Annons

Annons

Bästisarna blev farmor och mormor till Liam

Delad glädje är dubbel glädje! Det kan Karin och Ingela verkligen intyga. Väninnorna drog vinstlotten när deras son respektive dotter blev ett par. Och bådas ögonsten är lille Liam!

Dela
(168)

kompisarna-har-samma-barnbarn

Farmor Karin och mormor Ingela delar barnbarnslyckan och lille Liam njuter 
av deras fulla uppmärksamhet.

Vännerna Karin Dahlmark och Ingela de Beau har delat glädje och sorg i många år. De delar också lyckan att ha fått barnbarn – ja, lille Liam är faktiskt bådas barnbarn. Karin, 52, är farmor och Ingela, 48, är mormor till Liam, som blir storebror om några veckor.

Annons

Den innerliga vänskapen började när Ingelas man Jonas lärde känna Kent på en skogsbruksskola där de gick som tonåringar. Några år senare blev Kent blixtkär i Karin som då var nyutexaminerad djuravbytare. Alla fyra träffades på en sommarfest hos gemensamma vänner.

– Karin och Kenta var nykära och helt upptagna av varandra. Jonas och jag hade just fått vår äldsta son Kenny så jag var mest upptagen av att amma. Men jag minns att jag spontant tyckte om henne, berättar Ingela.

De var ganska olika. Karin gillade raggare, bilar och motorcyklar.

– Jag lyssnade på popmusik, tittade på sport och åkte slalom. Men ändå fann vi varandra. Jag har alltid känt mig trygg tillsammans med Karin. Vi behöver aldrig göra oss till för varandra. Vill jag åka på fest hem till henne klädd i min mysdräkt så gör jag det.

Karin minns Ingela litet diffust från de första åren då båda var fullt upptagna av småbarnstiden med allt vad den innebar. Ingela och Jonas fick, förutom Kenny, dottern Viktoria, och Karin och Kent fick Kristian som föddes 1992, hans lillebror Kristoffer 1994 och lillasyster Sofia år 2000. Samtidigt som Karin drabbades av allt värre värk i kroppen.

– Jag hamnade i sjukskrivningskarusellen innan värken till sist klassades som fibromyalgi, säger Karin som fick sjukpension 2005.

Det året började de umgås allt oftare.

– Och jag tyckte alltmer om Ingela. Min mamma var svårt sjuk i cancer och avled några månader senare på våren. Jag insåg då vilken fantastisk lyssnare Ingela är genom de försiktiga försöken att känna in om jag behövde henne fysiskt nära, eller om bästa stöd helt enkelt var att bara lämna mig ifred just då.

Ställde upp helhjärtat

När Karin några år senare själv fick cancer och tvingades gå igenom två stora operationer ställde Ingela upp helhjärtat. Två par ögon och öron uppfattar mer, förklarade hon frankt sin närvaro i undersökningsrummen.

– Våra olika historier har flätats in i varandra. Vi pratar sällan sjukdomar, eller om hur dåligt vi mår just då, det behövs inte, vi förstår ändå, säger Ingela som bara för något år sedan själv fick diagnosen leukemi.

Under en period då båda var sjukskrivna började de träffas över en kaffetår när gubbar och ungar var på jobb och i skola. De tog en shoppingtur eller promenerade med hundarna, ibland packade de en picknickkorg och gick till stranden. Och det hjälpte mot värk och humörsvängningar.

De har lätt till skratt, ibland så tårarna rinner, och lever fortfarande lyckligt med sina respektive män, Jonas och Kent. När barnen växte upp bodde familjerna för långt ifrån varann för att spontana lekstunder skulle vara möjliga. Men de hjälptes åt att läsa läxor med varandras ungar eller när det behövde skjutsas till olika aktiviteter. Eller så träffades familjerna och lagade gemensamma helgmiddagar.

Från början var det mest Viktorias storebror Kenny som lekte och härjade med Kristian och hans lillebror Kristoffer. Kristian ville inte leka med tjejer, och Viktoria hade börjat få ögon för lite äldre killar.

Kom gående hand i hand

Det var först på våren 2006 som Kristian och Viktoria började prata med varann litet mer än vanligt, och på sommaren under en minicamping vid havet hände något…

– Det störtregnade när Karin och minstingen Sofia, som skulle fylla sex, beslöt sig för att åka hem och rusta för födelsedagsfesten. Jag undrade om Kristian ville stanna kvar med mig och Viktoria på campingen. Jag tyckte att de skulle roa sig själva så att jag kunde få läsa min bok ifred. Något annat hade jag inte i tankarna just då. Hon var ju bara 14 och han 13! På kvällen kom de gåendes hand i hand och jag sms:ade Karin och skvallrade. Sedan såg jag dem ligga på solsängen i förtältet, de kramades och pratade. Jag sms:ade igen: ”Nu ser jag Kristians hand på hennes rygg…”

Senare började de sova över hos varandra.

– Vi var helt överens om att det var okej, men inte förrän de hade lovat oss att vara rädda om varandra. Vi hade många djupa samtal, inte minst om sex och samlevnad. Vi smög faktiskt in kondomer bland deras underkläder när de var i 15-årsåldern.

– Men kunde det egentligen bli enklare?! Nää! Så kände jag det. Våra familjer kände ju varandra så väl. När de flyttade ihop rörde det mitt mammahjärta, de hade blivit så stora och vuxna. Och hjärtat klappade som bara den när de förra sommaren gifte sig efter tio år som ett par. Med på bröllopet var lille Liam, då 1,5 år, säger Karin.

Men om det skulle ta slut mellan ungdomarna? Skulle då också vänskapen ta slut?

–  Ingela är inte bara min bästa vän, hon är ju även min sons svärmor och mitt barnbarns mormor. Vi har pratat runt frågan många gånger och kommit fram till att det går att hålla deras förhållande utanför vår vänskap.

–  Som att inte lägga oss i när de bråkar. Och om Vicky vill berätta något i förtroende för mig, så stannar det hos mig. Så är det nog mellan Kristian och Karin också, säger Ingela.
Båda njuter av närheten till Liam, och de älskar hans duktiga föräldrar, Viktoria, den livliga och initiativrika och Kristian, den lugne och eftertänksamme, som är som skapta för varandra.

– Det såg vi tidigt, säger de båda mödrarna med stora, varma leenden.

 

Läs mer: 

Deras kärlek överlevde kalkugnsolyckan

Efter 30 år lämnade Eva klostret och mötte kärleken

Passa barnbarnen – lev längre!

 

Text: Lena Wikström


Foto: Petra Berggren


Läs mer om:

Dela
(168)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…