Annons

Annons

I Borrby kan polisen Ewa-Gun Westford slappna av

När Ewa-Gun växte upp var Borrby på Österlen hela hennes värld. Där var det full fart hela tiden. När pojkflickan, som senare i livet blev polis, inte lekte Bröderna Cartwright, övade piano, red eller gick i söndagsskolan hängde hon gärna i pappas frisersalong. Men när vi fick kondomautomat på husets gavel blev det ståhej och jag blev retad...

Dela
(0)

16
Visa bildspel

/
I Borrby kan polisen Ewa-Gun Westford slappna av
I Borrby kan polisen Ewa-Gun Westford slappna av
I Borrby kan polisen Ewa-Gun Westford slappna av
I Borrby kan polisen Ewa-Gun Westford slappna av
I Borrby kan polisen Ewa-Gun Westford slappna av
I Borrby kan polisen Ewa-Gun Westford slappna av
I Borrby kan polisen Ewa-Gun Westford slappna av
I Borrby kan polisen Ewa-Gun Westford slappna av
I Borrby kan polisen Ewa-Gun Westford slappna av
I Borrby kan polisen Ewa-Gun Westford slappna av
I Borrby kan polisen Ewa-Gun Westford slappna av
I Borrby kan polisen Ewa-Gun Westford slappna av
I Borrby kan polisen Ewa-Gun Westford slappna av
I Borrby kan polisen Ewa-Gun Westford slappna av
I Borrby kan polisen Ewa-Gun Westford slappna av
I Borrby kan polisen Ewa-Gun Westford slappna av
...
Visa mer

 

Gunnar Larssons frisersalong var en social medelpunkt i Borrby när Ewa-Gun Westford växte upp. Hon var ofta i sin pappas salong och lyssnade på kundernas prat.

—Jag var sjukligt nyfiken, forvidden som vi säger på Österlen, och pratade med alla, berättar Ewa-Gun när vi träffas i barndomsbyn mitt i hjärtat av Österlen.

Annons

Hon var framåt, frispråkig och gillade när det var full fart. Ewa-Gun var en pågatös, pojkflicka, som tyckte om att leka Bröderna Cartwright i Borrby backar, men också hade en stor samling klippdockor och var modeintresserad. Hon var duktig i skolan, ordningsman i klassen och söndagsskolelärarinna. Men hon kunde också sätta sina föräldrars tålamod på prov.

—Dig ska man alltid skämmas för, suckade mor. Far hade ett färdigskrivet brev till uppfostringsanstalten som han ibland cyklade iväg för att posta medan jag sprang efter honom och lovade att vara snäll, minns Ewa-Gun med ett leende.

Pappa hette Gunnar och var alltså frisör, mamma hette Elsa och arbetade som mottagningsbiträde hos den legendariske doktor Cavallin, som var en tongivande person i byn. Så småningom fick Ewa-Gun två yngre systrar, Lena-Lis och Karin. Till familjen hörde också foxterriern Putte.

—Honom köpte jag i kiosken i Skillinge för en krona när jag var sju år. Putte blev en oerhört kär vän, säger Ewa-Gun och tillägger att det var en bekant till hennes far som hade kiosken så hundköpet var uppgjort i förväg då valpar inte hörde till det ordinarie sortimentet.

Ewa-Guns första fem år bodde familjen i ett rosa hus, kallat 110:an, på Köpmangatan, där även frisersalongen fanns. Därefter flyttade de till en villa på Måns Nils torg där pappa Gunnar fortsatte klippa byns herrar. De enda flickorna han klippte var döttrarna.

—Usch, jag hade alltid samma frisyr, minns Ewa-Gun.

Arg pianolärarinna

Efter skolan gick hon på pianolektioner hos sin lärarinna Rut Trankell.

—Det kostade tre kronor för en halv timme och när man spelade la hon en femöring på handryggen så att man skulle få rätt handställning. Rut var en gammal ungmö som bodde ihop med sin nästan hundraårige far som satt i en korgstol och lyssnade. Han brukade harkla sig ända från knäna och spotta i sin spottkopp med silverlock och då spelade man alltid fel och Rut blev arg, säger Ewa-Gun som inte var överdrivet förtjust i lektionerna.

Det var inte helt lätt när pianoläxan skulle övas hemma heller:

—Öva, sa mor. Sluta, skrek far, du stör kunderna.

Ewa-Gun var ofta hos farmor Margit och farfar Edvin som bodde på en gård norr om Borrby. Hon var äldsta barnbarnet och deras ögonsten. Dit rymde hon när det var tråkigt hemma även om det innebar att hon måste våga sig igenom ”en stor och farlig skog på säkert 50 träd”. Hos farmor och farfar roade de sig med kortspel och handarbete, men det fanns även plats för allvar.

