Annons

Annons

Eva växte upp i fosterhem: Jag stängde av mina känslor – tills jag kraschade

Eva Edberg var fyra år när hon 
en dag hämtades av en socialarbetare för att 
pappans festande blivit alltför stökigt. Det som var tänkt att vara för en enda natt blev en uppväxt 
i fosterhem. Sorg och 
saknad fick Eva att stänga av sina känslor. Tills hon slungades ner 
i en djup kris och helt 
tappade fotfästet …

Dela
(48)

Artikeln innehåller reklamlänkar. Läs mer här

EvaEdberg

Eva Edbergs historia börjar egentligen redan med morföräldrarnas flykt till Sverige under Pragvåren 1968. Evas mamma var den duktiga flickan som haft högsta betyg i skolan, men som i Sverige blev skör och utmattad. I tjugoårs
åldern fick hon psykiatrisk vård på Sankta Gertruds sjukhus i Västervik. Evas mamma förälskade sig i en man som också var inskriven där på grund av en missbruksproblematik. De fick ett barn tillsammans – de fick Eva.

Annons

– Det fanns en speciell kärlek mellan mina föräldrar, det har jag sett i brev. Samma innerliga sätt att bejaka livet
 på. Och de ville verkligen få livet att fungera. Pappa försökte med nytt jobb, men hamnade återigen i trubbel, be
rättar Eva.

Efter ett par år valde Evas mamma att lämna pappan och flytta till en ny man. En man som inte heller spottade i glaset och som gillade att festa med sina polare, ofta dygnet runt.

När sedan Evas mamma ett par år senare var på BB och skulle föda sitt and
ra barn, Evas lillebror med den nye mannen, så kom en socialarbetare på besök och fann Eva sittande på hall
golvet, medan styvpappan och hans vänner röjde runt i lägenheten till hög musik och med alkohol i glasen. Socialarbetaren som de haft kontakt med 
redan tidigare grep in och tog med sig 4-åriga Eva hem.

evaedberg1978

Eva Edberg 1978.

Eva tog tag i hennes hand – den trygga, fasta handen som Eva minns så väl än i dag, och de åkte till andra sidan stan. Dagen därpå vaknade Eva upp och det var skön sommarvärme ute. En fluga surrade på fönstret och ville ut. Det fanns något så lyxigt som apelsinjuice i kylskåpet. Eva kände: Här är det lugnt och tryggt. 
Det som var tänkt att bli en natt, blev 
månader, en hel uppväxt. Eva hade fått en fostermamma.

– Det var en stress att aldrig veta hur länge jag skulle få stanna hos min fostermamma. Som fosterbarn vet man att man inte lever 
i en kärnfamilj och en gång om året kom de från socialtjänsten för att kolla hur jag hade det. Jag ville ju bo kvar hos min fostermamma. Många fosterbarn får flytta runt och byta fosterhem för att det inte fungerar. Och alla i familjehemmet behöver så mycket stöd 
för att klara de utmaningar de går igenom. Stressen var jag omedveten om som barn, tills jag som vuxen gick in i en depression. Men som liten kunde jag inte formulera de där känslorna.

Ville rädda sin pappa

Evas biologiska pappa dök ibland upp spontant i familjehemmet och ibland sökte Eva själv upp honom på stan. Hon bar på känslan av att vilja rädda honom. Hans famn var alltid öppen för Eva och där kände hon sig hemma. Hennes mamma var återigen inskriven för psykiatrisk vård och de sågs sällan.

– Pappa hade en fin relation med min fostermamma och det skulle jag säga är en stor fördel om den biologiska föräldern och 
fosterföräldern har god kontakt. Jag fick 
tillgång till min biologiska släkt på pappas sida, med farmor, farbröder och kusiner. Men hade tyvärr ingen kontakt med mammas släkt.

Evas pappa försökte hela tiden få ordning på sitt trasiga liv. Han var på behandlingshem och blev även aktiv i kyrkan och började underteckna sina vykort till Eva med ”Frid”.

– En dag hämtade min fostermamma mig tidigt från fritids. Hon ville att vi skulle gå hem för hon hade något att berätta. Jag byggde upp stora förväntningar, att det var något roligt som väntade. Jag minns hur jag satt 
i kökssoffan och hon sakligt berättade att pappa dött … Det enda jag tänkte på var att det inte kom några tårar.

Känslorna begravde Eva inombords och tystnaden la sig i magen. Hon gick ofta till skolans sjuksyster för magont. Som ton
åring åkte hon in akut på sjukhuset för magkramper, men inget fel hittades.

– Det var en kall aprilnatt 1982 som pappa dog, hemlös på gatan efter en lunginflammation. På begravningen träffade jag min halvsyster, som jag inte visste fanns. Hon är nio år äldre än mig. Jag var åtta år när pappa dog och min syster var 17. Hon hade bott i olika fosterhem. Vi började skriva brev och träffas, men tidvis var hon som bortblåst.

Evas syster har i dag kämpat sig ur många svårigheter och är ett bevis på att det går. Eva berättar hur ofantligt stolt hon är över henne.

– Men de som skulle ha älskat mig, min syster och bror hade vi förlorat. Som barn brydde jag mig inte om omständigheterna, de hade svikit oss. Jag hittade andra vuxna inspiratörer, bland annat en fritidspedagog. Och i fosterhemssläkten fanns Sonja, som jag i hemlighet kallade för mormor. Men det största sveket är tystnaden som följde av att jag aldrig hade möjligheten att prata om min situation – om att vara fosterbarn.

