Annons

Annons

Adrian överlevde 16 000 volt genom kroppen: ”Nu tar jag en dag i taget”

På hemväg efter en utekväll 
i somras klättrade Adrian Johannsson och en kompis upp i en 
elstolpe utmed rälsen i Örnsköldsvik. 
Plötsligt small det till och Adrian slungades brinnande bakåt. Efter åtta dygn 
i respirator väcktes han 
– och förstod att han 
mirakulöst överlevt!

Dela
(36)

Adrian_07

Adrian Johannsson fick 16000 volt genom kroppen. Här med pappa Viktor vid olycksplatsen.

Ärren på hans hud kommer för alltid att påminna honom om den ödesdigra natten i somras som höll på att kosta honom livet. Adrian Johannsson, 20 år, hade änglavakt.

Han var på väg hem efter en utekväll i Örnsköldsvik med sina vänner Jaffar och Frans. De gick hem den väg de alltid går, men denna gång stannade vännerna till vid järnvägsspåren. Det var en vacker sommarnatt och de kunde skymta soluppgången. Adrian och Jaffar bestämde sig för att klättra upp på en av elstolparna bredvid rälsen för att få bättre utsikt. Frans stannade kvar på marken och försökte förmå sina vänner att inte klättra upp.

Annons

– Vi lyssnade inte på Frans, vi gjorde det ändå. Vilket jag såklart ångrar i dag. Det var idiotiskt av oss, säger Adrian.

Han hjälpte först upp Jaffar på stolpen och klättrade sedan efter. Plötsligt small det till och Adrians kropp började brinna. Det lät som ett fyrverkeri när 16 000 volt träffade honom. Adrian slungades bakåt och ramlade fyra meter ner på marken. Själv har han inget minne från olyckan, han har fått den återberättad av Frans.
– Det kan låta konstigt, men Frans beskriver det som att allt gick i slow motion. Trots att jag kastades bakåt var det som att någon höll emot mitt fall, så långsamt gick det, säger Adrian.
Jaffar klättrade snabbt ner, sprang fram till Adrian och slängde sig över honom och lyckades släcka elden. Han påbörjade hjärt-lungräddning och samtidigt ringde Frans efter ambulans.

– Tack vare att de agerade snabbt lever jag i dag, det är jag enormt tacksam för, säger Adrian.

Det värsta telefonsamtalet

Olyckan inträffade tjugotvå minuter över tre på natten den 3 juli. Adrians pappa Viktor och övriga familjen var i Lycksele, 20 mil från Örnsköldsvik, där Adrians lillebror deltog i en fotbollscup. När telefonen ringde mitt i natten var Viktors första tanke att det var en busringning eftersom han inte kände igen numret. Men när han svarade och hörde en god vän som är ambulansförare insåg han att något allvarligt hade hänt.

”Jag behöver Adrians fyra sista siffror”, sa vännen. Viktor undrade vad som hänt och fick veta att Adrian varit med om en elolycka och att hans tillstånd var kritiskt. Han var svårt skadad men de höll på att undersöka honom och han skulle snart in på en skiktröntgen.

– Det var skönt att höra för då visste jag att han levde. Det gav mig lite hopp om att allt skulle bli bra igen, även om det var det värsta telefonsamtalet jag någonsin tagit emot.

Adrians pappa Viktor är medicinläkare på Örnsköldsviks sjukhus och visste att den här typen av olyckor är allvarliga och att de första timmarna är kritiska. Han väckte familjen och berättade vad som hänt, sedan ringde han till Adrians mamma som bor i Jönköping.

– Vi packade ihop sakerna och åkte direkt. Det tog cirka tre timmar att köra – och de timmarna kändes som evigheter. Jag ville bara snabbt komma till Adrian, säger Viktor.

När de kom fram till sjukhuset fick de veta att Adrian låg i respirator. Han hade inte fått några inre skador, däremot tre skallfrakturer: en under ögat, en vid tinningen och en i bakhuvudet. Totalt var 30 procent av hans kropp brännskadad. Första gradens brännskada i ansiktet, andra graden på halsen. Värst drabbat var bröstet, magen och hans högra arm, tredje gradens brännskador.

Adrian_skadad14

Adrian låg i respirator åtta dygn. Läkarna trodde inte att han skulle överleva.

