Annons

Annons

Handarbetet får mig att glömma smärtan!

Postpolio är en av de vanligaste neuromuskulära sjukdomarna i Sverige. Antalet drabbade är jämförbart med gruppen som får multipel skleros, ms, men många känner inte till sjukdomen. Ingrid Grönvall hade polio som barn och klarade sig utan några större men, tills hon vid 50 års ålder plötsligt fick ont i benen...

Dela
(35)

Postpolio

Ingrid Grönvall visste inte att sjukdomen postpolio fanns förrän hon drabbades!

 

Ingrid Grönvall fick polio när hon var fyra och ett halvt år 1950.

—Jag minns inte så mycket av det, men jag vet att jag hade akut förlamning i vänster sida i fem veckor och var inlagd på epidemisjukhus, berättar Ingrid när vi träffas hemma hos henne och maken Börje i skånska Kävlinge.

Annons

Ingrid tillfrisknade, men sjukdomen gjorde att hennes vänstra ben var svagare och hon fick droppfot.

—Jag snubblade ofta och kunde inte springa lika snabbt som de andra barnen. Skridsko kunde jag aldrig åka, säger Ingrid som fick ha speciella inlägg i skorna.

Men förutom det levde hon som vanligt och hade inga större besvär av att hon haft polio.

Hon träffade sin man Börje på dans i Lund 1968, de gifte sig ett år senare och blev föräldrar till två tvillingpojkar. Ingrid arbetade på kontor och på Pressbyrån där hon sedan blev chef – det var ett arbete där hon stod och gick mycket, och hösten 1995 började hon få ont i benen.

—Jag orkade inte stå upp. Det var som om jag hade sockerdricka i benen.

Ingrid sökte läkare men fick inget riktigt svar på vad hon hade drabbats av. Det var först när hon av en slump läste en tidningsartikel som hon insåg att det måste vara postpolio som orsakade hennes problem.

Hon fick komma till poliomottagningen i Lund och där gjordes en mätning av den elektriska funktionen i musklerna, EMG. Den nedsatta muskelfunktionen och att hon hade haft polio som barn gjorde att diagnosen postpolio kunde ställas.

—Jag kände inte till att den sjukdomen fanns. I dag har jag bara 20 procent friska muskler i vänster ben, berättar Ingrid.

Efter att ha bytt jobb och arbetat halvtid på kontor ett par år blev hon förtidspensionerad år 2000. Jobbet tog all kraft och Ingrid var tvungen att lägga sig och sova hela eftermiddagen när hon hade jobbat på förmiddagen.

—Jag blir fortfarande trött och får ont i benen, så jag måste vila ofta och mycket för att orka.

Städning och matlagning tar maken hand om, och Ingrid klarar numera bara att gå kortare sträckor. Hon bär en stödskena, ortos, på sitt vänsterben och använder krycka. Utomhus är det rullstol eller elmoped som gäller.

Tidigare har hon gått på vattengymnastik för att må bättre och ibland får hon ta smärtstillande medicin.

—Men jag vill helst inte ta piller. Handarbete är min bästa medicin. När jag stickar och virkar kopplar jag av och tänker på annat. Då glömmer jag att jag har ont. Jag brukar gå på stickkafé och det tycker jag är väldigt trevligt.

Trots sjukdomen tycker Ingrid att hon kan njuta av livet. Hon tycker om att köra bil och kör gärna och hälsar på hos barn och barnbarn i Stockholm och Trollhättan tillsammans med Börje. Bilkörningen fungerar bra tack vare automatväxling.

—Vi är glada för att resa och åker gärna till solen och värmen där jag mår bättre. Vi har varit på Kanarieöarna många gånger och då får elmopeden eller rullstolen följa med.

 


Läs mer om:

Dela
(35)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…