Annons

Annons

Maria vaknade och kände inte igen sin man

Mitt i natten vaknade Maria och hade ingen aning om vem hon var. Mannen vid hennes sida var en främling, trots att han sa att de levt tillsammans i 30 år... Stroken förändrade Marias liv totalt men nu fyra år senare ger hon ut en diktbok om vägen framåt och lyckan i det lilla.

Dela
(58)

3
Visa bildspel

/
Maria vaknade en morgon och kände inte igen sin man
Maria vaknade en morgon och kände inte igen sin man
Maria vaknade en morgon och kände inte igen sin man
...
Visa mer

 

Karl-Erik och Maria hade båda nonchalerat en rad tecken på att något inte var som det skulle. På kort tid hade hon rasat i vikt, av och till fått svåra migränanfall. Vid ett tillfälle hade Karl-Erik till och med sett hur Maria letat efter dörren till deras sovrum i radhuset de bott i under många år.

Annons

Vad höll på att hända?

Hennes mamma hade fått en stroke som 80-åring.

—Jag var säker på att jag var alldeles för ung för att hamna i en liknande situation, säger 54-åriga gymnasieläraren Maria Möller på Frösön i Jämtland.

Gilla Hemmets på Facebook

—Vi hade just då en ganska jobbig tid med annan sjukdom i familjen och trodde att det som hände med Maria berodde på detta, säger maken Karl-Erik som många gånger sedan våren 2012, då Maria blev sjuk, förebrått sig själv för att han inte tidigt sett till att hon kom till läkare.

—Jag borde ha förstått att något var alldeles galet, säger han.

Som natten då hon vaknat som en främling i sovrummet. Hon hade ingen aning om var hon var, vem hon själv var. Eller vem Karl-Erik var…

—Hon upplevde mig som en fullständig främling. Vårt trettio år långa liv tillsammans var som bortsopat för henne. Det var förfärligt, säger han och minns hur han höll om henne och gjorde allt som stod i hans makt för att lugna henne.

Och efter en stund hade hennes tillstånd av förvirring försvunnit. Kanske det trots allt inte var så farligt utan mer handlade om den stress vi lever med, hade Maria framhärdat när Karl-Erik nu på allvar försökte övertala henne att söka läkare.

Nästa alarmerande händelse inträffade endast någon dag senare när hon stod framför tavlan i klassrummet. Plötsligt kunde hon inte stava till ordet hon just då höll på att skriva!

—Det bara försvann för mig, en massa bokstäver som inte sa mig ett dugg, berättar Maria.

Men hon hade inte sagt något till eleverna eller till kollegorna på skolan, utan snabbt hittat på en orsak till att hon mitt i lektionen bestämde sig för att gå hem.

Nästa morgon vaknade hon med blixtrande huvudvärk och ansiktsförlamning.

—Jag såg bara prickar framför ögonen och jag var sned i halva ansiktet.

Körde i ilfart

Nu tvekade Karl-Erik inte längre. Hon måste få vård illa kvickt, och han körde henne så snabbt han bara kunde till Östersunds sjukhus där hon omedelbart togs om hand.

Diagnosen lät inte vänta på sig. Maria hade drabbats av en stroke som satt sig i högra pannloben. Förödelsen i hennes hjärna var stor, som efter ett bombnedslag förklarade läkarna.

Hon kommer inte ihåg hur hon hamnade på akuten eller de första timmarna på sjukhuset.

—Men jag minns morgonen efter, på strokeavdelningen. Det var som om alla sorger från mitt hela liv sköljde över mig som en flod, och jag blev dödstrött och likgiltig för allt och alla. Till och med för dig, Kalle, säger hon med ett försiktigt leende mot sin man.

Marias kamp tillbaka till den hon är i dag har inte varit lätt, alltifrån den första tidens akutvård till vården på en psykiatrisk avdelning och därefter tolv månader på rehabiliteringsavdelning med först sluten och därefter öppen vård.

Den fysiska återhämtningen har gått snabbare än den psykiska, säger hon och minns hur hon under långa perioder på sjukhuset drog sig undan allt och alla. Hon blev passiv och vägrade lämna sitt rum – och tappade oroväckande mycket i vikt.

Hennes familj, Karl-Erik och de två barnen Fredrik och Jenny, såg med förtvivlan det som höll på att hända.

—Jag tillbringade all ledig tid hos Maria och såg hur hon i månader kämpade för att komma i kontakt med livet omkring sig, säger Karl-Erik.

Terapeuten fann lösningen

Han minns när det började vända, mycket tack vare en duktig arbetsterapeut som upptäckt Marias förmåga att beskriva sina känslor i diktform, och som anat att här kanske vägen att hjälpa henne fanns.

—Jag hade så många dikter i mitt huvud om allt jag var med om, men kunde inte skriva ner dem på grund av hur stroken satt sig i min hjärna, säger Maria.

Arbetsterapeuten fick veta vilka färdigheter Maria besuttit innan hon blev sjuk, som till exempel hennes skicklighet med datorer!

