Annons

Annons

Birgitta om organdonationen: Tacksam att jag kunde hjälpa min dotter

Birgitta har levt med oro hela livet. Hennes dotter blev sjuk när hon var två år. Nu väntar hon på ett viktigt besked.

Dela
(77)

Birgitta donerade en njure till sin dotter som varit sjuk länge. Hon känner sig tacksam över livet.

Jag och min man Magnus var med husbil i Värmland. Vi hade checkat in på en campingplats vid Vänerns strand. Jag höll på att plocka fram solstolar och bord när mobiltelefonen ringde:

– Hej, det är sjuksköterska Anna. Vi pratades vid för en månad sedan. Vi kör igång utredningen på dig så fort som möjligt. Har du semester?
– Ja, vi kommer hem nästa vecka.
– Då skickar jag en kallelse för provtagning med posten till slutet på augusti.

Annons

Vi avslutade samtalet och en oro spred sig i kroppen. Jag tänkte på att jag hade fyllt 59 år.

Magnus vevade ut markisen från husbilens långsida och tog fram grillen. Sedan satt vi och njöt av kvällssolen, maten och ett glas rött vin.

Lukten av grillat kött och korv hade spritt sig över campingen. Det var liv och rörelse. Barn med massor av spring i benen. Sparkcyklar, fotbollar och hopptorn.

Vi blev påminda om när våra barn var små, hur svårt de hade att sitta still med ben som sprattlade. Nu var de utflugna sedan länge.

– Du är dämpad. Funderar du? frågade Magnus.
– Undrar om jag klarar utredningen. Jag börjar komma till åren.
– Ta det som det kommer, allt löser sig, sa han på sin lugna norrländska dialekt och såg på mig med sina varma ögon.

Utredningen påbörjades

Jag påbörjade den ena utredningen efter den andra. Det var blodprover, belastningsprover, röntgen och fysiska tester.

Jag hade kommit en bit på väg i utredningen när min syster Lena kom på besök. Jag såg på hennes ögon och kroppshållning att något hade hänt.

– Sabinas cancer är spridd, sa Lena med en tom blick.

Sabina var Lenas dotter.

– Det finns bra behandlingsformer. Hon har hela livet framför sig. Sabina har varit frisk hela sin uppväxt. Min dotter har varit sjuk sedan hon var två år, sa jag forcerat.

Lena stod för optimismen i släkten. Nu var det jag som letade efter ord som kunde ge tröst.

– Lena, de har kommit så långt i cancerforskningen. Det kommer att gå bra.
– Du har rätt, det kommer att gå bra. Hur går dina utredningar?
– Det ser bra ut så här långt. Det känns nervöst, men tänk inte på mig. Det är det lilla.

Min utredning fortsatte sedan samtidigt som Lenas dotter blev sämre.

Ett ögonblick som aldrig suddas ut

Fem månader senare var jag på Sabinas begravning. En flicka på åtta år gick fram till den vita kistan smyckad med röda gerberablommor och sa hej då till sin mamma.

För mig blev det ett ögonblick i livet som aldrig kommer att suddas ut. Vi var alla överväldigade av sorg och många tårar föll, samtidigt var det en ljus och vacker ceremoni.

Jag fick ett nytt synsätt på livet. Hur fort ett liv kan ta slut och att man ska vara tacksam över det man har.

Några veckor efteråt var det dags för min operation. Min man följde med till universitetssjukhuset. Vår dotter som under en längre tid varit sjuk fanns på plats sedan en vecka tillbaka.

Jag fick ett varmt bemötande av sjukhuspersonal och hade inskrivningssamtal med läkare, sjuksköterska och kurator.

Jag opererades först av ett team och det gick bra. Efteråt rullades min dotter in i operationssalen och ett nytt team tog över.

Tacksam över livet

Dagen efter kom läkaren som med varsamma händer opererat in min vänstra njure i min dotters kropp. Han rullade in en ultraljudsapparat och visade hur njuren redan hade börjat jobba. Helt ofattbart och fängslande.

Vid mitt utskrivningssamtal höll verksamhetschefen tal:
– Bästa njurdonator, det finns få saker som kan mäta sig med detta när det gäller att visa oegennyttig medmänsklighet.

Jag reste mig upp och rörd kramade jag om honom. Jag var så tacksam över livet.

Jag donerade en njure till mitt vuxna barn. Allt för att ge livskvalitet.

Min syster som under denna tid förlorade sitt enda barn fick leta efter ljus i mörkret. Livet läker inte alla sår, men förhoppningsvis kan vi hitta balans för att få livspusslet att fungera.

Birgitta

Läs mer: Vi längtade länge efter att bli föräldrar

Äntligen fick Lennart bli pappa. Han och hans fru adopterade en liten flicka från Sydkorea.

Äntligen fick Lennart bli pappa. Han och hans fru adopterade en liten flicka från Sydkorea.


Läs mer om:

Dela
(77)



Annons


Annons

Laddar nästa sida…