Annons

Annons

Inga blev bortlämnad för 1 krona och 75 öre

Knappt ett år gammal adopterades Inga bort och skildes från sin tvillingbror Karl-Axel. Föräldrarna hade redan fyra barn och det var svårt att mätta alla munnar. Först efter 70 år kunde de äntligen återförenas…

Dela
(104)

3
Visa bildspel

/
Inga Sköld
Inga och tvillingbrodern Karl-Axel
Mamma Ester med tvillingarna
...
Visa mer

Inga Sköld, 70 år, tar leende emot oss i hennes och maken Bosses villa i det småländska lilla samhället Bottnaryd några mil väster om Jönköping. Hon har lite svårt att gå efter en fotoperation, men hennes humör är det sannerligen inget fel på.

Annons

—Min adoptivsyster har alltid sagt att jag är den impulsiva av oss och undrat var jag har fått det ifrån, säger hon glatt.

Här i Bottnaryd har Inga och Bosse bott i många år. De gifte sig för 44 år sedan och de har två barn och tre barnbarn.

Gilla Hemmets på Facebook

Men trots att hon hade en trygg uppväxt hos familjen som adopterade henne och att hon bildat en egen familj har hon alltid varit nyfiken på sina rötter – framförallt på sin tvillingbror Karl-Axel.

—Jag har tänkt mycket på honom genom åren och varit nyfiken på hur lika vi är, men det blev aldrig av att vi träffades. Inte förrän i höstas…

Hämtade hem storasyster

Tvillingarna Inga och Karl-Axel föddes i februari 1945 på BB i Motala. Deras mamma och pappa jobbade som lantarbetare och hade det knapert i efterkrigstidens Sverige eftersom de redan hade fyra barn hemma.

Därför lämnades först Ingas storasyster Britt-Marie bort till en familj som ville ha ett syskon till sin sjuåriga dotter. Men deras mammas saknad efter sin lilla flicka blev så stor att hon bestämde sig för att hämta hem dottern och ge dem Inga i stället.

—På sätt och vis kan jag förstå det, säger Inga. Min biologiska mamma Ester hade hunnit bygga upp en relation med Britt-Marie som då var en blond och charmig tulta i treårsåldern. Jag var ju bara ett litet knyte.

Ändå tycker hon det är lite konstigt att föräldrarna skilde på ett tvillingpar. Den frågan har hon funderat på många gånger genom åren.

—Jag blev bortlämnad för en krona och 75 öre. Det var så mycket som prästen tog betalt i stämplingsavgift för adoptionspapperen, säger Inga utan ett spår av bitterhet i rösten.

—Nej, varför skulle jag vara bitter – jag kom till en fantastisk familj.

Familjen som Inga kom till bodde i Örserum utanför Gränna. Hennes nya storasyster Iris har berättat för henne om första gången adoptivföräldrarna kom hem med den ljuslockiga lilla flickan och satte ner henne på golvet i köket.

—Eftersom min adoptivmamma Maj hade ett svagt hjärta vågade hon inte själv skaffa ett barn till, därför blev lösningen att adoptera. När Iris såg mig på köksgolvet sa hon direkt att den ungen får ni inte lämna tillbaka, berättar Inga och skrattar.

Det var aldrig någon hemlighet hemma att Inga var adopterad.

—Mina adoptivföräldrar berättade det tidigt för mig för att ingen skulle slänga det i ansiktet på mig när jag började skolan.

Trots att hon kände till sina riktiga föräldrar och syskon hade hon ingen kontakt med dem. När hon sedan bildade egen familj blev det aldrig av att ta kontakt med dem.

—Först många år senare berättade min syster Britt-Marie att vi träffats på en fest i tonåren. Jag minns att jag reagerade på att hon tittade så underligt på mig, liksom studerande.

—När jag frågade varför hon inte redan då sa att hon var min syster svarade hon att hon inte vågade eftersom hon inte visste om jag var medveten om att jag var adopterad.