—Hon satte mig framför en dator och började instruera mig, säger Maria och minns hur hon själv med spänd förväntan gått till verket. Det tog tid, en enorm tid innan hon lärt sig hur ett tangentbord fungerar.

Och en dag började hon skriva ner sina dikter.

—Det var början till det liv jag lever i dag, säger hon.

Karl-Erik poängterar hur viktig den här typen av återkoppling alltjämt är för Maria.

—Enkelt uttryckt är det som att koppla samman ett djupt liggande minne med det som sker i nutid, säger han, lycklig över att uppleva hur Marias livslust nu växer sig allt starkare allt eftersom tiden går.

Alla som kände Maria före stroken, minns henne som den glada, spralliga, ruschiga som tyckte om att vandra i fjällen, göra långa skogspromenader – men framför allt älskade att cykla kilometerlånga rundor med Karl-Erik och barnen Fredrik och Jenny.

—Träningscykeln i källaren här hemma har blivit hennes andra återkoppling till sitt gamla jag, säger Karl-Erik. För när hon cyklar kommer dikterna till henne.

—Och då går jag upp och skriver ner dem på datorn, tillfogar Maria.

Har öppnat nya vägar

Hennes skapande har nu resulterat i boken Blunda och svälj, dikter om en stroke – som hon gav ut på ett jämtländskt förlag för några månader sedan.

Före stroken var hon lärare i svenska och historia. Vanan att sätta ord på upplevelser har följt henne genom åren, och hon har också gett ut ett par diktsamlingar.

Men den här gången är det annorlunda. Stroken har öppnat nya vägar till hennes kreativitet.

—Mina dikter som kommer till mig i mitt huvud, hjälper mig att förstå mig själv, säger hon.

—Jo, det är hisnande, säger hon, men jag kommer ändå alltid att vara läraren Maria som älskade att undervisa men som i alla fall just nu inte klarar av den rollen.

Men hon har ju också nu något att lära ut.

—Jag hoppas av hela mitt hjärta nå fram med budskapet om att ingen situation, inget tillstånd, är så dåligt att det inte har något nytt att ge.

Maria letar ofta och eftertänksamt efter orden. Och ibland, rätt som det är, tittar den glada, lekfulla fram, som just i den här stunden när hon vänder sig mot Kalle och med kärlek i rösten konstaterar:

—Jag fann verkligen den rätte när jag hittade dig!

Han är jurist, numera pensionerad och hennes alltiallo på heltid. Han är stolt, glad, lycklig över hennes envishet att inte ge upp, som det här med att – än så länge med hans arm som ett stöd under sin – våga gå till affären och våga säga hej med allt stadigare röst till grannarna.

—Du är min Maria, säger han lugnt.

Och hennes ansikte spricker upp i ett leende.

För en kort stund skymtar den bekymmerslösa, orädda Maria fram, flickan som Karl-Erik föll pladask för på en dansrestaurang i Luleå då hon var 21 och på väg in i lärarkarriären och han var en 32-årig jurist.

Han blev så förälskad att han var nära att sjabbla bort fortsättningen redan första kvällen.

—Han ville åka med i bilen som jag och mina vänner åkte i, säger Maria och skrattar högt och hjärtligt.

—Komiskt, kontrar Karl-Erik. Jag sprang efter henne ut för att få hennes telefonnummer. Och när jag väl fick det var lappen så nersmetad av låsolja att jag inte kunde läsa sista siffran.

Jodå, han hittade slutligen det rätta numret efter att ha försökt sig på alla tänkbara sifferkombinationer.

—Karl-Erik har fått lära sig att leva med en ny fru, säger hon och förstår vilken stor förändring som hennes sjukdom inneburit också för honom.

—Men du finns. Jag blir så innerligt glad när jag ser vilka fantastiska framsteg du gör för varje dag som går, säger han mjukt.

I sin bok berättar Maria om den långa vårdtagande vandringen.

Den handlar om det mörkaste mörka men också om det ljusa, som lyckan i de små små stegen, som till exempel att äntligen våga gå ut med soporna. Och om vägen framåt, som när Maria vågade sätta sig i bokhandeln för att signera.

Hon hade då tränat och tränat och tränat för att kunna skriva sitt namn så att det skulle bli läsligt och också vackert.

Och det blev det!

—Jag klarade det, säger hon med en lätt förvåning.

 

Marias bok inleds så här:

Hur svårt kan det vara

att bära

en kopp kaffe

 

Alla patienter i matsalen

stirrar

 

Mina händer

skakar

jag tar små korta steg

 

Rummet håller andan

 

Det här slutar inte bra

tänker alla

 

Och hon låter inledningsdikten avslutas på den sista av bokens 79 sidor så här:

Försiktigt ställer jag ner koppen

utan att spilla

en

enda

droppe

 

Rummet andas ut

 

Så svårt kan det vara

att bära

en kopp kaffe

 

Läs mer: Rytm och musik hjälper hjärnan att återhämta sig efter stroke 


Läs mer om:

Dela
(58)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…