Annons

Annons

Charlotta von Zweigbergk: Jag har alltid längtat efter pappas kärlek

Författaren Charlotta von Zweigbergk växte upp med ett pappa-hål i sitt hjärta. Hon längtade ständigt efter att bli sedd och älskad av sin pappa, men allt kretsade kring honom och hans 
behov. Först när han blev sjuk i alzheimer förändrades relationen och de kunde försonas.

Dela
(8)

Charlotta

– Relationer kan 
vara både bra och 
dåliga, och man kan 
försonas. Det vill jag 
visa med vår berättelse, säger Charlotta.

Dippen, som Charlotta von Zweigbergks pappa kallades, hade 
nyligen fått sin diagnos när far och dotter en kväll gick på kinarestaurang för att äta middag. Charlotta minns det där ögonblicket, eftersom det blev en knivskarp vattendelare. Från och med nu skulle ingenting bli som förr.

Annons

Det normala hade varit att han, den kraftfulla fadersfiguren, hade tagit kommandot. Men det var så uppenbart att något fattades honom. Han sneglade ängsligt på Charlotta och sökte febrilt efter orden, som kom ut helt fel. Vad han skulle äta visste han inte.
I stället för att vända sig till Dippen vände sig servitrisen intuitivt till hans dotter för att ta upp beställningen.

Gilla Hemmets på Facebook

– Det blev en plötslig förskjutning i våra invanda roller. Jag tog över. Det var en glidande skala som jag hade hållit ifrån mig och kanske inte heller varit fullt medveten om, säger Charlotta.

Några år tidigare hade Dippen genomgått en stor hjärtoperation. Innan den hade han varit sitt gamla vanliga jag: stor, glad, frisk och bullrig.

Förvirrad och skräckslagen

Operationen kom hastigt på, trots att Dippen länge vetat att han borde söka läkare för sina hjärtbesvär. Till sist gick han med på att låta sig undersökas i Stockholm och då blev det plötsligt bråttom. Inom loppet av några timmar hamnade han på hjärt-
intensiven och opererades.

– Efteråt var han sig inte lik. Han hade hallucinationer och verkade förvirrad. När jag rabblade upp namnen på oss fem döttrar kunde han inte placera oss i rätt minnesfack. Stundtals led han av paranoia och var skräckslagen för allt som var främmande. Han var skör och räddhågsen och begrep nog aldrig riktigt vad som hade hänt, säger Charlotta, och berättar att återhämtningen hemma på gården på Gotland gick sakta, inte minst psykiskt.

– Vid den tidpunkten hade jag nyligen köpt ett hus på ön, vilket gjorde att jag kunde vara nära pappa. Jag oroade mig för 
honom och hans fru, som var sjuk, men tänkte att det blir nog bättre.

På hans 75-årsdag, några månader efter operationen, skulle Charlotta hämta honom för vidare färd mot en restaurang där familjen skulle fira honom. I dörren mötte hon en halvklädd Dippen med pyjamasen kvar under skjortan och byxorna.

– Bara några månader tidigare hade han varit min starka pappa. Nu var han en klen gammal gubbe som behövde min hjälp. Det var skrämmande, säger Charlotta och tystnar på sitt eftertänksamma vis.

Hon menar att all dramatik i Dippens liv på kort tid sannolikt bidrog till utvecklandet av alzheimer. För det var inte bara hjärtoperationen som tog honom hårt, utan också det faktum att hans älskade hustru fick en hjärntumör och dog.

– Pappa förlorade förståndet när hon försvann, det var förkrossande för honom. De gjorde allt tillsammans och nu blev han plötsligt ensam, säger Charlotta.

Han fick allt svårare att hitta orden, enkla bestyr blev plötsligt oöverstigliga, och han kände inte alltid igen sina nära och kära. Han var rastlös, ångestriden och orolig. Det var ett ständigt letade efter nycklar och plånbok och en oförmåga att vara närvarande i nuet.

Till sist gick det inte att förneka att något var allvarligt fel och Charlotta bokade en läkartid på en minnesmottagning, till Dippens förtret. Han var envis och ville inte gå.

– Jag var jätteorolig. Var det sorgen som gjorde att han mådde så dåligt? Eller stressen och ensamheten? Någonstans förstod jag, men beskedet att pappa, som hunnit bli 78, hade alzheimer kom ändå som en chock. Plötsligt blev hans tid utmätt. Han var allvarligt sjuk, skulle tackla av och dö. Det gjorde fruktansvärt ont, säger Charlotta.

Det är oklart hur mycket Dippen själv begrep av diagnosen. Hans första reaktion var att på sitt sedvanligt humoristiska vis utbrista: ”Alzheimer? Jo, kyss mig … alzheimer kan du ha själv.” Men som så ofta med den sjukdomen är kasten mellan klarhet, virrighet och ångest snabba, och i nästa andetag uttryckte han rädsla för att ingen längre skulle orka med honom.

– Det grep tag i mig och där och då bestämde jag mig för att jag skulle orka med honom och följa honom ända till slutet. Jag skulle stötta och finnas till hands. För första gången i mitt liv kände jag att Dippen behövde mig. Samtidigt sörjde jag den pappa han en gång var.

