Annons

Annons

Jag vaknar varje natt och lyssnar efter Mats andetag…

Dela
(0)

Anna Flemming och Mats Olsson sitter tätt ihop i den stora soffan i vardagsrummet. Det har snart gått två år sedan dagen då ”det där händer inte mig” faktiskt hände. Anna var på väg från jobbet på SVT och nästan hemma när Mats ringde på mobilen. I Hemmets Veckotidning nr 42 berättar de sin dramatiska historia.
– Han sa att han inte mådde bra och undrade om jag kunde skynda mig hem. Han kunde inte beskriva det mer än han hade ont, var andfådd. ”Okej, jag ringer en taxi och så åker vi till sjukhuset så fort jag kommer”, sa jag. Men Mats sa nej och tyckte att jag skulle komma hem först.
Hon var bara 400 meter från hemmet och kunde lika gärna ha fortsatt hem. I stället ringde hon 112 direkt.

Annons
Gilla Hemmets på Facebook

– Jag tror att jag reagerade på att han kände sig andfådd. Jag hade ganska nyligen pratat med en kollega på jobbet som haft en hjärtinfarkt och han hade känt just så.
Anna drar en djup suck när hon drar sig till minnes hur det var.
– Jag kan fortfarande vakna i panik: Tänk om jag hade ringt taxi i stället för 112! Då hade kanske inte Mats varit vid liv i dag. Men fingrarna slog numret som av sig själva. Jag gjorde ju rätt. Ändå kommer den tanken om och om igen.
Mats hade dragits med en jobbig förkylning under längre tid. Just den där sista tisdagen i november 2010 var han hemma från jobbet men tog ändå en promenad.
– När jag var på väg hem blev jag onormalt trött och andfådd. Jag var tvungen att stanna flera gånger. Jag minns hur jag stod och lutade mig mot ett elskåp och bara flåsade. En sträcka som brukar ta tio minuter i vanliga fall tog nu en timme, ändå fattade jag inte riktigt hur dålig jag var.
Sedan hände allt väldigt fort. Ambulanspersonalen kom precis efter det att Anna hunnit hem. Hon hade hittat Mats i kontorsstolen vid datorn där han satt och hängde åt ena sidan, kallsvettig och med panik i blicken. Hon är inte den blödiga typen, förklarar hon. Kanske var det en lycka just den här gången. Hon höll huvudet kallt och gjorde precis vad hon skulle. Förmodligen räddade hon Mats liv.
– Jag kopplade på min rationella växel: klädde på Mats skor och jacka, tänkte på att ta med legitimation. Då hade Mats redan blivit sämre och ambulanskillarna klistrade elektrodlappar på honom och gav honom nitroglycerinspray.
Hjärtat stannade
Väl inne i ambulansen kopplade personalen upp Mats mot ett EKG som visade att det inte handlade om en hjärtinfarkt. Anna kände sig lite lugnare. Men lugnet som infunnit sig en kort stund var bedrägligt. Knappt hade Mats kommit fram till Sankt Görans sjukhus förrän en blodpropp helt täppte till ett av de stora kranskärlen som förser hjärtat med blod – och hjärtat stannade.
– Jag minns att en sköterska frågade hur jag mådde och jag svarade att jag var rädd, säger Mats.  Jag skrek att jag inte ville dö men ingen hörde mig. Sedan minns jag inget mer från hela den långa tiden på sjukhuset utom de mest märkliga drömmar och hallucinationer.
Anna minns desto mer.
– Jag glömmer aldrig. Jag såg Mats dö där på britsen framför mig. Det var som om hans kropp flöt ut. Det kändes som om blodet försvann ur kroppen på mig och jag blev alldeles kall. Alldeles…ensam.

Hon kunde bara se på när läkarna kämpade för Mats liv. Instinktivt ringde hon sin nära vän Linda Jacobsson som är hjärtläkare på Visby lasarett. Att höra hennes kunniga röst i luren var som att hålla någon i handen.
Mats hjärtstopp skulle vara i 30 långa minuter. Efter femton defibrilleringar fick läkarna i gång Mats hjärta så pass att han kunde förflyttas till Karolinska sjukhuset för fortsatt behandling.

Mats kyldes ned till 32–34 grader. En metod som får kroppens nedbrytningsprocesser att sakta ner för att minska risken för hjärnskador. Förkylningen hade utvecklats till lunginflammation och Mats sövdes dessutom ner för att behandlas med antibiotika. Det blev tio långa dygn av intensiv behandling.

Alla dessa dagar vakade Anna vid Mats sida. Ingen visste hur skadad han skulle vara när han vaknade upp. Barnen fanns där vid sjukhussängen och läste högt för pappa trots att de inte visste om han hörde eller inte, Anna spelade tangomusik som Mats och hon tycker om. De gjorde allt för att han skulle känna att de fanns där och hur outsägligt mycket de ville att han kom tillbaka till dem igen.
– Tankarna malde dygnet runt. Jag planerade hur livet med en man i rullstol skulle bli, alla praktiska detaljer, var vi skulle behöva bygga ramper.
Mats hade en oändlig tur och livsgnista nog att ta sig hela vägen tillbaka till livet, familjen och yrkeslivet. Trots ett tufft uppvaknande efter dygnen i respirator var hjärnan och kroppen fullt fungerande. Sjukgymnastik, rätt medicinering och en helt ny livsstil blev också nyckelfaktorer i rehabiliteringen. Träningen på Friskis & Svettis är numera en självklar del av hans liv.

I dag märker ingen som träffar Mats vad han varit med om, trots att livet aldrig blir sig likt.
– Sedan dagen då jag blev sjuk är allt förändrat. Det som då var normalt är borta. Normalt finns inte längre, säger Mats med en insikt som bara den som överlevt kan ha.

Anna i sin tur lever fortfarande med rädslorna och mardrömmarna. I början gick hon på helspänn innan hon visste vilka skador Mats skulle få, men hon lugnade sig med tiden.
Fortfarande vaknar hon varje natt och lyssnar efter Mats andetag. Gör hon inte det så ruskar hon om honom tills han ger ljud ifrån sig och rör på sig. Och Mats kan vakna och bara hålla om Anna, hårt och länge. Hon räddade hans liv. Så länge han håller i henne kan inget hända. Det tar tid att läka de inre såren.

Läs hela reportaget i veckans nummer!

Foto: Stefan Nilsson

 


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…