– Läkarna trodde inte att jag skulle överleva. Får en kropp 220 volt i sig kan man dö. Jag fick 16 000. Läkarna har sagt till mig att jag måste haft änglavakt, säger Adrian.

Samma dag skickades han med ambulanshelikopter till Akademiska sjukhuset i Uppsala för att få specialistvård för sina brännskador. Hans pappa bestämde sig för att åka efter med egen bil.

– Personalen på sjukhuset i Örnsköldsvik erbjöd sig att hjälpa mig boka en flyg- eller tågbiljett. Men jag avböjde. Jag hade inte stått ut med att gå hemma och vänta. Jag ville snabbt ner till Adrian, säger Viktor.

På plats i Uppsala fick familjen veta att Adrian hade stora chanser att klara sig. Hans kropp var ung, frisk och vältränad. Men efter fem dagar blev Adrian sämre och fick blodförgiftning.

– Det var jobbigt. Vi hade pendlat mellan hopp och förtvivlan under flera dagar och när vi trodde att det skulle vända, så blev det sämre i stället, säger Viktor.

De lyckades få kontroll på blodförgiftningen och Adrians läge stabiliserades. Efter åtta dygn i respirator väcktes han. Runt om 
honom i sjukhussalen stod hela hans familj. Pappa Viktor berättade för honom att han hade varit med om en olycka och att han skulle 
bli helt återställd men att det skulle komma 
att ta tid. Han berättade även hur olyckan gick till och visade bilder från olycksplatsen.

– Innan jag åkte till Uppsala körde jag förbi platsen där det hade hänt. Jag ville försöka förstå hur allt gick till. Jag hittade sönderbrända kläder från Adrian och blod på stenar. Jag har även pratat många gånger med kompisarna Jaffar och Frans, som har återberättat hela historien för mig, säger Viktor.

En dag i taget

Efter två dagar började Adrian få orken tillbaka och kunde resa sig och gå. Efter fyra dygn åkte han tillbaka till Örnsköldsviks sjukhus och efter ytterligare en dag fick han åka hem. Sakta men säkert har Adrian återhämtat sig. Han har totalt gjort tre hudtransplantationer sedan olyckan inträffade. I dag är hans ansikte läkt. Bröstet, armarna och händerna håller fortfarande på att läka.

– Det kommer att ta ett bra tag innan jag blir helt återställd. Just nu tar jag en dag i taget, säger Adrian.

Ibland tar Adrian och Viktor fram bilderna och tittar på dem. De känner en enorm tacksamhet att allt gick så bra.

– Adrian landade en bit från järnvägsrälsen. Om hans huvud hade träffat stålkanten hade det kunnat sluta illa. Jag vill inte ens tänka på vad som hade kunnat hända, säger Viktor.

– Klart att jag ångrar mig. Speciellt när jag tittar på mig själv i spegel, då blir jag ledsen och tänker, varför gjorde jag det? Jag hade en vältränad och snygg kropp. Men jag kan inte älta, jag måste gå vidare, säger Adrian.

Innan olyckan hände var hans dröm att söka in till brandmansutbildningen. En dröm som han inte har gett upp.

– När jag är återställd kommer jag att börja träna för att bli fysiskt stark igen. Det får ta den tid det tar, jag tänker inte stressa fram något.

Ofta pratar Adrian med sin pappa om att han har haft en enorm tur. Ibland har tanken slagit dem att kanske är det Adrians farfar som var hans skyddsängel den 3 juli.

–  När jag var tre år fick min pappa cancer och gick bort. Han blev bara 29 år. När jag var ung frontalkrockade jag med en bil i 100 kilometer i timmen. Olyckan överlevde jag med bara ett brutet näsben. Det är nog han som har räddat livet på både mig och Adrian, säger Viktor.

Adrian hoppas att hans berättelse kan hind
ra andra från att göra samma sak och när hans hud är läkt, vilket den kommer att bli enligt läkarna, tänker han göra en tatuering.

–Jag vill ha en ängel som skyddar mot en blixt. För det är så jag känner, att jag hade änglavakt, jag fick en andra chans, säger Adrian.

Text: Anna Olofsson 
Foto: Izabelle Nordfjell, privat

Läs mer:

Gustaf överlevde den svåra kalkugnsolyckan

Pernilla och Gustafs kärlek överlevde den fruktansvärda olyckan


Läs mer om:

Dela
(36)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…