Ett överraskande besök

Den första kontakten med sin biologiska familj fick Inga 1967 när hennes storasyster Rut ringde och berättade att deras pappa hade avlidit.

—Det handlade om arvet, men jag berättade bara att jag inte var intresserad.

Några år senare fick hon ett överraskande besök när hon arbetade på ett ålderdomshem i Habo.

—Det var min storasyster Rut som sökte upp mig. När jag träffade henne var det som om jag såg min egen spegelbild. Vi var otroligt lika varandra.

Men det var först i 50-årsåldern som Inga bestämde sig för att hon måste träffa sin mamma Ester och alla syskonen innan det var för sent. Hon hann träffa sin mamma en handfull gånger innan hon gick bort.

—Det kändes inget speciellt när vi träffades. Det var en främmande människa som satt där i soffan, berättar Inga.

Men hon förstod på Ester att det var något hon ville förklara.

—Hon sa till mig vid ett tillfälle att hon hade något hon ville berätta för mig, men det gjorde hon aldrig och sedan dog hon, säger Inga som räknar adoptivföräldrarna Maj och Gunnar och deras dotter Iris som sin verkliga familj,

—Det är klart att det måste ha känts svårt för Ester att ha lämnat bort sitt barn. Till mina systrar hade hon sagt att hon ofta tänkte på mig och undrade hur det gått.

Att Inga lämnats bort var aldrig någon hemlighet eller något skamligt som man inte pratade om hemma hos hennes biologiska familj. Det intygar hennes tvillingbror Karl-Axel, som inte kan vara med oss den här dagen hemma hos Inga, på telefon.

—När vi räknade upp hur många syskon vi var räknade vi alltid med Inga. Och våra föräldrar hade ett kort på henne som de måste ha fått av hennes adoptivföräldrar, säger han.

En viktig bit saknades

Inga hann träffa alla sina syskon, förutom Karl-Axel, innan de två yngsta Britt-Marie och Gerd gick bort för några år sedan.

—Det var många frågor som jag ville ha svar på. Frågor som handlade om vem jag brås på, vem är jag lik? Förr kunde jag till exempel aldrig svara på frågor om jag har anlag för olika sjukdomar. Nu vet jag att den ledvärk som jag har även fanns hos mina biologiska föräldrar.

Men hon kände att det fortfarande saknades en viktig bit: tvillingbrodern Karl-Axel. En dag för några år sedan repade hon mod och ringde upp honom.

—Det kändes mycket bra att prata med honom och vi hade mycket att tala om, men det dröjde ändå innan vi träffades, säger Inga.

I höstas blev det äntligen av när Inga och hennes Bosse besökte Aneby där Karl-Axel bor med sin hustru Gun. Båda beskriver första mötet som en fantastisk upplevelse där den speciella syskonkänslan som sägs finnas mellan tvillingar infann sig direkt.

—Vi pratade om allt möjligt i flera timmar. Det kändes direkt att vi är syskon! För mig har Inga alltid funnits i mitt medvetande även om vi inte träffats tidigare, berättar Karl-Axel.

Inga upptäckte till sin glädje att det fanns flera likheter mellan henne och hennes tvillingbror.

—Vi tycker likadant i många frågor och gillar samma saker. Både jag och Kalle är till exempel intresserade av handarbete, berättar Inga.

Sedan första mötet har de hållit kontakt med varandra per telefon. De brukar prata med varandra ett par gånger i månaden.

—Men till sommaren ska vi träffas igen och det hade varit roligt om även våra andra syskon kunde vara med, säger Inga.

 

LÄS MER: Idas mamma övergav familjen för scientologin

LÄS MER: Olyckan i gruvan splittrade Börje Salmings familj

LÄS MER: Min bästis visade sig vara min faster

 

Av Per-Ola Ohlsson

Foto: Kai Rehn, privat


Läs mer om:

Dela
(104)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…