Annons

Annons

Gympan hjälper Bertil med både balansen och humöret

Cirka 20 000 svenskar har Parkinsons sjukdom. Bertil Delander hade precis fyllt 59 år när han fick sin diagnos. Först efter fem år blev symtomen riktigt tydliga för honom och hustrun Marianne. Men sedan Marianne fick maken att börja på gympa har det börjat hända saker...

Dela
(20)

Parkinsonpatient

Att bara sitta still hemma passar inte Bertil, säger Marianne. Mellan gympapassen hjälper Bertil till att klippa gräset hemma på gården utanför Höganäs.

De första tecknen på att allt inte stod rätt till dök upp under en semesterresa i Sydafrika. Bertil började harkla sig oförklarligt mycket. Väl hemma blev det till sist så besvärande att han sökte läkarhjälp. Men på öron-näsa-halsmottagningen vid Helsingborgs lasarett fick han ett överraskande råd:

Annons

—Sköterskan anade nog vad det var, för hon sa till mig att du ska nog till en annan avdelning, till neurologen. Där fick jag träffa neurologen Björn Theander. Det var Björn som satte diagnosen, han tog det på sättet jag pendlade med vänsterarmen när jag gick, berättar Bertil Delander, som i dag är 70 år.

Att han var sjuk hade ju Bertil och hustrun Marianne förstått, men att det skulle bero på Parkinsons sjukdom anade de inte. Så reaktionen blev därefter:

—Vi stoppade huvudet i sanden och berättade det inte för någon, inte ens för barnen, förklarar Marianne. Och det fanns ju inget att berätta, Bertil var ju faktiskt nästan symtomfri de första fem åren.

När Bertil fick sin diagnos sattes han in på levodopa och fortsatte jobba med sitt och hustruns revisionsbolag.

—De första fem åren var ganska lindriga, så jag märkte inte så mycket av sjukdomen då.

När de första symtomen började märkas sålde paret företaget och berättade för omgivningen:

—En del sa att de förstått att det var något som inte stämde, de hade ju sett att Bertil hade svårt att hälla upp vatten, att det gick lite långsamt. Är det något vi lärt oss av sjukdomen så är det att man ska berätta det tidigare än vi gjorde – och gå med i en parkinsonförening, betonar Marianne.

Bertil och Marianne bor i Hustofta, utanför Höganäs, och är med i Höganäs-Helsingborgs parkinsonsförening. Genom den har de lärt sig mycket om sjukdomen, träffat andra i samma situation och fått tips om vad man kan göra och få hjälp med. De anhöriga har även bildat en egen grupp:

—Vi är tio damer och en herre som träffats hemma hos varandra, ibland åker vi på utflykt eller går på konsert. De träffarna är ett viktigt andningshål, säger Marianne.

Paret har också gått en utbildning som Patientutbildningscentrum på Helsingsborgs lasarett anordnat, i samarbete med neurologen. En viktig del i behandlingen av parkinson är fysisk aktivitet. Det gäller att hitta en träningsform som passar patienten. Och det har Bertil gjort, sedan Marianne fått honom att börja träna på Friskis & Svettis.

—Jag går på seniorgympa, det är jättebra! Jag började med spinning, men det var så tråkigt. Seniorgympan är mycket roligare.

Marianne lyssnar med ett leende på Bertil. Hon som själv tränat i många år vet hur välgörande gympan är och ser nu hur bra den är för hennes man.

—Rörelse är A och O för parkinsonpatienter, betonar Marianne.

Stärker humöret

Bertil gör två pass i veckan på Friskis & Svettis och ett pass på gymmet hos sjukgymnasten i Höganäs. Det viktigaste är att träna överkroppen, för att stärka ryggens muskulatur.

—Se inte ut som en banan, brukar sjukgymnasten säga när jag faller ihop i ryggen, förklarar Bertil med ett leende.

Träningen har fler positiva effekter:

—Den både stärker min balans – och humör! Att komma ut och träffa folk är jättetrevligt.

Bäst är det när det är taktfast musik, då blir det lättare att hänga med, tycker Bertil. Men regelbundenheten är också viktig, så därför ser Marianne till att maken håller igång hemma mellan de olika aktiviteterna. Men hon har gett upp försöken att få Bertil att gå stavgång ute i omgivningar:

—Det gillar jag inte, konstaterar Bertil med ett snett leende, det är för tufft.

Då är det roligare att klippa gräset, hjälpa till i trädgården och göra lite stärkande ryggrörelser med hjälp av den gamla skånelängans väldiga takbjälkar. Bertil försöker hänga med på det mesta, men efter elva år med Parkinson går allt lite långsammare, smak- och luktsinnet har försämrats, talet har blivit lite sluddrigare och gången blir ofta lite framåtlutande.

—Det är mest min vänstersida som är svag, men jag anpassar mig efter de förutsättningar som sjukdomen för med sig. Det är en del av processen. Man måste ju försöka göra det bästa möjliga av situationen.

Marianne nickar instämmande:

—Att bara sitta hemma passar inte Bertil. Men vissa saker har vi fått välja bort, som att resa i grupp, det går för långsamt så numera åker vi på egen hand, på dagsutflykter med bilen.

Turen på Hurtigruten för några år sedan tillhör en av höjdpunkterna.

—Vi har rest mycket och det är vi glada för. Men är det något vi lärt oss av sjukdomen, och något råd vi vill ge till andra, så är det att inte skjuta upp det du vill göra, du vet inget om framtiden!

 

 


Läs mer om:

Dela
(20)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…