medge att det är det bästa jag gjort, säger Jonas.

Jonas träffade sin hustru Christina Ollén inför invigningen av Skansen-Akvariet 1978. Hon var journalist och utskickad av Expressen för att skriva ett reportage.

Efter att resultatlöst ha försökt skaffa barn i några år beslöt de sig för att adoptera. De ville ha två, men de sociala myndigheternas regler tillät bara ett i taget på 80-talet.

—Deras nej triggade mig bara att hitta en smart lösning, berättar Jonas med glöd i blicken.

Flera år tidigare hade han varit i Colombia där han hade fått dvärgsilkesapor som en gåva. Av rent slarv glömde han sedan bort att söka tillstånd för att ta dem med hem. Den illegala importen slutade lyckligt så det borde en dubbel adoption också kunna göra, resonerade Jonas och kopierade originaldokumenten som paret fått för att kunna adoptera lille Tito i Colombia.

—Christina hade jobbat i Guatemala där inbördeskriget rasade och visste att de inte var så noga med papper.

Jonas och Christina reste till barnhem i var sitt land och nio månader senare återförenades de som tvåbarnsfamilj med Tito, som då var nio månader, och Ana, knappt 4 år. Tullpersonalen på Arlanda reagerade inte över barnen, för de var mer intresserade av de dvärgsilkesapor som också fanns i handbagaget!

—Värre var det när vi anmälde barnens ankomst för socialen. Vi blev anmälda för barnsmuggleri, men åtalet lades ner.

I dag är Tito 31 år och driver sushirestaurang i Stockholm. Ana är 35 och jobbar som alltiallo på akvariet med siktet inställt på att ta över efter sin pappa.

—När har vi inte bestämt, säger Jonas, som kom långt trots att han slutade skolan med dåliga betyg efter nian.

—Folk tror att jag är veterinär, zoolog eller till och med Skansenchef, men det här med djur är det enda jag kan.

Mamma Helen, som var så orolig när yngste sonen skolkade från skolan, kunde med tiden andas ut. Hon blev 95 år och älskade att följa med på Allsångskvällarna.

Jonas passion för djur har aldrig svalnat, tvärtom.

—De är fascinerande. Alla utom fästingar…


Läs mer om:

Dela
(28)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…