Charlotta beskriver honom som en himmel-och-helvete-pappa när hon växte upp. Han var omtyckt och älskad, kunde vara världens roligaste och gav sig hän i barnens lekar. Det var glädje och bus, och alla ville vara i hans närhet och insupa hans entusiasm och få små smulor av hans nyckfulla uppmärksamhet.

– Där fanns ett pappa-hål i mitt hjärta, en evig längtan efter att bli sedd som aldrig uppfylldes, säger Charlotta sakta.

Har upprepat mönstret

På ett ögonblick kunde han plötsligt skifta stämningsläge och bli avståndstagande. Det spelade ingen roll hur högpresterande eller duktig Charlotta var, han tappade helt enkelt intresset och orkade inte vara bekräftande mer än korta stunder. Hans oberäkneliga 
beteende gjorde henne otrygg och vilsen.

– Det var en skadlig kärlek för den var inte ovillkorlig. Jag kunde aldrig vila i att han älskade mig över allt annat. Han var egocentrisk, allt kretsade kring honom och hans behov. Ändå tyckte jag att han var fantastisk och värd all uppmärksamhet, säger Charlotta, vars egna förhållanden har präglats av Dippen.

– Jag har valt män som liknar honom, män som tar mycket plats och som jag har backat upp och låtit stå i centrum. Jag har lagt mycket energi på att vara till lags, samtidigt som jag har åsidosatt mina egna behov. Jag har förstått att mönstret jag hade med pappa upprepade sig. Man tror att man ska lära sig av misstagen och känna igen typen, men jag har trillat dit flera gånger trots att jag tänkt att ”denna gång blir det annorlunda”, säger Charlotta med ett litet leende.

Många gånger var hon arg på sin pappa och de hade sina uppgörelser. Men på något vis lyckades han alltid skoja bort det hela och efter en tid rann det ut i sanden.

När Dippen blev sjuk fortsatte allt att handla om honom; på så vis var mönstret detsamma. Men mycket blev annorlunda – paradoxalt nog till det bättre. Åtminstone för Charlotta, som för första gången i sitt liv upplevde sig sedd och uppskattad av sin far.

– Det var tillfredsställande att vara behövd och han uttryckte det också i ord. Äntligen! kände jag. Så visst var det så att hans sjukdom förde oss närmare varandra. På slutet fick jag ofta höra att jag var bra, snygg, rolig, viktig. Oj, vilken skillnad det hade gjort om jag hade fått höra det som tonåring!

Humorn fanns kvar

Charlotta berättar att även om Dippens sista tid var tung så hade de också roligt ihop.

– Humorn och glimten i ögat hade han kvar ända till slutet. Det uppstod en del dråpliga situationer. Som när han kallade sin sjuka katt för ”min lilla kalkon”. Då kan man bara inte låta bli att skratta …

Charlotta ler åt minnet. Sedan blir hon allvarlig igen.

– Mot slutet gick det fort. På fem år gick Dippen från frisk, stor och stark till att dö som ett lärft. När hans katt dog var det som om luften gick ur honom, han ville inte leva mer. Kort därefter diagnostiserades han med magcancer och det var den sjukdomen som tog hans liv, inte alzheimer, säger Charlotta, som tyvärr inte hann fram till hans dödsbädd på ett sjukhem på Gotland.

– Det gnager i mig fortfarande, nio år senare. Jag kom fram tio minuter för sent, trots att jag gjorde allt som stod i min makt för att hinna. Det gör ont att tänka på och berör mig starkt än i dag. Samtidigt fanns det inte så mycket jag hade velat säga som jag inte redan hade sagt. Jag är tacksam över att vi fick värdefull tid tillsammans i slutet av hans liv, vi var liksom klara med varandra. Och han kände sig också klar. Det finns ett lugn i den insikten.

För Charlotta kändes det absolut nödvändigt att skriva boken om Dippen, som påbörjades lite smått med anteckningar redan under hans sjukdomstid.

– För mig är detta inte i första hand en bok om alzheimer, utan om ett människoliv och om en sårig far-dotter-relation som till sist kunde läkas. Med vår berättelse vill jag visa att relationer kan vara både bra och dåliga och att man kan försonas.

Namn: Charlotta von Zweigbergk, 57.
Familj: Sambo, tre vuxna barn, fyra barnbarn.
Bor: I Stockholm och på Gotland.
Gör: Författare, journalist och föreläsare. Aktuell med självbiografiska boken ”Dippen och jag” (Ordfront).

Text: Maria Larsson Foto: Jennifer Glans

9789170378751

Charlottas nya bok är en ömsint berättelse om
en komplicerad 
far och dotter-
relation, men
 också en bok om att ta hand om en åldrande förälder.

Läs mer:

Adopterade Yvonne De Geer: Jag fick aldrig bli en del av familjen

Yvonne

Yvonne de Geer om att adopteras in i en adlig familj och aldrig känna att man riktigt passar in.


Läs mer om:

Dela
(8)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…