Annons

Annons

Anna försökte rädda Olof Palme: Jag höll tyst i 30 år

17-åriga Anna Hage var på plats på Sveavägen bara sekunder efter att statsminister Olof Palme skjutits. Efter den kaosartade natten kastades hon in i ett drama som har förföljt henne hela livet. Först nu, 32 år senare, kan hon berätta sin historia.

Dela
(234)

Anna-Hage

I stort sett alla svenskar som levde 1986 kan redogöra för var de befann sig när de nåddes av nyheten att Olof Palme mördats. Men för Anna Hage har 
datumet och tidpunkten en mycket speciell innebörd som har kommit att prägla hela hennes vuxna liv.

Annons

Natten den 28 februari satt hon, då 17 år gammal, tillsammans med några vänner i en bil på väg hem.

– Vi hade varit på bio och stämningen var god. Vid ett rödljus i korsningen 
Tunnelgatan–Sveavägen såg jag en kvinna och två män. Plötsligt hände något och en av männen föll till marken.

Anna reagerade blixtsnabbt, tog sig ur baksätet och sprang fram för att hjälpa till. Vad som hade hänt eller vem mannen 
var visste hon inte, men hon agerade beslutsamt och påbörjade hjärt-lungräddning, samtidigt som den chockade kvinnan försökte mota bort henne.

Anna gick det andra året på sin undersköterskeutbildning och visste att det kunde vara fråga om sekunder. Men snart stod det klart att hon inte kunde göra något för mannen, som förblödde inför hennes ögon. Vid det laget hade fler personer samlats på platsen.

mordplats

Mordplatsen på 
Sveavägen direkt efter dådet.

– Kort därefter fick jag veta att den jag försökt rädda var Sveriges statsminister – Lisbet Palme berättade vem hon var och att den skottskadade var hennes man.

I det ögonblicket förändrades Annas liv för all framtid. Men vilken konsekvens 
det skulle få för henne begrep hon inte där och då.

En piketbuss anlände och Anna bad en polis om papper så att hon kunde torka bort blodet från händerna. Under tiden spred sig kylan i henne, från händerna och rakt in i märgen. Hon blev iskall samtidigt som hon i huvudet repeterade: det är inte sant, säg att det inte är sant.

Media hade redan börjat dyka upp och en fotograf brände av bilder på Anna i hopp om att vara först om scoopet.

annahage-efter-mordet

– Jag kände mig som ett jagat 
villebråd, säger Anna om alla 
som ville att hon skulle svara på 
frågor, både press och polis. Här t h på mordnatten.

Såg Olof Palmes mördare springa från platsen

Under den kaosartade natten fördes hon, uppjagad och fortfarande med blo
diga kläder, direkt till polishuset för ett snabbt första förhör.

– Det kändes viktigt för mig att berätta att jag försökt rädda ett liv, men det försvann i tumultet. Polisen verkade inte så intresserad av just det. Efter förhöret kördes jag hem till min väninna som varit med i bilen för att undvika att media skulle hitta mig. Jag var ju vittne, hade sett statsministerns mördare springa bort från platsen bara sekunder innan jag kom fram till Palme.

Dagarna, veckorna och månaderna som följde överskuggades av världsnyheten. Tidningar skrev spaltmeter, löpsedlarna toppades av mordet och jakten på mördaren hade högsta prioritet. Vittnen söktes upp och intervjuades, däribland Anna, som valde att ställa upp för några tidningar, där
ibland Södertäljes lokaltidning. Hon tänkte att om hon fick berätta sin historia så skulle media äntligen sluta jaga henne. Det enda hon önskade var att hitta tillbaka till sin vardag. Men det var lättare sagt än gjort.

olof-palme

Olof och Lisbet Palme går i fackeltåg till 
Alva Myrdals minne 
tolv dagar före mordet.

– Media sökte upp mig gång på gång, ringde på udda tider eller smög omkring utan
för min familjs hus. Jag kände mig också skrämd av tanken på att mördaren kanske hade sett mitt ansikte och skulle ta kontakt.

