Annons

Annons

En riktig skogsman

Dela
(0)

Den här bilden fick jag av min arbetskamrat Maria idag. Hon vet att jag gillar naturen och ville absolut berätta och visa bild på de vita hjortar hon mött i helgen.

Och visst var de fina. Men, när jag ser att de går på en stig i skogen väcker det ett lite pinsamt minne hos mig. Jag var ung och kär och min utvalda var ganska imponerad av mitt naturintresse. Hon tyckte jag var en riktig skogsman. Och det ville jag ju gärna leva upp till. Så jag tog på mig ett par tjusiga vandrarstövlar, klädde mig i grön Fjällräven-jacka och stoppade, för att ytterligare förstärka intrycket, en pipa i munnen.

Annons

Sen gick vi ut i skogen. Jag pekade på olika blommor, drog mig inte för att nämna deras namn på latin, och jag talade om vad det var för fåglar som hördes. Jag kände mig beundrad. Vi följde en liten stig mellan granstammar och gråstensblock. Och plötsligt fick vi se en älgko som stod på stigen en bit längre fram. Så roligt. Nu gällde det att gå så tyst som möjligt för att inte skrämma henne. Tänk om vi kunde komma riktigt nära?

Det kunde vi. Älgkon gjorde inga som helst försök att fly undan. Hon bara stod där och glodde på oss. Och då blev den store skogsmannen lite tveksam. Varför sprang hon inte sin väg, som vilda djur ska göra? Hon tänkte väl inte anfalla oss? Hur skulle vi ta oss förbi henne om hon bara stod kvar? Fanns det några träd att klättra upp i om läget blev kritiskt?

Vi gick en stor omväg runt älgkon genom ett blött alkärr, över stenbumlingar och genom täta granar som rev oss i ansiktet. När vi kom ut på stigen igen på andra sidan älgkon vände hon på huvudet och såg segervisst på oss.

Efter den gången fick jag ofta höra ”Du ser väl upp för älgar, Göran” när vi skulle ut på skogspromanad. Det sved lite, men egentligen är det ju mycket trevligare med blommor än med älgar. Och några vita hjortar skulle jag minsann inte väja för. Man är väl en skogsman!


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…