Eva blev äldre och som tonåring kom hon ofta på kant med fosterhemsmammans nya man. Då beslöts det att Eva fick bo i ett övergångsboende, en betald lägenhet av kommunen tills hon fyllt 18 år.

– Där och då kände jag mig sviken av min fostermamma. Jag var ju bara en tonåring. Hade vi fått stöttning av socialen i det läget, hade det här inte skett. Men min fostermamma har funnits kvar och är i dag som en mormor till mina barn.

Tappade fotfästet

Eva läste samhällsvetenskaplig linje med 
estetisk inriktning och började sedan studera konst. Hon vidareutbildade sig till grafisk formgivare för där fanns det jobb att få. Så småningom gifte Eva sig och bildade familj, blev trebarnsmamma. Hon började arbeta i tidningsbranschen och jobbet kändes enklare och roligare än familjelivet.

– Sedan kom en utmattning och en depression, till följd av att jag aldrig hade stannat upp. Jag ville skilja mig. Jag tänkte: Åh vad skönt det vore att bara få vila varannan vecka från att vara mamma. Jag hade en kris, var osäker i min mammaroll, ville verkligen vara en bra mamma, men kände mycket prestationsångest. Och jag var frilansare, men kunde inte stanna på mitt uppdrag, blev sjukskriven och tappade fotfästet på arbetsmarknaden. Till slut kände jag att barnen har det bättre utan mig. Jag ville egentligen inte dö, men samtidigt orkade jag inte leva med mig själv.

Det blev en vändpunkt för Eva. Hon tog till slut kontakt med en psykolog, och fortsatte senare i psykodrama, en sorts gestaltterapi.

– Här fick jag äntligen tillgång till min sorg som packats lager på lager. Jag upptäckte allt som jag hade behövt som barn, men aldrig fått. Bättre stöd från socialen bland annat.

Under depressionen ville Eva inte ta några mediciner. Hon mindes sin mamma och hennes olika diagnoser som tvingade henne att ta diverse mediciner, vilket gjorde Evas mamma personlighetsförändrad och bidrog till att hon förlorade vårdnaden om barnen.

– Ångesten var värst. Jag ville ständigt rymma från mig själv. Gick milslånga promenader som så småningom övergick till dagliga joggingrundor.

Jogging födde bokidéer

Med fysisk aktivitet blev Eva stegvis starkare och kreativiteten kom. Under jogging
turerna föddes hennes båda böcker: Det ordnar sig, det ordnar sig och Adde Adhd – Bästis med fienden. Under den här perioden sökte även Eva upp kontakten med sin biologiska mamma igen.

– Det hade gått tjugo år sedan vi setts och när jag först föreslog att ses fick jag ett nej. Nu i efterhand kan jag förstå hur svårt det var för henne, men då tog jag det personligt. Andra gången fick jag ett ja. När vi sågs över en kopp kaffe berättade hon om min lillebror och det var som om flera pusselbitar föll på plats.

De hade inte heller träffats, men mamman hade fått ett bröllopsfoto av honom. På så vis fick Eva ett efternamn på sin bror.

– När jag väl bestämt mig för att skriva till min bror så skakade jag av nervositet. Tack och lov, så svarade han. Båda var rädda för att ses. Jag tror min nervositet bland annat handlade om ett flockdjursbeteende, känslan av att inte överleva om jag skulle bli avvisad.

Eva minns hur hon som 4-åring hade fått komma och titta på sin nyfödda bror genom ett fönster på BB där han låg i sin plast
låda.

– För att nå upp fick jag stå på tå. Det kom mammakänslor direkt när jag skymtade 
honom. Jag ville så gärna hålla om honom, men fick inte. Han blev placerad i fosterhem redan på BB.

Där och då hade deras vägar skilts åt. Nu korsades de igen. På exakt samma ställe där de hade skilts åt för 34 år sedan, på sjukhuset i Västervik. Att det blev just där var en tillfällighet.

– Jag kände en otrolig ömhet när jag såg honom. Det var så stort, fint och svårt på en och samma gång.

Samlade för första gången

I dag har Eva och hennes bror fin kontakt. Deras barn har fått kusiner i samma ålder. Eva har även god kontakt med sin syster.

– På min bokrelease 2016 bjöd jag in mina syskon och de kom. För första gången hade jag dem samlade hos mig samtidigt.

EvaEdberg-syskon

Eva och hennes syskon.

Böckerna som Eva skrivit är böcker som Eva själv saknade som barn.

– Det finns inte många böcker utifrån barnets perspektiv som handlar om att växa upp som fosterbarn, eller hur en diagnos kan 
påverka ens självbild. Genom en berättelse finns en möjlighet att börja tala om sina 
upplevelser. Men om man inte har kläm på sina egna behov som vuxen – hur ska man då förstå sig på ett barns behov?

Text: Birgitta Stolt  Foto: Theresia Köhlin, privat

Köptips: Här kan du köpa Evas böcker!

Eva Edberg böcker

Här kan du köpa Eva Edbergs bok Det ordnar sig det ordnar sig. Läs mer och köp här. Är du intresserad av Eva Edbergs andra bok Adde Adhd: bästis med fienden? Läs mer och köp här.

Läs mer:

Camilla ärvde sin mammas missbruk

Camilla1


Läs mer om:

Dela
(48)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…