Annons

Annons

Åsa Larsson: Kiruna är fortfarande min plats på jorden!

Kiruna i vinterskrud har en speciell plats i författaren Åsa Larssons hjärta! Här åkte hon skidor på platten, busade med kusinerna och slukade böcker uppkrupen i en fönsternisch på biblioteket. Här fanns fantastiska mormor som mjölkade fjällkor och plockade bär och vars hand hon ångrar att hon inte höll lite längre...

Dela
(0)

56434_asa_kra_013

 Jag kan bo var som helst, men jag återvänder alltid till Kiruna, konstaterar Åsa Larsson.

Det är snart 25 år sedan Åsa Larsson flyttade från Kiruna, men hon längtar fortfarande dit.
– Jag kan bo var som helst, men jag åker alltid hem till Kiruna, säger Åsa när vi träffas en strålande vacker vinterdag i hennes barndomsstad.
Himlen är klarblå, solen skiner, snön ligger mer än meterdjup och utsikten över de vidsträckta fjällvyerna som omger landets nordligaste stad, 20 mil norr om polcirkeln, är svår att se sig mätt på.
– Kiruna är kosmopolitiskt. Här finns en blandning av folk från olika håll och samtidigt finns här en tusenårig samisk och finsk kultur. Folk är öppna, hjälpsamma och gästfria. Det behövs ingen inbjudan, om man kommer förbi är det bara att gå in och dricka en kopp kaffe.
Åsa kallar sig själv ett studieresultat. Hennes mamma Gunhild och pappa Tore träffades när de studerade i Uppsala. De flyttade sedan tillbaka till sin hemtrakt och Åsa växte upp i det nybyggda Tallplan i utkanten av Kiruna på 1970-talet. På den kringbyggda gården med röda tvåvåningshus i trä var det alltid full fart och massor med barn som lekte. Här bodde bästa kompisarna i grannhusen, här lärde sig Åsa att cykla och här önskade hon sig märkeskläder och barbiedockor som hon inte fick eftersom mamma och pappa var vänster.
Hon beskriver sig som en lillgammal flicka med broderad hätta från Hemslöjden och fotriktiga skor, ofta med katten Tjorven eller hamstern Hampus i släptåg.
– Hampus brukade sitta inne i min lovikkavante när jag åkte buss till mormor i Kurkkio varje helg. Busschaufförerna retade mig alltid och frågade var jag hade råttan, och jag sa mycket förnärmad att han var en hamster.
Djur var tidigt ett stort intresse. Åsa gjorde själv tidningen Kurkkio Djur & Natur som hon skrev på skrivmaskin med färgband kvällen innan den skulle delas ut till kusinerna. Intresset sträckte sig även till döda djur.
– Vi hade ofta djurbegravningar. Om vi hittade en död fågel någonstans ordnade vi genast med begravning. Vi grävde en grav, sjöng psalmer och grät floder. Min morbror Lasse blev expert på djurbegravningar och ställde alltid upp och förrättade dem med stort allvar. Nu i efterhand förstår jag att han måste ha haft galet roligt åt oss.
Nyper sig i armen
Barndomen minns Åsa mest som fri och äventyrlig tillsammans med en stor ungskock kusiner och sysslingar som lekte i skogen, byggde kojor och flottar och drev en egen kiosk. Trots att hon är enda barnet har hon aldrig känt sig ensam. Vintern var bästa tiden med hopp från jakttorn i djupsnö och skidåkning på platten, alltså inte utför. Det vintriga Kiruna är också det som Åsa vill visa sina egna barn.
– Jag vill att vi ska rida i djupsnön, åka hundspann och rensläde. Snön som finns här finns ingen annanstans.
Åsa sjöng i kör och tyckte om att brodera. I skolan var svenska och matte bästa ämnena. En viktig plats under barndomen var biblioteket där pappa Tore var bibliotekarie och även körde bokbussen.
– Jag är uppvuxen på biblioteket och satt ofta i en fönsternisch och läste. Jag läste fruktansvärt mycket och gillade Hans-Eric Hellberg, Max Lundgren och CS Lewis. Det skulle vara fin litteratur där, så Starlet och Harlequinböcker fick jag tjuvläsa, berättar Åsa och visar både de djupa fönsternischerna på tredje våningen där hon brukade krypa upp och försjunka i en spännande bok och ledstången som hon och de andra barnen åkte nerför.
