Annons

Annons

Carolina blev änka vid 29: Det tog fem år innan jag tillät mig att bli glad igen

När Carolina gifte sig 
lovade hon att aldrig 
någonsin bryta relationen. Men som 29-åring blev 
hon änka och ensam
stående tvåbarnsmamma. Carolina gick in i väggen men lyckades resa sig och undrade om hon någonsin skulle få lov att bli glad igen. Ingen kunde ta Joakims plats, men samtidigt 
törstade hon efter någon som höll om henne ...

Dela
(274)

 

Carolina Mattsén arbetar med att inspirera andra människor att våga leva ut för att bli lyckliga.

– Ibland måste man vara lite mer egoist för kunna hitta balansen i livet, säger hon. Hon talar av egen erfarenhet.

Annons

Redskapen hon använder kommer från hennes egen livsresa, och trots att hon bara är 38 år har hon upplevt höga toppar och djupa dalar i livet.

Carolina var 29 år när hon förlorade Joakim, sitt livs stora kärlek.

– Då försvann jag in i ett svart hål och såg mig själv som ensam änka med mina små barn resten av livet, trots att jag längtade oerhört mycket efter närhet, kärlek och 
omtanke. Det var först när jag tillät mig själv att våga vara lycklig och njuta av det som jag började må bra. Då fann jag också kärleken, säger hon och kryper upp i soffan intill sambon, Anders Johansson, 42.

Carolina var sjutton år och gick andra året på gymnasiet i hemstaden Örebro när hon träffade den fem år äldre Joakim.

– Jag flyttade till honom i Kalmar och gick sista gymnasieåret där.

De gifte sig när hon var 24 år och då väntade de första barnet, Gustav.

Carolina och Joakim gifte sig när hon var 24 år.

Joakim hade tidigt berättat om sin medfödda hjärtsjukdom och alla operationer han genomgått.

– Enda skillnaden var att han inte riktigt hade samma ork som andra killar i hans ålder. Men vi levde ett bra liv och kunde göra allt vi ville.

När Natalie föddes flyttade familjen till hus i Mönsterås.

Då hade Joakim gått upp i vikt på grund av att det samlats vätska i kroppen och orken hade blivit mycket sämre. Läkare i Lund förordade ett byte av ena hjärtklaffen.

– Joakim gick med på klaffbytet och vi planerade in en semester några månader efter operationen.

Kritisk hjärtsjukdom

När läkarna öppnade bröstkorgen hade hjärtat förstorats på grund av vätskan. Operationen som skulle ta fyra timmar tog elva och blev inte speciellt lyckad.

– Läget var kritiskt men stabilt, fick vi veta.

För mig blev det en riktig käftsmäll, jag hade tagit det för självklart att allting skulle gå bra.

Joakim kom hem med förhoppningen att hans liv skulle bli bättre. Men det blev tvärtom. Han blev multisjuk och fick påsdialys.

– En hjärttransplantation var nödvändig. Fast chanserna att hitta ett hjärta som passade var mindre eftersom Joakim hade en ovanlig blodgrupp och hans hjärta hade blivit så stort att det var svårt att hitta 
något i samma storlek som skulle passa in i kroppen.

Carolina fick sköta allt i hemmet, samtidigt som hon arbetade heltid som IT-
tekniker på ett företag i Kalmar. Svärföräldrarna hjälpte till och stöttade så mycket de kunde.

– Jag steg upp på morgonen, hjälpte Joakim med dialysen, lämnade barnen på skolan och hos dagmamman innan jag åkte till jobbet. Jag ringde hem flera gånger om dagen och dök det upp ett okänt nummer på min mobil blev jag livrädd att det var från sjukvården. När jag kom hem gick tiden åt till att hjälpa Joakim med dialysen, ta hand om barnen och sköta hemmet. Efter lång kamp lyckade vi få assistenthjälp.

Joakim blev ofta akut sjuk och Carolina minns inte hur många gånger läkarna på sjukhuset i Kalmar förberedde henne på att det kanske var dags att ta farväl.

– Men varje gång redde han ut situationen. Detta gjorde mig starkare i tron på 
att det här skulle ordna sig till slut. Vi svetsades samman på ett sätt som inte går att beskriva. Jag såg det som en prövning och trodde vi skulle få vårt gamla liv tillbaka. Jag var naiv, säger Carolina eftertänksamt.

En sista natt

Sommaren 2008 hade Joakims hjärta så gott som tappat förmågan att pumpa runt blodet i kroppen och organen var på väg att lägga av.

–Det fanns bara en möjlighet kvar att förlänga hans liv i väntan på transplantation, att hjärtat skulle kopplas till en apparat utanför kroppen som skulle pumpa runt blodet. Operationen var riskabel, men enda chansen.

De fick en sista natt tillsammans.

– Det var första gången på ett år som vi sov jämte varandra. Trots det allvarliga kunde vi skratta och ha roligt. På morgonen tyckte Joakim att jag skulle åka med barnen till Skånes Djurpark medan han opererades. Vi tog farväl och sa att vi snart skulle ses igen.

