Annons

Annons

En läsare berättar: Vid skilsmässan var min väninna inget stöd

Sofia och Gunilla pratade ofta om sina hopplösa karlar. Men när Sofia skilde sig var väninnan inget stöd.

Dela
(119)

När Sofia behövde stöd efter skilsmässan svek hennes väninna. Hjälpen kom i stället från oväntat håll.

Det finns ett gammalt talesätt som säger att i nöden prövas vännen. Det var precis vad som hände mig när mitt liv vändes upp och ner för några år sedan.

Jag hade då insett att jag inte kunde leva med Christer och visste inte hur jag skulle hantera mitt liv. Men det stöd jag så väl behövde fick jag aldrig, 
i stället tvingades jag inse att Gunilla och jag egentligen aldrig hade varit riktiga vänner.

Annons

När Christer och jag träffades flyttade vi ihop och gifte oss efter bara några månader. Under ett par år levde vi lyckliga, som i en bubbla av förälskelse.

När det sedan visade sig att jag var gravid var vi båda så glada. Vi var ett lyckligt par och nu skulle vi bli en lycklig familj.

Men så blev det aldrig. Jag tror att vi började glida isär redan när Cissi föddes. Innan dess hade det funnits utrymme för både Christer och mig att ha ett eget liv, det var när vi måste kompromissa som det uppstod en spricka mellan oss.

Det var jag som var hemma längsta tiden med Cissi, Christer tog ut mindre än en månad av föräldraledigheten. När jag sedan började jobba var det nästan alltid jag som fick stanna hemma när Cissi var sjuk, Christer sa att han inte kunde vara borta från jobbet just då.

Jag gav aldrig upp mina försök att få Christer att ta större ansvar för hem och barn, men han var en mästare på att smita undan. Och det blev knappast bättre när Kalle föddes.
Han hade kolik och jag blev helt utmattad av de långa nätterna med ett skrikande spädbarn.

Kärleken försvann

Den här kampen mellan oss gjorde att de känslor som en gång funnits sakta tynade bort.

Jag kände mig inte särskilt upplagd för kyssar och smek 
när jag var helt slut efter en dag med sjuka barn och måste försöka sova några timmar innan något av barnen vaknade och behövde alvedon, näsdroppar eller en liten saga för att kunna somna om igen.

Christer däremot kände sig behagligt avspänd efter att ha spelat tennis med en kollega och kunde inte alls förstå att jag var helt slut och bara ville sova.

Droppen som fick bägaren att rinna över kom helgen när vi fick oväntat besök av Christers föräldrar. Det var en stressig helg för hela familjen och jag bad Christer förklara det och be dem komma tillbaka en annan helg.

Men han ignorerade mina protester, hans föräldrar kunde klara sig själva någon timme. Hans mamma hjälpte säkert gärna till med maten.

Christer hade en golfrunda inbokad med en kollega och var borta hela lördagen och hans föräldrar gjorde verkligen inte några ansatser till att hjälpa till.

Efter den helgen hade vi ett långt samtal och jag lyckades faktiskt få Christer att förstå att han lämpat över ett för stort ansvar för familjen på mig. Han bättrade sig ett tag, men sedan gick det tillbaka till det gamla igen. Så fortsatte vi i flera år.

Stort stöd

Under den första tiden hade jag ett stort stöd av min arbetskamrat Gunilla. Vi hade det ungefär likadant i våra äktenskap och vi hade våra tjejkvällar och våra helgpromenader och kunde alltid ringa varandra och få hjälp om det körde ihop sig.

Vi hade någon sorts gemenskap i att vi båda var gifta med män som inte tog särskilt mycket ansvar hemma. Vi klagade på våra karlar och vi skrattade med samma galghumor åt alla röriga situationer som vi hela tiden tvingades reda upp.

Kanske Gunilla ändå var nöjd med sitt liv, sitt äktenskap och sin karl. Men jag bröts ner mer och mer för varje år.
Jag fick allt svårare att acceptera att Christer hela tiden bröt de överenskommelser vi gjorde, alltid smet undan och lät mig ta ansvaret. Till slut orkade jag inte längre.

Jag berättade för Christer att jag inte längre ville leva med honom. Jag ville skiljas. Christer försökte först få mig att ändra mig och sa att jag måste tänka på barnen.

Men jag hade verkligen nått gränsen och ville inte längre kompromissa och lirka med Christer och ändå hela tiden bli överkörd av honom.

Men det var ändå inget lätt beslut att ta, jag var livrädd för att bryta upp. Hur skulle det bli för mig och ungarna? Var skulle vi bo? Skulle jag klara ekonomin?

Lyssnade inte

Jag hade ett stort behov av att prata med Gunilla om allt det som hände under skilsmässan och under den svåra tiden efteråt när vi skulle hitta en ny fungerande vardag med allt vad det innebar.

Den första tiden märkte jag ingen skillnad i vår relation, vi träffades som förut och pratade om våra problem.

Men ganska snart märkte jag att Gunilla inte riktigt lyssnade och att hon bytte samtalsämne till något likgiltigt eller till något som rörde henne själv. Hon kunde avbryta mig mitt i en mening och börja prata om något helt annat.

Först förstod jag inte vad som hänt, men sedan insåg jag att den stora skillnaden i vår relation var att jag hade börjat ta större plats än tidigare. Det hade oftast varit Gunilla som styrt vad vi pratat om och jag hade hakat på.

Jag är en människa som andra gärna anförtror sig åt och därför var det självklart att jag alltid lyssnade på Gunilla när hon behövde prata om olika problem.

Nu insåg jag att Gunilla faktiskt aldrig hade varit bra på att lyssna på mina bekymmer. Hon brydde sig inte om sådant som hon själv inte kunde relatera till.

Det hade gått bra att prata om besvärliga karlar med henne, men hon var inte det minsta intresserad av mig.

Från oväntat håll

Då kom räddningen från ett helt oväntat håll. Christers syster Anna hade börjat rycka in och hjälpa Christer de helger då han hade barnen.

Hon hade inga barn själv, men tyckte mycket om Cissi och Kalle. Barnen var lika förtjusta 
i henne och det var en stor lättnad för mig när jag lämnade ungarna hos sin pappa.

En fredagkväll när jag lämnade barnen var Anna ensam, Christer var bortrest i jobbet. När Anna öppnade dörren blev hon stående tyst medan hon tittade forskande på mig. Sedan frågade hon hur det var med mig egentligen.

Den omtänksamma frågan fick det att brista för mig, jag måste bita ihop för att inte börja gråta inför barnen. Anna drog in mig, satte barnen framför tv:n och ordnade med fika. Sedan slog hon sig ner hos mig vid köksbordet och sa: Berätta.

Äntligen fick jag prata med någon som lyssnade på riktigt och som verkligen brydde sig.

Alla problem löstes förstås inte, men jag fick överblick över min situation och jag började se framåt igen. Anna gav mig det stöd jag behövde just då.

I dag är hon min allra bästa vän, som jag alltid kan lita på och Anna vet att jag också alltid finns där för henne.

Sofia

Läs mer:

Jag ville inte bli vän med hans förra fru

För mig kändes det märkligt att Thomas firade jul, åkte på semester och umgicks med sin förra fru och deras döttrar. Själv hade jag alltid brutit helt med mina pojkvänner och deras familjer när förhållandet tagit slut, skriver Kristin.


Läs mer om:

Dela
(119)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…