Anna kände sig ifrågasatt

Polisen kallade till fler förhör och ville veta exakt vad hon hade sett på mordplatsen. Hur långt bedömde hon att avståndet från henne till den potentiella mördaren var? Fem meter, tio meter? Hur föll Olof Palme? Hastigt eller segnade han ner?

– Jag kände mig som ett jagat villebråd och försökte vara alla till lags. Det kändes som att de aldrig var nöjda med mina svar, som att jag inte räckte till, säger Anna sakta.

Någonstans där började hennes rådiga 
insats natten den 28 februari växa till ett 
trauma. Hon kände sig skyddslös, utsatt och ifrågasatt som vittne och person. När hon under åren efter mordet kallades till rättegångar mot Christer Pettersson var det utan pardon. Hon fick ingen information om hur det hela skulle gå till eller vilka rättigheter hon hade – bara sina skyldigheter. Hon forslades dit och frågades ut med en hårdhet som fick henne att tappa modet och självförtroendet. Hon kände sig misslyckad och ville bara springa därifrån.

Rättegången mot Christer Pettersson

Den första rättegången mot Christer Pettersson ägde rum i juni 1988 och Anna hämtades i sitt hem av en polis. Hon hade omsorgsfullt valt en somrig blus som hon tyckte var fin och passande för en rättegång, men alla andra i rättssalen visade sig vara strikt klädda i mörka plagg – hon kände sig fel så fort hon steg in i salen. Hon upplevde en bedövande tystnad och vågade knappt harkla sig i vittnesbåset dit hon fördes. När förhöret började upplevde hon sig konstant avbruten av advokaten och för varje svar som hon inte fick fullfölja växte orden i munnen. Hon började frysa så att hon skakade.

Något hon särskilt minns är alla ögon som stirrade uppfordrande på henne i rättssalen. Det gör att hon än i dag har svårt för situationer där hon känner sig granskad.

– Det var svårt att sitta i mitten och bli granskad på det sättet som jag blev, jag förstod inte vad de ville att jag skulle åstadkomma. Det kändes som att de gjorde mig till åtlöje, de ställde samma frågor om och om igen. Det spelade ingen roll hur jag försökte förklara vad jag menade. Jag upplevde att de inte trodde på mig. Det kändes så förnedrande. Advokaterna raljerade och genomförde sin show i rättegångssalen, vilket fick mig att känna mig hånad. Att behöva stå till svars på det sättet har påverkat mig kraftigt.

Hon berättar att exempelvis anställningsintervjuer med skarpa frågor ger henne 
panik.

– Jag blir kallsvettig, muntorr och tappar fokus. Det är som att stå i en gatukorsning med rött ljus överallt. Jag fastnar och vet inte hur jag ska ta mig vidare, säger Anna.

– Numera har jag lärt mig att hantera känslan, att gå in i den och avdramatisera den. Jag har gått i terapi och har fått verktyg för att konfrontera mina rädslor. På så vis blir de mindre skrämmande.

Höll tyst i 30 år

Anna valde att stänga av sina känslor kring händelsen av ren självbevarelsedrift.

– Jag har alltid haft en känsla av maktlöshet och det var som att rättsväsendet inte tog hänsyn till min unga ålder.

Hon la locket på. Ville vara en vanlig kvinna med ett vanligt liv, inte ”hon som försökte rädda Olof Palme”.

Under trettio år höll hon tyst och förträngde. Så pass effektivt att hon faktiskt levde lycklig med sig själv och sin omgivning. Hon träffade kärleken och bildade familj. Hon har haft en framgångsrik karriär och många nära vänner.

Ofta flöt Palmemordet upp till ytan av en eller annan orsak – nya fakta eller teorier. Men hon höll det ifrån sig. Vägrade intervjuer och berättade inte om sina upplevelser. De var undanstuvade på en mörk plats långt inne i själen. Året 1986 och varje påminnelse om mordet var ett knytnävsslag i magen på Anna.

– Ändå lyckades jag oftast hålla det ifrån mig. Det kändes som en thriller man ser på film, helt overkligt, säger Anna.