—Farmor lärde mig läsa när jag var fem år. Det gjorde jag genom att stava mig igenom dödsannonserna i Ystads Allehanda. Vi klippte ut annonserna och klistrade in dem i en pärm som jag fortfarande har kvar, berättar Ewa-Gun.

Döden, kyrkogården och kyrkan i Borrby satte sin prägel på Ewa-Guns barndom.

—På den tiden var ett begravningsfölje något stort och viktigt och folk gick man ur huse och ställde sig med mössan i handen.

Kyrkogården en trygg plats

De första fem åren bodde Ewa-Gun mittemot kyrkogården och senare kom hennes skolväg att gå genom den. När hon är i Borrby besöker hon alltid kyrkogården.

—Här vilar mor och far, farmor och farfar och många släktingar och vänner. Min bästa väninna Agnetha som gick bort alldeles för tidigt vilar också här. Jag kan gå här och prata med dem. Kyrkogården är ingen ledsam plats för mig, det är en trygg plats.

Kyrkan kändes mer skrämmande när Ewa-Gun var barn och anledningen var Guds allseende öga högst upp på altartavlan.

—Jag hade fått lära mig att Gud såg allt man gjorde och att komma till kyrkan och veta det var hemskt. Det var synd och straff och skam och skuld. Som barn klarade jag inte av att möta Guds allseende öga och var livrädd för straffet.

Kanske bidrog detta till att hon sedan blev söndagsskolelärarinna?

—Här har jag stått många gånger och satt upp bilder på Jesusbarnet på flanellografen, minns Ewa-Gun.

Hon var också engagerad i Röda Korsets ungdomsverksamhet.

—Vi hade läger med ungdomar från andra länder. Det lärde mig att världen var större än Borrby.

I tonåren blev musik viktigt. Favoritgruppen hette Hootenanny Singers och Ewa-Gun kunde alla deras låtar utantill. Det var därför en stor stund när gruppen kom och spelade på Gislövs Stjärna och hon fick gå dit.

—Prick klockan 23.30 skulle jag stå vid biljettluckan när far kom för att hämta mig, annars hotade han med att komma in och bjuda upp min bästa väninna Agnetha till dans. Det hade varit så pinsamt och det värsta en tonårstjej kunde råka ut för så självklart stod jag vid biljettluckan.

Kondomautomat på huset

Pinsamt var det också när en representant från Nils Adamsson kom på besök till frisersalongen och en kondomautomat sattes upp på husets gavel.

—Far hade inte sagt något till mor så det blev ett ståhej. Jag var 14 år och du kan ju tänka dig hur pinsamt jag tyckte att det var. Jag blev retad för den där kondomautomaten när jag blev konfirmerad.

Ewa-Gun ville tidigt tjäna egna pengar och passade barn, stod i kiosk och plockade ägg på en äggindustri.

—För min allra första lön köpte jag en röd skinnväska som jag hade sett i Femina och bara måste ha. Den var helt fantastisk! När jag hade köpt den gick jag och paraderade med den i Borrby.

Det var inte alla extraknäck som gav pengar, men som ändå var populära.

—Jag rullade håret på vår granne bagarfrun Astrid Haraldsson två gånger i veckan och då fick jag ett kexchoklad, en isglass och dessutom välja vilken kaka jag ville.

I tonåren var Ewa-Gun med och startade Borrby Ridklubb och tillbringade sedan åtskilliga timmar i stallet. Favorithästen hette Tigara och var mytomspunnen med legendarisk härstamning.

—Det var en magisk häst, svart och vacker. Min syster Lena-Lis som också red där blev sedan en av Sveriges bästa polisryttare.

Redan som tolvåring visste Ewa-Gun att det var polis hon ville bli.

—Jag vet inte varför egentligen, men det verkade spännande.

Innan hon sökte in på polisskolan hann hon gå på hushållsskola i Ystad och passa barn hos en familj i Stockholm.

—Det var verkligen att komma ut i stora världen. När jag växte upp var Borrby hela min värld. Det var ett municipalsamhälle och här fanns alla slags butiker, allt från bagare och slaktare till porträttfotograf och biograf. Simrishamn var vår närmaste stad och att komma till Malmö var ett riktigt äventyr när jag var barn.

Det är bara ett par år sedan Ewa-Guns föräldrar gick bort och hon har genom åren gjort täta besök i barndomsbyn och hon åker fortfarande gärna hit.

—Borrby är kärt för mig. Jag blir en annan när jag kommer hit. Jag slappnar av och känner hur det släpper i käkarna och så kan jag prata den härligaste, mest fantastiska och bredaste österlenska. Det är läkande, säger Ewa-Gun och bjuder på ett favorituttryck:

—Man ska ente gjorra mollsurkahögar te hela barg (man ska inte göra mullvadshögar till hela berg). Det är ett bra motto, tycker jag.

 


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…