Kanske var det redan här på biblioteket som författardrömmarna föddes. Elva år gammal skrev hon i alla fall i en Mina vänner-bok att hon ville bli berömd författare när hon blev stor.
– Det kändes länge ouppnåeligt, men jag hoppades såklart. Jag får fortfarande nypa mig själv i armen ibland för att fatta att jag faktiskt kan försörja mig på att skriva. Det är magi, säger Åsa som först studerade juridik och arbetade som skattejurist i ett par år innan hon skrev första boken Solstorm, som nu har fått en egen gata i Kurravaara.
Känner igen sig i mormor
Kiruna med sin, för många, exotiska natur och kultur har en stor och självklar roll i hennes böcker om åklagaren Rebecka Martinsson som återvänder hem från Stockholm och dras in i olika brottsutredningar.
– Kiruna är min plats. Det man packar väskan med när man är ung och formas, det vill man förmedla när man blir äldre. Skrivandet har också blivit ett sätt för mig att återerövra Kiruna. Jag ville lära mig mer om stadens historia och det kulturarv jag har förlorat i och med att jag aldrig fick lära mig finska som barn. Det var ju mina föräldrars språk som de förbjöds att tala i skolan då alla skulle tala svenska. Det är en evig sorg att jag har förlorat ett språk.
Men en länk bakåt till gamla tider i Tornedalen var mormor Theresia, som var uppväxt under enkla förhållanden. Hon fick börja arbeta som piga när hon var tolv år, skötte sedan tillsammans med morfar Albert ett litet jord- och skogsbruk och fick sju barn.
– Min mormor var den viktigaste personen i mitt liv när jag var barn. Hon älskade mig ovillkorligt och jag följde efter henne överallt. Jag var med när hon mjölkade fjällkorna, när hon bakade, lagade mat och plockade bär. Mormor jobbade jämt, jag såg henne aldrig ligga på kökssoffan som morfar gjorde ibland. Hon var en stark kvinna som var van vid ett hårt liv. Mormor var smart, men fick inte studera. Då såg hon i stället till att sex av hennes sju barn tog examen vid universitetet, det var helt unikt i en Tornedalsby på 60-talet.
Åsa kan känna igen sig i mormor Theresias höga arbetstempo.
– Jag har ohyggligt svårt att växla mellan arbete och vila. I perioder arbetar jag alldeles för mycket.
Farfar vann OS-guld
Mormor lämnade ett stort tomrum efter sig när hon gick bort då Åsa var i 20-årsåldern.
– Det är min livssorg att jag inte var där och höll henne i handen när hon dog. Vi hade varit och hälsat på henne på sjukhuset och när vi åkte därifrån dog hon. Jag borde ha stannat kvar.
Farmor Elina passade Åsa en hel del som barn.
– Hon var världens snällaste, en riktig ängel.
Farfar Erik Larsson kom hon däremot aldrig riktigt nära, hon beskriver honom som en sträng laestadian. Långt innan Åsa föddes blev han känd som den framgångsrike skidåkaren Kiruna-Lasse, som 1936 vann guld i OS i Garmisch-Partenkirchen och fick Svenska Dagbladets bragdmedalj. På Stadshuset i Kiruna finns en utställning om honom.
Åsas pappa och en hel del släktingar finns fortfarande kvar i Kirunatrakten och hon besöker staden fyra till sex gånger per år.
– Jag skulle vilja ha ett hus här. Det är min dröm. Då skulle jag kunna komma hit oftare. Kanske flyttar jag tillbaka när barnen har blivit stora!

Annons

 

56434_asa_kra_016

Åsa sjöng i kör och tyckte om att brodera. I skolan var svenska och matte bästa ämnena. En viktig plats under barndomen var biblioteket där pappa Tore var bibliotekarie och även körde bokbussen.

 

I full vinteraction som liten

Vintern i Kiruna innebar så klart massvis av skidåkning!

 

Fika med mormor Theresia

– Mormor var den viktigaste personen i mitt liv! Det är min livs sorg att jag inte var där och höll henne i handen när hon dog

 

56434_asa_kra_022

På mammas gata, Tallplan i utkanten av Kiruna!

 

 

AV ANETTE BÜLOW  FOTO: KENNETH PAULSSON, TT, PRIVAT


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…