Annons

Annons

En läsare berättar: Vi skulle ju dela lika – men jag fick ta allt ansvar

Mannen gjorde karriär och arbetade alltid. Carina tog allt ansvar för hem och barn. Hon ville ha förändring.

Dela
(25)

Familjen betydde allt för Carina, hon ville inte göra karriär.

Mårten och jag lärde känna varandra sista året på juristlinjen. Vi brukade fika och uppskattade varandra som goda vänner.

I samband med en kårfest drabbades vi båda av passionen. Plötsligt såg vi varandra i ett annat ljus. Våra blickar möttes, det var som om en elektrisk stöt gick genom kroppen och därefter var det vi hela kvällen.

Annons

En fantastisk upplevelse. Omöjlig att förklara. En blixt slog ner. För mig var det fantastiskt.

Mårten var min första stora förälskelse. Jag hade aldrig haft någon längtan efter passion utan mer efter trygghet och en lugn vardag. Så blev det tids nog i Mårtens och mitt förhållande.

Vi tog båda våra juristexamina och flyttade sedan ihop i min lilla etta. Jag började arbeta som jurist på en stor bank medan Mårten satsade hårt på att bli
 advokat.

Juridiken var hans stora passion. Han arbetade jämt och var karriärinriktad.

Jag däremot tycker om att resa och träffa vänner och är en väldigt social person. För mig har karriären aldrig varit viktig.

Viktigast för mig var att ha ett roligt arbete med trevliga arbetskompisar.

Eftersom jag och Mårten hade så olika intressen sågs vi bara sent på kvällarna och vissa helger.

Väntade tvillingar

Vi flyttade till ett hus i ett attraktivt område och började prata om att bilda familj. Jag älskade Mårten innerligt och kände mig säker på att han var den jag ville tillbringa resten av mitt liv med.

Jag hoppades att han skulle arbeta mindre då vi fått barn. Jag blev snabbt gravid. Ultraljudet visade tvillingar. Vår lycka visste inga gränser.

Mårten inredde ett arbetsrum i vårt hus så att han skulle kunna vara hemma mer. Han var mycket lycklig och förväntansfull inför att bli pappa. Många vänner till oss hade redan barn.

Ju närmare förlossningen vi kom, desto mer flyttades Mårtens fokus från arbetet på 
advokatbyrån till att fixa i ordning den blivande barnkammaren och hans nya arbetsrum hemma.

Vi planerade att jag skulle ta hela föräldraledigheten av ekonomiska skäl, Mårten tjänade mycket bra som advokat. Men också för att jag ville ha hela föräldraledigheten. Jag hade längtat så efter att få bli mamma.

En vacker vinterdag, tidigt på morgonen, föddes våra underbara tvillingpojkar. Mårten grät när pojkarna föddes och satt med de små liven tätt intill sig under tiden på BB.

När vi åkte därifrån var jag 
säker på att både han och jag var förändrade och att han skulle tillbringa mycket mer tid hemma och att vi skulle leva som en familj. Jag var trött men lycklig.

Ensam med pojkarna

Ibland blir dock inte verkligheten som drömmen. Vi blev inte den där varma familjen som jag hoppats på och drömde om.

Vi gick på svamppromenader i skogen, på bio för småbarn och fikade hos andra småbarns
familjer, men inte alla fyra. Det var nästan alltid bara jag och pojkarna.

Mårten hade sällan tid. Visserligen arbetade han ibland hemma, men då han gjorde det blev det endast kortare fikapauser när han satte sig på golvet och lekte med pojkarna.

Jag har aldrig tvivlat en sekund på att Mårten älskar våra pojkar, men han såg dem som mitt ansvar. Jag hade haft hela föräldraledigheten och jag skötte allt i hemmet. Det var ju så jag ville ha det, jag ville vara en bullmamma.

Jag hade hjälp av min mamma som avlastade och tog hand om pojkarna så att jag då och då kunde gå ut och träffa mina vänner.

De kvällar Mårten kom hem 
i tid för att äta middag med oss var ofta en besvikelse. Han var mentalt kvar på arbetet och han var alltid trött.

Så fortsatte det, kväll efter kväll. Vecka efter vecka. Månad efter månad.

Jag blev irriterad och ledsen och vi bråkade ofta. Mårten urskuldade sig med att han var 
familjeförsörjare och att det var tack vare det som jag kunde arbeta halvtid och barnen inte behövde vara på dagis hela dagarna.