Hon förstår att Palmemordet har ett stort allmänintresse och att folk gärna pratar om det.

– Det händer att jag har nämnt min del 
i händelsen. Men då hamnar samtalet nästan alltid kring frågan om jag sett mördaren eller kring diverse konspirationsteorier. En sensationslystnad vaknar. Vad händelsen gjorde med mig inuti är det få som frågar om och därför har jag oftast valt att vara tyst, säger Anna.

Sorgen kom upp till ytan

Men tystnaden har haft ett högt pris och 
efter en separation 2015 och därtill 30-
årsdagen för Palmemordet 2016 insåg hon att hon nått vägs ände. Undanträngd sorg kom upp till ytan, så som det ofta blir i en livskris.

– Alla känslor kom ikapp mig. I och med skilsmässan blottades sprickan inom mig, den som orsakats av Palmemordet, och som jag lyckats hålla sluten i alla år. Jag förstod att för att läka och komma vidare måste jag mura igen sprickan. Jag ville också vara en förebild för mina barn och visa dem i handling att man ska kunna prata om allt.

Anna sitter tyst en stund. Säger att det gått bra för henne i livet.

– Men jag har varit jätterädd för att be mina vänner om hjälp, att vara den som är behövande. Det handlar nog om en rädsla att bli avvisad och besviken, att de inte ska bry sig. Och konsekvensen av en sådan reaktion skulle ju vara att jag är värdelös, funderar Anna.

Men med hjälp av en bra terapeut har hon vågat blotta sina innersta rädslor och svagheter och ta steget att be om hjälp – och hon har mötts av så mycket kärlek och omtanke. Några vänskaper har stärkts, andra har försvunnit. Under vägens gång har det varit mycket tårar och uppdämda känslor som blossat upp.

– Jag orkade inte hålla fasaden uppe längre, så enkelt är det. Jag behövde gå till botten med mina känslor och kartlägga det som hände 1986 och åren efter. Därför blev det nödvändigt för mig att skriva boken. För att förstå mig själv och reda ut detta som påverkat mitt liv så mycket.

Vill skapa debatt med sin bok om Palmemordet

Ångrar hon att hon att hon var på den här platsen den där hemska natten 1986?

Anna tystnar.

– Ja, på ett sätt gör jag det. Men jag skulle agerade likadant igen, så klart.

Däremot är hon som vuxen fortsatt fundersam på hur vårdslöst hon behandlades av rätts- och polisväsendet och hoppas att hennes bok ska öppna upp för en debatt kring hur man stöttar vittnen till svåra händelser. Hon vet att det i dag finns vittnesstöd och förhoppningsvis är situationen bättre än på 80-talet.

– Men det är viktigt med information och kunskap så att unga människor inte drabbas som jag.

Arbetet med boken har hjälpt Anna sortera sina känslor och tankar kring Palmemordet och i dag har hon mycket lättare att prata om det som hände.

– De intervjuer jag gjort inför boklanseringen är en övning i att prata och berätta min historia. Och att få berätta 17-åriga 
Annas historia är jätteviktigt för mig. För vem skulle annars ge henne upprättelse?

– Svärtan inuti är på väg att blekna. Jag hoppas att jag en dag kan förknippa Palmemordet med mitt skrivande och att jag försökte rädda ett människoliv.

Text: Maria Zaitzesky Rundgren  Foto: Aftonbladet/IBL, FORUM FÖRLAG

Boktips! Här kan du köpa Annas bok!

Anna-Hage-bok

Anna Hages bok ”30 år av tystnad : mitt liv i skuggan av mordet på Olof Palme” handlar om vikten av 
att våga möta sina värsta rädslor 
– och om att gå vidare i livet. Läs mer och köp den här.

Läs mer:

Anna-Maria: Min pojkvän mördade min pappa

Anna-Maria_-01

– När jag ringde SOS Alarm i panik och sa att min pappa blivit mördad trodde de inte på mig, säger Anna-Maria.


Läs mer om:

Dela
(234)



Annons


Annons

Laddar nästa sida…