Annons

Annons

Det finns lösningar på det mesta – men rulla tummarna kan jag inte!

Dela
(6)

Fyrabarnspappan Mikael Andersson är en av Sveriges flitigaste föreläsare. Han beskriver sig som ”armlös, benlös men inte hopplös” och berättar om sitt liv – som startade med att hans föräldrar fick rådet att glömma honom…

Annons

Christina Wallberg var 18 år och hade träffat en ny killkompis. Nu skulle han komma på besök hos föräldrarna i Göteborg för första gången.
– Jag la fram det bit för bit: Han skulle sova över. Han var inte från stan. Han var var fem år äldre än jag. Och han hade inga armar, och inga ben. I dag kan jag förstå om de kände en viss tveksamhet. Vi har i dag en 18-årig dotter och jag hade nog också varit skeptisk om hon kommit hem med en funktionshindrad kille, som dessutom var fem år äldre och örebroare, säger Christina.
Och så skrattar vi – mitt i allvaret. Vad var värst? Att Mikael var funktionshindrad eller örebroare?
– Tja, Christinas pappa var väldigt intresserad av fotboll på den tiden och vi höll nog inte på samma lag, säger Mikael.
Med facit i hand går det förstås att skratta åt historien som nu har 25 år på nacken. Trots alla hinder har ungdomskärleken mellan Christina och ”Micke” hållit i sig och gett dem fyra fina barn – Sara, 18, Simon, 15, Linus, 9, och minstingen Livia, 3 år.
Vid 49 års ålder är Mikael Andersson en av Sveriges flitigaste föreläsare. Han beskriver sig som ”armlös, benlös men inte hopplös”.
– Jag vill inte att mitt liv ska framställas som en snyfthistoria. Jag skulle heller aldrig spalta upp mina bästa råd om hur man upptäcker sina oväntade resurser. Men jag skulle önska att fler förstod att livet inte är en rättighet. Det är små, små marginaler som avgör hur vårt liv ska bli, säger Mikael.

Gilla Hemmets på Facebook

Sköterskorna var chockade
Mikael föddes i Örebro i maj 1964. Babyn utan armar och ben chockade sköterskorna. De sprang ut ur salen, utan att visa upp honom för mamma Merit. Mikaels pappa Bengt var inte med vid förlossningen och fick beskedet över telefon. Läkarna uppmanade dem att lämna bort pojken på institution, glömma honom och skaffa ett nytt barn.
– Det tog flera veckor innan mamma fick se mig första gången. När jag fick flytta hem hade jag redan fyllt ett år. Min uppväxt var bra så länge jag fick vara hos min familj och mina kompisar. Eftersom jag syntes i lokaltidningen ibland kände hela Örebro till mig och min historia. Det var värre när jag sen flyttade hit till Göteborg. Klimatet är hårdare i en storstad och folk kunde reagera ganska starkt när de såg mig. Det hände att de skrek: ”Vad i helvete har hänt med dig?”, säger Mikael.
Varför han föddes utan armar och ben har aldrig blivit fastslaget, men familjen har alltid varit övertygad om att det beror på ett växtbekämpningsmedel. Mikaels morfar använde hormoslyr i närheten av Mikaels mamma under den period i fosterstadiet när armar och ben utvecklas.
På söndag kväll visar SVT ännu en gång Ylva Hemstads film Armlös, benlös, makalös. Mikael har aldrig sett dokumentären i sin helhet och tvekar inför om han orkar se den den här gången.
– Hade den gjorts i dag hade jag valt att prata om helt andra saker. Jag är äldre, mitt liv har förändrats och fått ett annat djup. Jag har mycket lättare att prata om känslor i dag. Jag har blivit pappa fler gånger. Jag gillar bitarna med Christina och barnen, men jag tycker inte om att se mig själv i filmen. Jag var inte beredd på att jag skulle bli ledsen, säger Mikael.
Det är en speciell scen som Mikael tänker på. Mikael berättar ett smärtsamt minne, börjar gråta och lutar ansiktet mot mormors axel som ett litet barn.
– Mormor är borta nu. Hon dog 2009. Två år innan dog min pappa i cancer. Det gör det också sorgligt att se filmen. Men jag ser förstås ett stort värde i att deras berättelser finns dokumenterade.
Några år efter att filmen spelats in började Mikael bli sugen på att göra en bok om sitt liv. Christina stöttade honom, och det var också hon som övertalade Mikael att skriva Armlös, benlös men inte hopplös (Norstedts förlag) helt utan spökskrivare.
– Det hände något i mitt huvud när jag skrev. Händelser som jag inte tänkt på på flera år dök upp i mitt minne. Det var ofta smärtsamt. Jag satt på nätterna, grät och skrev och grät. Jag kom till exempel att tänka på en händelse när jag var sex, sju år och ville gå på fotbollsskola med mina kompisar. Mamma var undvikande och tveksam, och jag förstod inte varför. Det slutade med att jag sattes, ensam, på en kolstubbsplan. Inte en enda gång fick jag röra bollen. Jag minns hur ledsen jag var när de sen hämtade mig och körde hem mig i rullstolen. Den sorgen, att inte få vara med, den sitter kvar. Sorgen över att inte vara som mina kompisar. Jag grät och det gjorde nog min mamma också, säger Mikael.

