Annons

Annons

Anna levde med islamister i 16 år

Ena stunden var Anna en sorglös ung student som älskade att festa och flörta. När hon träffade den karismatiske Walid förändrades allt. Han hade en starkt religiös uppfattning om hur man ska leva, hon längtade efter guidning och riktlinjer. Mötet blev upptakten till ett familjeliv bland islamistiska terrorister.

Dela
(6)

4
Visa bildspel

/
Älskade terrorist
Älskade terrorist
Älskade terrorist
Älskade terrorist
...
Visa mer

 

Hennes historia är unik men börjar så väldigt vanligt. Anna Sundberg växte upp i ett välbärgat villaområde i kvarteret Stenhuggeriet i Halmstad, med mamma Britta, som jobbade deltid på Handelsbanken, och pappa Stig, som var mellanchef på Halmstad Järnverk, och storebror Per. Barndomen var sorgfri och lycklig.

Annons

I tonåren kom frigörelsen och gränser skulle testas. Efter en tid som au pair hamnade hon i Lund, och det var studierna i religionshistoria som väckte intresset för islam.

I boken Älskade terrorist – 16 år med militanta islamister berättar Anna om hur hon anammade en av de mest fundamentalistiska av alla trosuppfattningar, salafismen, en aggressiv och konservativ gren av islam där kvinnans roll är starkt begränsad. Få män och nästan inga kvinnor har vågat berätta hur livet inom jihadismen är och det var inte utan oro Anna tillsammans med journalisten Jesper Huor skrev boken.

—Jag försöker inte försköna något. Jag berättar saker jag skäms för och som jag tydligt tar avstånd från i dag. Men jag hoppas att de som är fångade i en tro de inte kan stå bakom vågar bryta sig loss. För det går, det är jag ett levande exempel på.

Hon glömmer aldrig sommardagen i Stadsparken i Lund för snart 22 år sedan, när hon träffade den karismatiske Walid från Algeriet. De fann varandra direkt, pratade om livet i stort och Anna njöt av varje sekund.

—Plötsligt fylldes jag av en klarhet. Jag hade längtat efter riktlinjer i mitt liv, och här fanns de. Jag köpte hela konceptet. Det var som att jag längtat efter att någon skulle säga åt mig ”så här ska du prata och så här ska du se ut”. När jag slog upp Koranen var det som om jag fått en instruktionsbok med regler för hur man skulle leva.

Två veckor efter att de träffats gifte de sig enligt muslimsk sed efter att Anna först konverterat till islam. Jeans och tröja byttes mot heltäckande kläder och slöja.

När föräldrarna fick veta bröt de ihop.

—Mamma grät i telefonen och när jag åkte upp för att hälsa på fick jag en utskällning av pappa som befarade att jag skulle bli en oansenlig kvinna som bara skulle lyda mannen. Det var jobbigt att höra, men jag var övertygad i min tro och när jag kom tillbaka till Lund skrev jag och förklarade att om de inte accepterade mina livsval kunde vi inte umgås. Då lugnade de ner sig, vilket jag med facit i hand är oerhört tacksam för.

Efterhand byttes slöjan ut mot en niqab, där bara ögonen syns.

Flyttade till Georgien

Anna blev alltmer ett med sin nya familj. En familj som menade att det muslimska folket behövde befria sig från västvärldens förtryck. Och att kampen måste utkämpas med vapen.

Vid ett besök hemma hos Walids syster fick Anna se pamfletter med bilder på kalasjnikovs och Eiffeltornet som sprängs i luften.

—Jag började också se allt genom ett religiöst raster, för att slippa ta ansvar. Jag tyckte till och med själv att det kunde vara befogat att använda våld.

Walid visade sig vara en lynnig man, men då upplevde hon sig inte som nedtryckt utan köpte idén om att det var mannen som bestämde.

—Jag trodde att det var det rätta, bara att jag inte fattat det tidigare.

En dag berättade Walid att han tänkte gifta sig med en kvinna till, Josefine.

—Jag blev såklart chockad, men inom islam är månggifte tillåtet. Jag accepterade det.

Båda blev med barn samtidigt, Annas son fick namnet Anas och hennes nya muslimska namn blev Um Anas, Anas mamma.

Anna hann föda ännu en son, Adam, innan hon till slut bestämde sig för att lämna den ofta oberäkneliga Walid.

Via vänner fick hon kontakt med Said, en högt uppsatt islamistisk ledare och den man som skulle komma att bli hennes stora kärlek. Han var också mannen som förde henne och barnen till osäkra platser där han måste vara – för att träna sig för strid.

—Jag var fortfarande obeskrivligt naiv och tyckte det var fint att vara gift med någon som var viktig. Jag såg upp till honom som till en frihetskämpe.

En flytt till Georgien, till Pankisidalen, tog dem till en miljö oerhört långt från den Anna var van vid. Deras nya hem saknade varmvatten och toaletten bestod av ett hål i golvet.

Said var för det mesta uppe i bergen, så fort chansen bjöds tänkte Said ge sig ut och slåss i det heliga kriget.

—Det talades om olika terrorattentat, bland annat självmordsbombare, men vi valde att kalla det för martyroperationer.

