Annons

Annons

Gör som du själv vill!

Dela
(0)

Det finns fågelskådare och det finns botanister. Det finns skalbaggssamlare och det finns svampkännare. Och aldrig mötas de! Är det så? Jo, ibland får jag en känsla av att naturfolk specialiserar sig så hårt att de snöar in helt på en liten, liten bit av naturen. Resten bryr de sig inte om. Eller kanske är det tiden som inte räcker till. Specialisering tar ju tid.

Annons

Jag träffade en gång en man som bara studerade snytbaggar. Visserligen finns det flera hundra arter i Sverige, men ändå. Han pratade inte om annat. Men han pratade gärna om snytbaggar. Länge och ingående. Tills folk började harkla sig och ursäktade sig med att de måste hem och laga middag, klippa gräset, hämta svärmor på stationen. Vad som helst. Utom snytbaggar.

Gilla Hemmets på Facebook

Då är det roligare med dem som tittar på lite av varje. Gärna samtidigt. Och då kommer jag att tänka på en man som studerade fåglar, blommor, fjärilar, grodor, gräshoppor och svampar. Det kunde man förstå när man såg hans utrustning. Runt halsen hängde fågelkikaren och över en axel kameran för blomfotografering. Han hade en fjärilshåv i ena handen och en minibandspelare i den andra. På den fria axeln hängde en väska som innehöll diverse naturböcker, lupp, svampkniv och anteckningsbok. Han var väl rustad. Men ingen tubkikare?

”Den lämnade jag i bilen, man kan ju inte ta med sig allt”, sa han.

Då tänkte jag på snyltbagge-mannen. Så olika de var! Men samtidigt lika hängivna. Slutsatsen måste bli att var och en är lyckligast om han eller hon får studera naturen på sitt eget sätt. I helgen ska jag leta efter små bin som lever i vasstak…

 

Foto: Shutterstock


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…