Detta var den 18 juli 2008 och de sågs aldrig mer.

– Efter några timmar kallades vi anhöriga in till läkaren som beklagade. Inte ens då förstod jag att det gått snett. Det var som att tiden och atmosfären stannade upp och jag bara grät. Jag såg läkaren, mina svärföräldrar och personalen som en stillbild. Jag var i en bubbla av overklighet, satt på golvet och vaggade fram och tillbaka och förstod ingenting.

Carolina hade svårt att gå in i huset när hon kom hem. Minnena plågade henne och känslan av tomhet var påtaglig.

– I nästan ett och ett halvt år hade jag lagt all tid på att vårda Joakim. Vad skulle jag göra nu? Under hela den här resan hade jag tappat bort mig själv. Vem var jag, egentligen?

Panikångesten hade hon känt av tidigare. Nu kom attackerna oftare och med större kraft. Hon fick hjärtklappning när hon körde bil och såg vägskylten mot Kalmar – den påminde henne om alla sjukhusbesöken där. Hon kände sig trött, var periodvis förlamad och helt oförmögen att göra någonting över huvud taget.

– Jag hade gått in i väggen – och det med besked.

Strax efter Joakims död blev Carolina dessutom uppsagd från sitt arbete eftersom hennes tjänst skulle flyttas till Stockholm.

I stället valde hon en helt ny inriktning och utbildade sig till undersköterska. Syftet med att söka sig till vården var att hon under Joakims sjukdomstid efterlyst bättre anhörigvård. Nu ville hon göra skillnad.

– Jag och Joakim hade haft många diskussioner om detta och jag ville fortsätta där vi slutat. Det behövs någon som både kan stötta den anhöriga och hjälpa till med papper som ska fyllas i och allt annat praktiskt. Jag upptäckte snabbt att den förändringen tar tid.

Samtidigt pågick en känslomässig kamp inom Carolina. En del av henne kunde inte se sig i en ny relation eftersom Joakim varit hennes livs stora kärlek och ingen kunde ta hans plats. Den andra sidan törstade efter någon som höll om henne och visade all sin kärlek.

– Jag frågade mig själv om jag fick vara glad, om jag fick njuta av livet. Den dagen jag gifte mig med Joakim hade jag lovat mig själv att aldrig någonsin bryta den relationen. Skulle jag verkligen kunna älska någon lika mycket som jag älskat honom?

– Samtidigt hade jag trots allt fått förmånen att leva vidare. Borde jag då inte ta vara på livet jag fått, tillåta mig själv att vara glad och njuta av det? För innerst inne ville jag inte leva ensam, jag ville dela livet med någon. Jag saknade tacos om fredagskvällarna och myset i tv-soffan.

Lycklig igen

Det tog fem år innan hon hittade tillbaka till livet och kunde känna sig lycklig igen. Carolina hade lite på chans anmält sig till en dejtingsajt. Redan andra dagen började hon chatta med Anders Johansson från Kalmar och det klickade direkt. De träffades och det visade sig snabbt att han var den rätta för Carolina.

Efter fem år vågade Carolina bli 
lycklig igen. Här tillsammans 
med sambon Anders och döttrarna 
Natalie, 12 år, och Tilde, 3. 
Storebror Gustav saknas på bilden.

– Vi delade samma värderingar om livet, han var ödmjuk och omtänksam. Dessutom var han barnkär och vann mina barns för
troende. Jag kände att om Joakim fått säga sitt så hade han velat att det skulle bli jag och Anders. När allt kändes så rätt tyckte jag inte det fanns någon anledning att vänta. Vi för
lovade oss efter några månader.

Gemensamma dottern Tilde föddes för tre år sedan och familjen har nu köpt ett hus i samma område i Mönsterås där Carolina bodde tidigare.

– Ett rött trähus med vita knutar som ligger nära både skogen och havet. Det är vårt drömhus och här tillåter jag mig att vara lycklig igen – precis så som Joakim hade 
velat se mig.

Lär ut bemötande

● Carolina Mattsén driver företaget carolinamattsen.se. 
Hon lär ut bemötande, framförallt till vårdpersonal men även 
till andra yrkesgrupper. Carolina arbetar även som möjliggörare och bemötandeexpert med kvinnliga företagare och ledare 
som vill minska stressen och hitta glädjen i arbetet. Hennes filosofi bygger på att våga leva ut sin fulla potential och våga göra det 
man drömmer om att göra för att hitta balansen i livet.

Text: Mikael Svensson  
Foto: Kristina Wirén, privat

Läs mer:

Syskonen Melwin och Isabelle har samma obotliga sjukdom

Syskonen Melwin och Isabelle har båda den ovanliga och obotliga muskelsjukdomen SMA.

Vi har haft en maximal tur som fått just Melwin och Isabelle, säger mamma Cissi och pappa Mattias.


Läs mer om:

Dela
(274)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…