Att dö för sin Gud var en nåd för de mest extremistiska islamisterna.

—I dag smärtar det att jag inte insåg att min mans aktiviteter också gick ut på att planera attentat mot oskyldiga civila.

För barnen var tiden i Pankisidalen en lycklig tid. De hade ingen aning om sin låtsaspappas planer.

Livsfarligt samtal

De hade bestämt att Anna skulle föda sitt och Saids förstfödda på ett modernt svenskt sjukhus. Gravid i nionde månaden flög Anna hem till Halmstad tillsammans med Anas och Adam.

—Oavsett var vi hamnade i världen så fann sig barnen väl till rätta och verkade lyckliga och tillfreds. Mitt lugn smittade av sig på dem. Jag grät knappt en enda gång under dessa 16 år, som religiös var jag övertygad om att gud tog hand om oss.

Familjen åkte aldrig tillbaka till Georgien efter förlossningen. Nästa resa gick i stället till Damaskus i Syrien där Said väntade.

Att bosätta sig i Damaskus var inget konstigt tyckte Anna. Där kunde hon och barnen leva vardagsliv och få vara muslimer utan att bli ifrågasatta. Anna var nöjd, barnen var nöjda.

Ändå var livet där inte tryggt. Familjen kom dit 2003, vilket var före den arabiska våren. Syrien var en polisstat, folk kunde försvinna spårlöst.

Och de hade knappt hunnit slå sig till ro i Damaskus förrän Said tillfångatogs av säkerhetspolisen och Anna och barnen greps och sattes i husarrest.

När Said var försvunnen ställdes allt på sin spets. Hur skulle familjen klara sig utan honom, han som försörjt dem? För första gången kände Anna att hon måste ta sig ut ur Syrien med sina tre barn. Med fara för sitt liv lyckades hon en natt ta sig ut och ringa sina föräldrar som kontaktade den svenska ambassaden.

Men så snart ambassadtjänstemännen lyckats lokalisera familjen flyttades de till ett palestinskt flyktingläger.

—Då började jag bli orolig på riktigt. Skulle någon över huvud taget kunna hitta oss här?

Sattes i fängelse

Efter ett par månader fördes de till ett kvinnofängelse, vilket var en chockerande upplevelse.

—När barnen förstod att det var ett fängelse började de gråta, berättar Anna som inte hade en aning när eller ens om de skulle släppas.

De låstes in i ett rum tillsammans med andra kvinnor och barn.

—Kvinnorna hade begått allt från stölder till mord och vissa hade bott där med sina barn i många år. Lättnaden var oerhörd när vi efter ett par dagar släpptes och kunde flyga hem till Sverige.

Annas fjärde barn, Khalid, föddes i Halmstad där de först slog sig ner och Anas började i skolan, men snart gick flyttlasset till Stockholm där de hade flera muslimska vänner och där det fanns skolor med muslimsk inriktning.

Anna visste att Said satt i franskt fängelse misstänkt för delaktighet i en terrorcell. Hon kunde inte försörja sig och barnen. Den nya situationen blev ett brutalt uppvaknande, och det var också då hon sakta började släppa taget om den fundamentalistiska ideologin. Hon skalade av sig alla de muslimska dogmer hon levt efter så länge. Och snart kastade hon också slöjan.

—Jag minns när jag för första gången på många år lät håret fladdra i vinden och jag njöt av att känna solens strålar mot min kind.

Ett steg mot att bli den gamla Anna var att ringa runt till sina muslimska vänner och berätta att hon inte var troende längre.

—De flesta valde då att säga upp kontakten med mig.

Hon hade fortfarande kontakt med Said och bestämde sig för att hälsa på honom i Frankrike tillsammans med barnen.

—Jag sa att jag inte ville fortsätta leva som tidigare och jag undrade om han kunde tänka sig att vara gift med en kvinna som inte bar slöja. Det kunde han inte. Plötsligt gick det upp för mig att vi, familjen, inte hade något värde för honom. Hans högsta önskan var att få dö för sin sak, dö martyrdöden.

Efter avtjänat fängelsestraff satt Said i husarrest, men lyckades fly och är sedan dess på fri fot.

—Om han lever kommer han att försöka kontakta mig, för sina barn ger han aldrig upp.

Både Annas och författaren Jespers familjer lever i dag med skyddade personuppgifter.

—Vi måste gardera oss mot att allt kan hända och vara beredda på hot eller att någon ska försöka ta kontakt och vilja skada oss, säger Anna.

Men i dag är Said ett avslutat kapitel. Anna, som har hunnit utbilda sig och i dag jobbar som förskollärare, känner att hon har försakat mycket som hon nu vill ta igen.

—Det är en massa människor jag inte träffat på länge, böcker som varit förbjudna som jag nu kan sluka hämningslöst, jag kan slappa framför ”Cityakuten”, men framför allt kan jag umgås med mina barn på ett nytt och mer avslappnat sätt. Jag gläds åt att mina barn, trots allt de varit med om, är glada och trygga. Men jag kommer alltid att känna dåligt samvete för det jag utsatte dem för, säger Anna som återgått till att vara ateist.

 


Läs mer om:

Dela
(6)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…