Annons

Annons

En läsare berättar: Socialen tog min son ifrån mig

Maria får bara träffa sin son var tredje helg. Myndigheterna anser att hon inte klarar av att ta hand om honom. Hon drömmer om att få tillbaka honom och vara mamma på heltid.

Dela
(559)

Maria längtar efter sin son hela tiden, men hon får bara träffa honom var tredje vecka.

Jag saknar min son Kalle så enormt mycket. Det går inte att beskriva hur ont det gör när någon tar ifrån dig ditt barn. Det är en stor sorg och saknad i hjärtat och det känns som att jag ska gå sönder inombords.

Annons

Det har nu gått två år sedan 
socialen bestämde att Kalle inte får bo hemma hos oss. Anledningen är att jag har Aspergers syndrom och därför bedömer de att jag och Kalles pappa inte är kapabla att tillgodose vår sons grundläggande behov.

Kalle var planerad, efterlängtad och vi var så glada att vi skulle bli föräldrar. Vi bestämde att jag skulle vara hemma och ta hand om Kalle, och att hans pappa skulle arbeta.

När Kalle var tio månader kände jag att jag skulle behöva hjälp några timmar per dag, så vi ansökte om föräldrastöd.

Socialnämnden ansåg att vårt behov var större än så och akutplacerade Kalle i ett familjehem. Utan skälig anledning tog de honom. Då var jag ung och stark så jag orkade ta fighten och vägrade ge upp.

Vi överklagade till länsrätten och fick beslutet upphävt med motiveringen att vi klarade av att ta hand om Kalle, men hade behov av stöd i föräldrarollen.

När det här hände hade jag inte fått min diagnos. Jag bara kände att jag hade svårt att få vissa rutiner att fungera, och 
eftersom Kalles pappa arbetade var jag ensam med Kalle på 
dagarna. Ibland blev det för mycket för mig.

Efter beslutet ville jag bara bort från kommunen där vi bodde. Vi flyttade norrut. Det var svårt för Kalles pappa att få jobb så under ett par år flyttade vi runt.

Helvetet bröt loss

Hela tiden var jag rädd för att någon skulle ta vår son ifrån oss igen. Jag vågade inte slappna av.

När Kalle började förskolan ville vi börja om någonstans och slå oss till ro där. Vi flyttade till en större kommun och Kalles pappa lyckades få ett arbete. Vi var lyckliga och jag var glad. Äntligen skulle vi få lugn och ro.

Men det blev mer krävande för mig att få iväg Kalle till förskolan på morgnarna och det fortsatte när han började skolan. Jag kunde inte förstå varför jag hade så svårt att få rutin på saker. Allt gick långsamt.

Det blev kaos och då blev det jobbigt för mig att fokusera. Eftersom jag inte ville att Kalle skulle komma i kläm bad jag om hjälp igen.

En utredning startades,vården kopplades in och det konstaterades att jag har Aspergers syndrom. Äntligen fick jag veta varför vissa saker var så jobbiga att klara av för mig. Jag kände mig trygg och var säker på att vi skulle få hjälp. I stället bröt helvetet loss.

Socialen ansåg, liksom man gjort i vår förra kommun, att vi inte kunde tillgodose Kalles grundläggande behov, vare sig ekonomiskt eller känslomässigt.

Vi har inte haft så mycket pengar eftersom jag inte orkade arbeta och Kalles pappa inte tjänade så mycket. Förskolan och skolan försökte hjälpa oss, men socialen brydde sig inte. De körde över oss totalt. Vi försökte in i det sista att ha kvar Kalle.

Livet kraschade

När Kalle var nio år flyttade han ifrån oss och då kraschade mitt liv och mardrömmen började.

Jag förändrades inombords, började äta mediciner, fick hjälp av en kurator och var tvungen att besöka närpsykiatrin.

Nu har det gått två år och jag får inte prata med någon. När jag ber om hjälp får jag till svar: ”Det behöver du inte. Du klarar dig, du är frisk.”

Jag känner mig mobbad och utfryst i samhället. Bara för att jag har asperger anser socialen att jag inte är en bra mamma.

Det enda jag bett om är att få stöd ett par timmar på morgonen för att kunna få iväg Kalle i tid till skolan. Men jag fick inte den hjälpen, i stället tog de mitt barn ifrån mig.

Jag har inte råd att anlita en advokat som kan kämpa för oss. Jag har svårt för att uttrycka mig i tal, därför lyssnar ingen på mig. Jag bollas runt mellan socialen, kommunen, sjukhuset och försäkringskassan.

Jag bara gråter. Ofta går jag in i Kalles rum och sätter mig på hans säng och längtar. Ibland vill jag bara ge upp och ta mitt liv. Det känns som att vi aldrig får tillbaka honom.

Socialen har bestämt att han ska bo hos andra fram tills han är myndig, men Kalles pappa säger:

– Vi ska inte ge upp, vi får tillbaka honom snart.

Drömmer om att vara mamma

I dag träffar vi Kalle var tredje helg och vi får prata med honom i telefon en gång i veckan. När vi ses är jag så lycklig och glad. Vi leker hela tiden.

Jag älskar honom. Ja, jag älskar honom så otroligt mycket.

När han åker gråter jag massor. Livet stannar upp och jag räknar dagarna tills vi ska ses igen.

Jag drömmer om att ha Kalle hemma igen, att få krama honom varje dag, se honom sova i sin säng. Jag drömmer om att få vara mamma på heltid.
Maria

 

Läs mer:

Vår dotter dog och skulden krossade min man

Min man höll på att gå under efter han hade orsakat vår lilla dotters död – men det var en olycka.


Läs mer om:

Dela
(559)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…