Tvingades ha proteser
Föräldrarnas inställning var att ge Mikael en så normal uppväxt som möjligt, men när det gällde Eugeniahemmet hade de inget val. Samhällets inställning var att Mikael skulle ha proteser och den träningen sköttes bara i Stockholm.
– Det har lämnat djupa spår i mig att mamma och pappa inte fick bo med mig på sjukhuset. De fick inte ens hälsa på. Hur skulle det vara störande och oroande för oss barn att träffa våra egna föräldrar? Som barn tyckte jag att mamma och pappa, alla vuxna, var dumma och elaka. De stal 14 år av min barndom för att göra mig ”normal”, säger Mikael.
Som fyrabarnspappa kan Mikael förstå vad hans föräldrar gick igenom.
– Det var ofta pappa som lämnade mig. Någon behövde vara hemma hos min lillasyster Marie och jag tror att mamma undvek att följa med för att hon tyckte det kändes så svårt. Jag vet ju själv vilken oro jag kan känna för mina barn om de blir sjuka. Men jag förstår också att mamma och pappa var tvingade. Jag lägger ingen skuld på dem. Det här var på 60-talet och då ifrågasatte man inte läkarnas beslut. Allt hade naturligtvis varit bättre om man uppmuntrat mig att hitta mina egna lösningar, för det gjorde jag ju, säger Mikael.
Mikael och Christina har hållit ihop sedan hon var 18 och han 23. De möttes på en orienteringstävling. Christina jobbade för arrangörerna och Mikael tävlade i landslaget i handikapporientering. De umgicks i flera år innan de bestämde sig för att satsa på allvar.
– Jag tänkte väl att en vecka till, sen får vi se. Men så flyttade Mikael plötsligt till Göteborg för att komma närmare mig. Då blev det mer allvar mellan oss, men vi blev egentligen inte helt öppna med vårt förhållande förrän vi visste att vi väntade vår äldsta dotter Sara. Jag visste tidigt att jag ville ha barn. Hade inte den biten fungerat tror jag kanske inte att vi fortsatt ihop, säger Christina.
Sedan några år tillbaka är Christina anställd som Mikaels personliga assistent i hemmet i Västra Frölunda. Hon tar ansvar för allt ifrån matlagning och städning till blöjbyten och trädgårdsskötsel.
– Mikael är en jättebra man, pappa och föreläsare, men listan över vad han inte kan göra är längre än listan på vad han kan göra. Jag är Mikaels armar. I vardagen tänker vi inte på att jag sköter de här uppgifterna för att Mikael inte klarar det, men det märks när jag försvinner! Sara fick bo här en hel helg när jag åkte på fotbollsläger med killarna. Mikael kan ju inte laga mat eller ta hand om vår minsta tjej. Men han är väldigt mycket bättre än jag på att leka med barnen och sköta pappersarbetet, säger Christina.
Mikael har hoppat fallskärm. Han har åkt vattenskidor och utförsåkning, kan simma och var i flera år rankad som etta i handikapporientering. Bangolf har han tävlat i på elitnivå mot icke-funktionshindrade. Han har tackat nej till att vara med i SVT:s Mot alla odds, säger att han är för bekväm. Nu önskar han sig en trehjulig motorcykel i 50-årspresent.
– Efter en föreläsning för många år sedan fick jag frågan: ”Nu har vi sett allt du kan, men vad kan du inte? Det måste finnas någonting du inte kan?” Helt spontant svarade jag: ”Jag kan inte rulla tummarna!”, säger Mikael och skrattar.
– Den historien har jag använt mig av många gånger sen dess. I dag vet jag att de allra flesta situationer går att lösa. Men att rulla tummarna, det blir jag aldrig bra på!

Vi ses i tv
Armlös, benlös, makalös
SVT2 söndag 14 juli kl 21.15

 

Av: Maria Svemark

Foto: Leif Boström och privata


Läs mer om:

Dela
(6)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…