Det var sant, men jag ifrågasatte nu detta upplägg. Pojkarna behövde sin pappa också. Jag kommer ihåg att jag ofta var deppig över situationen.

Jag hade alltid drömt om att ha tre barn. Jag ville så gärna ha en flicka också som jag kunde klä i gulliga, rosa, små klänningar och sätta söta tofsar i håret på.

Jag var medveten om att jag skulle få dra lasset med tre barn ensam, men en tanke hade tagit form hos mig. Mårtens inkomst var så pass god att jag skulle kunna sluta jobba helt och vara mamma på heltid. Då skulle vi klara av att ha tre barn rent praktiskt.

Ville ha ett barn till

Det var inte så jag hade sett mitt liv i unga år, men jag var inte karriärhungrig utan kände 
i hjärtat att jag ville vara hemma med barnen. Och jag ville ha en stor familj.

Jag ville njuta av deras barndom och ge dem full trygghet. Vi hade ju också ekonomi till detta.

Jag gillade att skriva dikter och tänkte att jag skulle få mer tid för det. Jag tänkte också att kanske skulle Mårten förändras om vi fick ett barn till.

Han behövde verkligen dra ner på arbetet. Han hade högt blodtryck, stressade, var överviktig och han sov dessutom
 dåligt.

Mårten sa att barn nummer tre var inget att tänka på. Han tyckte att vår relation inte handlade om annat än barnen, bråk om att han inte var tillräckligt närvarande hemma och att livet blivit inrutat och tråkigt. Men jag tänkte inte ge mig.

Jag ringde vår husläkare och bokade in en tid för Mårten. Om en läkare han hade förtroende för berättade vilka hälsorisker han utsatte sig för skulle han nog lyssna. Han hade trots allt ett ansvar som far till två små barn.

Samtidigt funderade jag över min tillvaro. Jag var ju
 i princip ensamstående mamma.

En privilegierad sådan, ekonomiskt sett. Det fanns fördelar 
i det, men baksidan var att jag var ensam med allt ansvar. Det var tungt att arbeta halvtid och därefter sköta barn och hem.

Lyssnade på läkaren

Tanken på att lämna honom kom aldrig för mig, trots allt älskade jag Mårten och vi hade två barn, ett hus och många fina år tillsammans. Jag tvivlade heller aldrig på att han älskade mig. Han sa det ofta.

Mårten besökte läkarmottagningen och lämnade prover. När provsvaren kom hade läkaren ett allvarligt samtal med Mårten och nu lyssnade han. Hälsan var viktigare än arbetet och han ville leva vidare för sin familj.

Det läkaren sa gjorde att Mårten faktiskt la om sitt sätt att 
arbeta för att förbättra sin hälsa och började löpträna en gång 
i veckan.
Han kom fortfarande hem sent ett par kvällar i veckan, men nu var han hemma på helgerna.

Vi åt middag ihop och han lekte med pojkarna och läste för dem på kvällen. De var överlyckliga. De hade fått tillbaka sin pappa.

Även Mårtens och mitt förhållande blev bättre. Det var som om han insett att jag och pojkarna gjorde att han fokuserade mer på glädje och kärlek än på sina klienter på advokatbyrån. Och att han mådde bra av det.

Till slut gick Mårten med på att försöka få ett barn till. Han förstod att det var viktigt för mig.

För snäll mot min man

När jag nu sitter här i soffan och pojkarna leker med sin 
babysyster Milla på mattan framför mig känner jag en sådan enorm lycka. Jag vet att jag fortfarande kommer att ha huvudansvaret för barn och hem men det är okej.

Jag hade egentligen inte väntat mig att livet skulle bli så här, jag trodde att jag skulle arbeta som jurist och samtidigt ha 
familj, och jag vet att många tycker att jag är alldeles för snäll mot Mårten som inte ställer krav på honom.

Men jag är lycklig och det måste vara det enda som räknas. Det finns inget egenvärde i att förvärvsarbeta, tycker jag.

Jag har fått min man tillbaka och barnen sin pappa. Min 
familj är mitt liv och det är det bästa liv jag kan tänka mig.

Carina

Läs mer:

Socialen tog min son ifrån mig

Maria längtar efter sin son hela tiden, men hon får bara träffa honom var tredje vecka.


Läs mer om:

Dela
(25)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…